lördag 22 augusti 2009

Fördomar

När jag träffade "han" första gången var det början av månaders övergrepp och år av rädsla. Jag var nere på botten länge och visste inte riktigt hur jag skulle ta mig upp från den då djupa brunnen jag försökte klättra upp i från. Så kändes det, fångad i en mörk brunn....som tur var såg jag alltid en strimma ljus där uppe i brunnens öppning. Mitt hopp!

Det är det första mötet som många pratat och skrivit om, dum som jag är har jag läst mycket av det jag inte borde. Borde lyssnat på mig själv och nära istället för att påverkas av andras okunnighet.
Första mötet, jag satt mig i bilen med honom och det var redan då det började. Hur skulle jag veta?
Jag har läst att jag antingen måste må psykiskt dåligt (skulle då vara lättpåverkad) eller hade jag velat detta själv?
Två val? Var det de enda valen och möjligheterna som fanns?
Tänk om det var så att jag var rädd? (det var jag inte förrens bilen åkt några mil)
Tänk om jag trodde jag var kär och vi skulle göra något som man brukar på första dejten, typ middag eller liknande. (vem kunde tro att han hade andra planer, planer jag inte visste om.

Jag är en person som vill tro gott om andra och varför skulle jag inte tro gott om honom, han hade bara pratat fint, skrivit fint och var jätte gullig och kärleksfull. Hur kunde jag vetat att han var beredd att sälja mig, att våldta mig?
Det syntes inte på honom och jag anade inget.

Menar de att man får skylla sig själv, att man ska kunna se på en person om han är ond och se hans tankar och planer? Tänk om vi kunde det om alla...

Jag visste ingenting om hur han var den höstdagen. Jag kom dit full av förväntan om att mannen i mitt liv dykt upp. Att nu var det äntligen min tur att hitta rätt och det skulle vara länge. Det varade länge men inte på det sättet jag velat den dagen. Han var inte den jag ville, den jag önskade. Det var inte min ridande prins....

Jag vill bara skaka om dessa människor som tycker så mycket. Vad lätt livet verkar vara i deras värld....om de kunde lära oss? Är så trött på fördomar, så trött på människor som uttalar sig/skriver om saker de inte vet något om.

Man kanske inte alltid kan förstå någon annan i en svår sits, man kanske inte ens förstår själv vad som hände/händer. Allt går så fort och processen börjar så långt innan första slaget/övergreppet. Man hinner inte uppfatta när det händer. Man är redan fast, utan att veta om det. Det hände mig den dagen, jag visste inget.....om jag bara anat. Då hade jag självklart vänt om. Hur skulle man kunna vilja utsätta sig för detta om man visste vad som skulle hända?
Så NEJ, jag mådde inte psykiskt dåligt
Och NEJ, jag ville inte själv
Så NEJ, jag anade inget och kan inte tänka mig att jag kunde gjort något annorlunda
Och NEj, INGET ÄR MITT FEL.

Ibland förstår inte jag själv vad som hänt, hur kan någon vara så ond? Jag förstår inte alltid valen tjejer/kvinnor jag möter väljer men dömer dem inte. Jag vet ju hur det är när man är där själv. Skulle aldrig uttala mig om något jag inte vet hur det är, inte heller döma.

Det är lätt för många att sitta och tycka, men att vara där är en helt annan sak.
Tänk efter innan ni uttalar er, tänk en gång till.

TRÖTT, TRÖTT, TRÖTT på människor med skygglappar och som ser en enda enkel väg.
Lägg istället energin på att stötta varann. Om det är svårt så knip käf...

Märker ni att jag är upprörd:)? Måste pysa ibland...
Idag har Alma varit på kalas med tjejerna i nya klassen och det gick sååå bra. Nu blir det revbensspjäll, pommes och "bea" med mina älskade systrar. Mums!

Fick ett mail igår som rörde upp lite tankar kring "honom". Berättar mer nästa vecka då det "kommit" ut, kommer en artikel om honom....igen. Det rörde upp en del och sov dåligt men unnar mig moffarmat och lördagsgodis och kopplar bort det för ikväll. Tack min Alma att du får mamma på rätt tankar. Hon har inte ett uns av honom i sig.....

Ni glömmer inte att bli medlemmar va?:) www.novahuset.com

Kram

2 kommentarer:

Anonym sa...

Jag blir så ledsen när jag läser detta... Har själv levt med en man i 17 år som misshandlade mig både fysiskt o psykiskt... O många frågar mig idag varför jag stannade kvar, varför jag inte sa något osv... Detta är frågor jag ställde mig själv så många gånger...Under de 17 åren o även åren efter... Frågan kommer fortfarande i bland men nu vet jag svaret... Jag visste inget annat... Jag kämpade för att överleva... JAg var så nedbruten i mig själv att jag inte trodde att jag klarade mig utan honom... När han väl valde att lämna mig så var jag vettskrämd... Men de tog inte så lång tid före jag insåg att de var de bästa som hänt... Han fortsatte i ca 1 år med att hota o försöka styra mitt liv...Men jag hade då insett att livet utan honom var så mkt mer värt... Så jag kämpade mig ur hans grepp....

De är bara människor som aldrig varit där som kan säga just de du fått höra... Man har 1000 val möjligheter!!! Men man kanske inte ser dem...MAn har fullt upp med att sätta 1 fot framför den andra... Man vill ju leva... O de är de ända man ser...

// Jag på htpp://ahvarforinte.blogg.se

Anonym sa...

De är så sant de du skrive att folk tror sig veta hur de är och kan utala sig... Och just de med att dom säger "ja men lämna honom"
Det är inte de lätaste, Räddslan tar över. Även om man vet att man har familj vänner som finns där för än, så är räddslan starkare.. Jag vet inte vad jag hade gjort om jag inte fick den hjälpen då som jag fick.. De jobbiga är nu att även om han sitter inne så fins han ändå kvar och man känner ändå att man behöver all stöd som bara går och hjälp... Det har gått en tid och jag är fortfarande rädd att prata om de, det jag gör nu är att försöka dricka bort tankar och minen eller trycka bort dom, det är svårt, men jag e så rädd att han skall ta över mitt liv igen genom minen och tankar därför pratar jag inte om de mer, fast jag vet om att jag borde...

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se