Sakta rinner tårarna nedför kinden, denna maktlöskänsla igen. Jag vill kunna hjälpa, kunna vara vid hennes sida och när odjuret kommer vill jag kunna övermanna denna sjukdom och förgöra den för all framtid. Det är en storasysters jobb....
Hatar att veta att hon i denna stund lider, vrider sig av smärta på sjukhuset. Jag hoppas innerligt att morfinet snart bedövar och låter henne vila från plågan en stund.
Min syster, min älskade syster.
Jag har två mindre systrar och de betyder så mycket för mig. Vi bråkade när vi var små, vi skrattade som tonåringar och vi fanns där för varandra alltid. Vi har gjort allt det systrar ska. De har alltid varit ett stöd för mig, skrattat med mig när jag varit glad och gråtit med mig i sorgen. De är och förblir mina småsystrar trots att de nu även dem är vuxna.
Vi är lika, både på gott och ont. Vi känner igen oss i varandra och våra värsta egenskaper ser vi klarare i varandra. De bästa även så, de är som jag. Vi är alltid där för våra vänner, vi är omtänksamma och pålitliga. Vi är glada, lite galna och känsliga.....mina fina systrar.
Vet inte om jag kommer kunna somna ikväll, kommer tänka alla möjliga alternativ och inget kommer vara gott nog förrens min syster är hemma HELT frisk. Nu får Chrons sluta, ge upp. Ta inte min syster mer, ge dig iväg. Finns det någon Gud ska jag be, finns det något jag kan göra så kommer jag göra det. Just nu hoppas jag, jag ber, jag önskar. Mitt hopp, överge mig inte nu!
Systra mi, du är stark och du har redan orkat mer än vad många andra gjort. Ge inte upp, vi klarar detta tillsammans, jag låter inte honom ta dig.
Jag älskar dig min lilla sys. Du betyder så mycket för mig, du är en underbar tjej med så mycket kvar i livet.
Finns alltid här.
Usch kan inte skriva mer. Glöm INTE att ta vara på de ni har nära, ni vet aldrig hur länge de finns hos er!

Kramar en storasyster
2 kommentarer:
Hej vännern, du har en stark syster så hon kommer att klara det här. Läste att, trots att sjukdomen är kronisk, finns dem som tillfrisknat helt. Och det är vad vi tror eller hur? Din blogg heter ju inte "mitt hopp" för inget. Vi hoppas och tror. Kämpa på E. Vi tänker på dig! Kram Becka, Martin och Bebis.
Har varit så skönt när ens vänner, och familj stöder en under dessa jobbiga perioder. Men nu är jag hemma igen. Har varit hemska dagar på sjukhuset och är skönt att vara hemma i sin egen säng igen. Får lära mig att leva med mer mediciner, kramper, mindre aktivitet och äckligare (nyttigare)mat, men vad gör man inte...Är ju inte döende systra mi, jag klarar mig alltid :) Tack för allt stöd, det betyder allt! Puss o kram
Skicka en kommentar