Ibland måste man tänka på detta.....

"Gud
Ge mig sinnesro att acceptera det jag
inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden"

En fin dag

Trots mörkret, trots kylan och dimman är jag idag den Paulina jag alltid vet finns där inne. Jag ler, både på insidan och utsidan. Jag ler hela jag. Dessa dagar känner jag mig hel, jag känner mig fri!

Det finns människor som fått mig till denna plats, som har kommit i i mitt liv och förändrat mycket. Jag fylls på med kärlek, med trygghet och tillit. Jag blir starkare av de som ger mig denna kraft.

Vänner och kärlek kan göra så mycket.

Jag tror jag funnit något jag inte trott existerade och det gör mig nervös på samma gång som hoppfull.
Jag ser fram emot morgondagen, framtiden och jag ler.
Det går fina människor därute. Det går.....
Vad som än hänt er, vad som än kommer hända....ni kan le igen. Ni kan känna hopp och leva. Det är ni värda!
Jag hoppas min lycka kan sprida sig till er som behöver styrka och värme. Ni finns med mig!

Styrkekramar

Spring för livet

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville, så skulle jag förstå
Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det aldrig värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

10 år sedan, ta o glöm....

Jag har den sista tiden mått dåligt.....inte vetat varför. Kroppen har sagt mig att jag har ont medan jag har gått och vart glad...jag fattade ingenting.
Då slog det mig. Det har gått tio år sedan jag träffade honom och mitt liv förändrades för alltid. Det sitter djupt inom mig förstod jag då....allt har jag inte kontroll över. Det sitter djupt i kroppen, den påminns av höstmörkret, lukter, kylan. Då kommer rädslan...inifrån och gör ont....så ont. En panikänsla.

Det var alltså tio år sedan
Tio år sedan jag manipulerades och trycktes till botten.

Tio år sedan rädslan var som en skugga, förföljde mig överallt och när skulden och skammen genomsyrade allt jag gjorde.
Tio år sedan den förra Paulina slutade existera och livet hängde i en skör tråd. Skulle de ta mitt liv eller kulle jag vara den som gjorde slut på mitt hemska, vidriga liv?
Tio år sedan de kom, de såg, de förgörde mig. Med ord o hot, med våld med hemska övergrepp.
Tio år sedan jag gav upp om mig själv, slutade kämpa....
Där någonstans slöt jag mig, ingick i ett självhat, förstod att gråten inte skulle rädda mig. Tårarna, nejet och mitt min vilja va det han ville se, tände på.
Till slut blev jag inte rädd för repen, för händerna runt halsen, för dödshoten.....för allt det som gjorde så fruktansvärt ont.....både fysiskt och psykiskt.
Till slut gav jag upp, tårarna tog slut....jag var ju ändå inget värd.
Ingen såg mig, inte han som gjorde mig allt detta, inte de som kom på hans beställning.....inte min familj och vänner.....de fick inte se, de fick inte längre känna mig. Ingen fick veta....

Det är dock skillnad, mina nära kunde inte se pga hans spel, min mask och min otillgänglighet. Men de som såg, gjorde inget. De bara utnyttjade tillfället, tog vad de ville ha och kastade mig efter förbrukning. De gjorde ett val, de såg och sket i det. Han som gjorde allt detta möjligt är för mig just nu inte värd något i mina ögon. Jag undrar inte varför längre, jag undrar inte hur man kan.....svaret spelar inte längre någon roll.
Det tar inte bort något av det jag känner och det rättfärdigar ingenting av de han gjort.

Tio år, dags o gå vidare kanske en del säger. Du kan väl inte må dåligt nu eller vara rädd än? Kan jag inte? Då vet ni inte...
Det är min rättighet, att ge det de tiden det tar.
Jag tycker själv jag är nästintill hel idag.

Tiden går....dagarna rullar på. Ibland som vanligt ibland med en kamp. Vissa/de flesta dagar rullar jag lätt nedför backen och ler åt livet och vad det kan ge. Vissa dagar kämpar jag i uppförsbacken.
Det är min rättighet att ha mina mörka dagar, för vem glömmer någonsin något sånt här?
Jag kan aldrig glömma men jag kan läka, jag kan må bra. Minnen kommer alltid svida men jag blöder inte längre utan kontroll. Jag har försonats...accepterat att det hänt. Det är ett måste för att komma ut hel på andra sidan.
Det som är skillnaden från förr är att backen har en topp eller iaf dalar som går upp och ner....inte bara en lång tuff backe. Dit har jag kämpat mig!

Jag har sett att dagarna av lycka existerar, att jag oftast mår jätte bra och är en vanlig tjej.
Jag grät i helgen.....det var en skön känsla. Jag grät över det som varit, fick ur mig det värsta....och klev ännu ett steg vidare.
Att ständigt vara i katastrof tankar och nära döden tänk tar på en. Det är den känslan som är värst idag. Den sitter så nära. Livet är så skört, jag vill inte se döden så nära igen.....på länge....mycket länge.

Så nej jag tar inte och glömmer. Jag tar och lär mig. Jag låter det som hänt få finnas, få ta plats. Det är ett måste för att helas och må bra. För att åter leva. Det har förändrat mig men det kanske jag kan vända till något bra. Jag kan ju knappast få allt ogjort så valet är ganska lätt, kämpa framåt.
Jag är stolt och jag är stark, jag klarar det och det gör även ni!
Trots att det är höst, tiden då det hände, ska jag ta fram guldkornen i livet. Hitta något som jag gillar med hösten. Kanske kasta vackra löv på mina barn, ta en mysig cykeltur tillsammans för att sedan kura ihop oss tillsammans under en filt, tända ljus och dricka varm oboy:)

Detta är fina saker som ingen kan ta ifrån mig, inte ens han.
Tack för ni som lyssnar på mig när jag behöver det, det betyder mer än ni kan tro!

Kram på er fina värdefulla ni

Kalla mörka nätter.....

Nästan två månader sedan jag var här....på det igen bara:) Ibland får man suget och behovet att återigen skriva av sig.

Det har varit mycket upp och ner på sista tiden, mycket har hänt i mitt liv och framför allt är kylan tillbaka. Tillsammans med höstens intrång kommer mörkret, den liksom ringlar sig runt mig och sluter in mig i något jag avskyr. Det blir dystert och det tar ytterligare kraft att känna mig glad och pigg som jag ju är som person.

Det har varit stunder av längtan, oro, skräck och lycka sista tiden. I en salig blandning, ibland var för sig ibland tillsammans. Ibland har känslorna varit outhärdliga, ibland hoppfulla.
Längtan har bestått av det lugna trygga. Att åter finna denna känsla för alltid om det är möjligt efter allt de tagit från mig. Jag vet att mina mörka dalar är färre och inte lika långa nu som förr, jag vet att jag mår ok och har det bra. Men att helt släppa allt går inte.....på något sätt vill jag inte. Dels för det lärt mig något och jag idag använder mig av det i mitt arbete men även för jag är rädd att tappa kontrollen för mitt liv. Att åter befinna mig i någon annans kontroll, någon annans grepp. Jag längtar många gånger bort från mitt liv.....men många gånger längtar jag även efter mitt egna liv. Med små steg tar jag mig dit.
Oron går hand i hand med skräcken. Jag har vaknat många gånger av hjärtklappning, svettningar och bilder fastetsade på näthinnan. Minnen.....rädslor.... I det ögonblicket förstår jag att det är mig det handlar om, det är jag som varit där bland liv och död känslor, bland förtryck och förnedring. Det var jag om blev sviken....det sveket sitter kvar och lever med mig i andra relationer. Denna tillit....till andra men även mig själv.
Det är behövligt att det mörka får ta rum i mitt liv, att jag får känna och minnas och gråta en skvätt för att sedan resa mig starkare. Men när det är som mörkast är det tufft.
Det var tio år sedan nu....just denna höst.
Ändå kämpar jag än. Jag har kommit långt med mig själv och det som hänt men jag är sviken av samhället. De som förväntar sig att man ska glömma efter ett antal år, att man ska må bra jämnt, att man inte ska vara rädd eller behöver skydd.
När kommer de förstå att det är inte lika för alla, när ska man få må som man gör? När ska man få ett godkännande som säger: du har rätt att må dåligt

Lyckan är ändå det som håller mig uppe. Lyckan till livet, att jag fått en ny chans och mina underbara döttrar. De ger mitt liv en mening, den vackraste meningen i livet!

Jag ler när jag tänker på dem, mina fantastiska barn. Jag är så stolt över dem och de gör mitt mörker lite lättare.

Hoppas ni mår bra
Ta hand om er fina värdefulla ni
Kram

Att klippa navelsträngen....

Bilder från tidningen MAMA där jag är med i nya numret.

Det kanske är dags? Att klippa navelsträngen. Stortjejen är nio år nu. Hon med en virrpanna som mamma (dock gott hjärta) och en biologisk pappa i finkan för vidriga brott.
Lillan på fem år är stabil som en filbunke, där har det egentligen aldrig varit några "problem". Hon har ju iof växt upp i en trygg familj, mamma pappa och storasyster.
Min Alma var ju själv med mig i två år och växte ihop med mig. På gott och ont. Vi känner varann utan o innan och hon påverkas direkt av mitt mående.
Även när jag gått vidare och mår bra är vi ihopklistrade.
Jag vet att jag inte ska tycka synd om henne och kompensera allt jag trott hon saknat, mist eller hur hon mått.
Hon har haft det bra....det är dock lätt att gå in i skydda ställning och överösa henne både med det mesta. Tror det är lätt att göra så. Jag har nog trott att hon inte klarar samma krav, att hon är skör och inte mår bra. Visserligen har hon haft dåliga stunder av detta, främst nattetid och det kommer hon ej ihåg. Men om man ser till det stora hela så har hon haft det lugnt och tryggt med många fina personer om sig och vuxit upp till en vacker, omtänksam underbar tjej som inte påverkats så mycket som jag trott. Trodde hon mådde så mycket bättre så behöver nån som säger, sluta dalta....klipp navelsträngen:)

Det har hänt mycket i mitt liv på sistone, saker som blivit bra i slutändan. Det bästa är att jag får sov igen. Det var TIO år sedan. Lillan har kommit upp jämnt förr och Alma har ju haft sina sömnsvårigheter pga allt som hänt mig. Nu är mardrömmarna färre och hon sover.
Det känns lustigt, sååå länge sedan man sov. Först var man vaken av skräck, sedan, oro och sorg sedan för barnåren och så följde mardrömmar både för Alma och mig.

Är vi fria nu, är det nu sömnlivet kan börja?

Vi har tagit oss igenom mycket och nu vänder vi ytterligare ett blad. Så stolt över mina barn , stolt över mig själv att jag i slutet ändå står rakryggad. Ingen når mig nu!

Jag vet att jag säkert daltat med Alma, men nu får bådas skull klipper vi navelsträngen. Vi blir två personer men behåller kärleken, vi behåller vår relation. Det förändrar inget. Vi växer!
Jag älskar henne lika mycket för det och kommer alltid finnas för henne men nu måste vi lva vidare på en ny stig i världen. För bådas skull.

Förändringarna o nya människor i mitt liv gör mg så lycklig att det som hänt inte längre får plats....klart det kommer finnas kvar men jag andas ny luft. Fantastiskt!

Nu tar vi mys helg, hoppas ni får det fantastiskt med!

Kram

Att tänka på mig

Det tar tid, det tar kraft och det går upp och ner. Nu många år efter har jag format om mig. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag är värd och vad jag behöver. Jag vågar sätta mig först, jag kan tycka om mig och känna mig viktig och bra. Det borde alla kunna och verkligen behöva. Någonstans fanns en styrka inom mig och som nu kommer fram mer och mer men ibland blir jag svag. Det är då jag behöver en hjälpande hand.
Nu vet jag vad jag behöver lugn, trygghet och kärlek. Det är härligt när den känslan infinner sig, även om den bara stannar en stund.
För mig är det lika viktigt att finnas för de man älskar när allt är både på topp och på botten, det har jag nog förstått på senare tid. Att det gäller att glädjas med och för varandra med. Är ofta den starka men ibland behöver jag vara den svaga och hållas om.

Min egentid behöver jag och veckan har givit mig denna. Även om nya tankar dykt upp har jag haft det jätte härligt. Några stunder av lugn och ro, några av kärlek och några av trygghet. Då mår jag som bäst och blir det person jag egentligen alltid är.
Jag har några att tacka för det och det gör jag av hela mitt hjärta. Ni vet vilka ni är.
Tror inte alla förstår hur så lite kan göra så mycket för mig men så är det.

Igår smög sig solen fram mellan moln och regn, en underbar känsla i naturen. Doften, ljuden, synen och närheten. Det betydde mycket med en stunds trygghet. Behövde fylla på förrådet. Skulle legat kvar så länge och bara varit men plikten kallade:)

Tryggheten och lugnet är behövligt både för mig men även barnen. Efter allt det gamla vill jag vara här och nu och se framåt. Den där lyckan är viktig, inre och yttre lycka. Och det kan jag ibland behövas påminnas om, att livet är för kort för att vara i något dåligt eller inte ha det bra.
Att ta tillvara på livet och det goda.

Jag önskar ni kommer dit för det är ni verkligen värda.

Styrkekramar på er