Som fisken i vattnet...

Jag måste säga att jag trivs som fisken i vattnet i nya hemmet. Trots att inte allt är uppe än har jag kontroll i kaoset. En del är kvar i kartonger men känns jätte bra att jag vet vad som är i varje kartong iallafall.
Har varit en hektisk helg, många tunga lyft och åtta miljoner kartonger och säckar mm. Sjukt mycket man samlar på sig under åren. Barnen har tonvis med kläder i alla storlekar, jag får lite panik. Måste göra mig av med alla för små kläder, ångest. Alltid något minne till någon klänning eller liknande....men kan ju ej samla på mig mer nu.
Känner mig väldigt trött och sliten i ryggen idag och då var det ju inte jag som bar mest och flitigast. Ni som känner mig vet hur lat (bekväm låter bättre) jag är:)
Packar hellre upp...
Men lite tog jag allt i, tur att man har en stark familj. Tack för all hjälp. Alma tog en kartong som jag fem minuter tidigare ställt bort för den var för tung för mig...hm. Men hon tog den och trava iväg. "skäms på mig"

Idag fick jag ett samtal från "den andra kvinnan". Vi pratade förra veckan om att vi inte fått information från fängelset där "han" är nu. Han blev nämligen förflyttad för ett halvår sedan från Norrtälje. Tydligen är det något de gör, flyttar dem efter några år. Han har ju suttit inne ca fem år nu.
Hon hade pratat med dem där han är nu och vi fick information vi blev nöjda med. Vi har rätt att veta när han kommer ut, ev permissioner (om de blir några). Nu vet vi ialla fall att de hade vår information och meddelar oss det som händer som de gjort förr på Kumla och Norrtälje.
Starkt gumman att ringa idag, du är så bra!

Varje gång jag påminns blir jag så trött. Som man förtränger tills det blir verklighet igen. Som det ibland blir när Alma liknar honom eller om något påminner om händelser i det förflutna.
Jag vill liksom inte ens behöva tänka på honom, han finns ju inte annars. Det är något jag vill tro och intalar mig ibland ialla fall. Men när man måste göra något som påminner, som telefonsamtalet idag, så kommer det upp. Blir inte lika berörd längre som tur är. Det är lättare att skaka av mig nu, känns skönt att ha kommit en lång bit iväg från det jobbigaste, det mörkaste och det mest svidande känslorna.

Idag ska tre ansökningar in, i Novahusets räkning. Håller tummarna. Vi har ca åtta kvar att söka i höst, finns en del men vilken djungel det är. Nu gäller det bara att skriva rätt, få till det och sen ge järnet. Jag håller alla (två) tummar jag har.

Just nu hör jag Alma och hennes två vänner Emelie och Filip "prata" med Paddi (vår sköldpadda). Så glad att hon kommit in i klassen, känns så bra. Ella står mest och tittar på de stora barnen, lugn som en filbunke.
Dags för middagsförberedelser. Hörs i morgon.

Trots att jag känner mig som en fisk i vattnet måste jag säga att jag saknar mycket där hemma med, som vänner. Får lite mess i bland och kan inte låta bli att bli lite rörd. Tack för tankarna....Nina. Kom snart på besök:)

Kram