I Sverige anmäldes år 2007 12 921 sexualbrott och 4 749 våldtäkter. Det är en ökning med 20% respektive 59% de senaste fem åren.
Många kvinnor anmäler inte de våldtäkter de utsatts för. Vi vet att mörkertalet är stort, ofta brukar man räkna med 80% (även om man säger att endast 5–10% av alla sexualbrott anmäls) vilket skulle innebära att 141 kvinnor utsetts för sexualbrott och 52 kvinnor för våldtäkt varje dag i Sverige. Särskilt stora beräknas mörkertalen vara i de fall kvinnan känner gärningsmannen. De som anmäls är i första hand överfallsvåldtäkterna.
-6 av 10 anmälda våldtäkter begås antingen i offrets eller gärningsmannens bostad.
-Ungefär 75% av de anmälda våldtäkterna begås inomhus.
-I 33% av alla fall av våldtäkter har offer och förövare en nära relation.
-Offer och förövare känner varandra 80% av de anmälda fallen.
-12% kan rubriceras som ”överfallsvåldtäkter”, de begås av en okänd som angriper plötsligt.
-Vid våldtäkt mot personer över 15 år är 100% av förövarna män i de fall som anmäls.
-Vid våldtäkt mot personer över 15 år är 97% av offren kvinnor i de fall som anmäls.
-29% av offren för anmälda våldtäkter är under 18 år, 15% är under 15 år.
-Under de senaste tio åren har antalet polisanmälda sexualbrott ökat med 58%.
Minst en i varje klass har någon gång utsatts för sexuella övergrepp enligt statistiken.
Källor: Brås brottsstatistik, rapporten ”Våldtäkt – en kartläggning av polisanmälda våldtäkter” samt SOU 2001:14, ”Sexualbrotten” s 83.
Idag hade Novahuset ett jätte bra möte med kvinnojouren i Linköping, det kändes jätte bra. Jag hoppas och tror på en bra samverkan framöver.
Är så trött nu så blir en tidig kväll. Tror jag hoppar över faddergalen, gör så ont i hjärtat att se alla barn som lider. Får skänka en peng istället....
Nyhet!
Kris- och traumacentrum vid Danderyds sjukhus får två miljoner kronor extra nästa år för att permanenta projektet att ta hand om offer för våldtäkter. Oerhört bra, fler städer borde ta efter!! läs mer här
Kram och tidig god natt
måndag 30 november 2009
söndag 29 november 2009
Känner du igen dig?
”Jag var så full, jag kanske inte ens sa nej”/Jonna 17 år
”Han var ju min pojkvän som jag var kär i, då kan jag väl inte kalla det våldtäkt?”/Sandra 19 år
”Jag hade ju legat med rätt många innan, jag får väl skylla mig själv. Ingen kommer att tro mig ändå”/Marie 29 år
”Det var ju inte så farligt, vet inte ens om jag kan kalla det övergrepp ens. Men jag mådde dåligt efter”/Anna 25 år
Många som varit utsatta för någon form av övergrepp har svårt att definiera det de blivit utsatta för. Sa jag nej tillräckligt högt? Kan han ha trott att jag ville? Har jag varit med om en riktig våldtäkt?
Med riktig våldtäkt syftar man då ofta på de våldtäkter som lyfts fram i media, det vill säga, överfallsvåldtäkter där våld använts. I själva verket vet vi av statistik och genom forskning att de allra flesta kvinnor våldtas inomhus av män de känner. Av en vän eller bekant, av en arbetskamrat, en klasskompis eller av ens egna partner. Detta ger oss en helt annan bild.
Att få sina fysiska gränser och sin integritet kränkt genom att bli sexuellt berörd mot sin vilja är ett mycket allvarligt brott. Att bli våldtagen av sin man eller pojkvän är minst lika allvarligt som att bli våldtagen av en okänd. I båda fallen är det sexuella övergrepp och ingen har rätt att förgripa sig på en annan människa.
Alla sexuella handlingar som görs mot dig, inför dig eller som någon får dig att göra är sexuella övergrepp, oberoende av vad du själv upplevde att du ville eller inte. Det är du och ingen annan som avgör vad som är emot din vilja, eller vad som är en sexuell handling. Handlingar som utåt sett inte ser sexuella ut kan ändå vara sexuellt laddade. En handling som i ena stunden kan vara välkommen och njutbar kan vid ett annat tillfälle vara ett övergrepp, trots att det kanske är samma person som utför handlingen. I slutänden är det bara du som kan bestämma vad det är som du har varit med om.
Många kvinnor reagerar på en traumatisk situation som en våldtäkt innebär genom att bli paralyserade. Man slåss eller skriker inte. Det gör att det ofta inte behövs något våld för att våldta någon, det blir inga blåmärken eller yttre skador. Såren finns istället på insidan. Det är väldigt vanligt att man lägger skulden på sig själv vilket ofta leder till att man inte vågar berätta för någon. Det är också vanligt att man förtränger, men vi vet av erfarenhet att händelsen brukar komma ikapp och om man inte bearbetar det man utsatts för kan det få många konsekvenser i livet.
Övergrepp är inte mindre brottsligt om du inte vågar eller kan göra motstånd. Men för en del kvinnor kan det underlätta den psykiska läkningsprocessen efter övergreppet, om de kan finna en styrka i att de försökt göra motstånd.
För mig vet jag inte, jag försökte allt.....jag försökte att stoppa honom, jag paralyserades, jag grät, jag var tyst, jag bad.....det räknades inte.
Blir så arg, ledsen och frustrerad när jag vet hur många förövare det finns och hur många som mår dåligt för att dessa förstört så mycket i deras liv. Stå på er,ni är värda så mycket mer.....det finns hopp!
Känner du igen dig, behöver du någon och prata med?
Kontakta Novahuset eller närmaste kvinnojour.
Glöm inte att du är värdefull!
Helt trött idag, igår var det dop och fest. Barnen höll låda till halv tolv så sov länge idag hela familjen. Straxt ut och gå en promenad i solen på Lidingö, hälsans ö:)
Kram P
”Han var ju min pojkvän som jag var kär i, då kan jag väl inte kalla det våldtäkt?”/Sandra 19 år
”Jag hade ju legat med rätt många innan, jag får väl skylla mig själv. Ingen kommer att tro mig ändå”/Marie 29 år
”Det var ju inte så farligt, vet inte ens om jag kan kalla det övergrepp ens. Men jag mådde dåligt efter”/Anna 25 år
Många som varit utsatta för någon form av övergrepp har svårt att definiera det de blivit utsatta för. Sa jag nej tillräckligt högt? Kan han ha trott att jag ville? Har jag varit med om en riktig våldtäkt?
Med riktig våldtäkt syftar man då ofta på de våldtäkter som lyfts fram i media, det vill säga, överfallsvåldtäkter där våld använts. I själva verket vet vi av statistik och genom forskning att de allra flesta kvinnor våldtas inomhus av män de känner. Av en vän eller bekant, av en arbetskamrat, en klasskompis eller av ens egna partner. Detta ger oss en helt annan bild.
Att få sina fysiska gränser och sin integritet kränkt genom att bli sexuellt berörd mot sin vilja är ett mycket allvarligt brott. Att bli våldtagen av sin man eller pojkvän är minst lika allvarligt som att bli våldtagen av en okänd. I båda fallen är det sexuella övergrepp och ingen har rätt att förgripa sig på en annan människa.
Alla sexuella handlingar som görs mot dig, inför dig eller som någon får dig att göra är sexuella övergrepp, oberoende av vad du själv upplevde att du ville eller inte. Det är du och ingen annan som avgör vad som är emot din vilja, eller vad som är en sexuell handling. Handlingar som utåt sett inte ser sexuella ut kan ändå vara sexuellt laddade. En handling som i ena stunden kan vara välkommen och njutbar kan vid ett annat tillfälle vara ett övergrepp, trots att det kanske är samma person som utför handlingen. I slutänden är det bara du som kan bestämma vad det är som du har varit med om.
Många kvinnor reagerar på en traumatisk situation som en våldtäkt innebär genom att bli paralyserade. Man slåss eller skriker inte. Det gör att det ofta inte behövs något våld för att våldta någon, det blir inga blåmärken eller yttre skador. Såren finns istället på insidan. Det är väldigt vanligt att man lägger skulden på sig själv vilket ofta leder till att man inte vågar berätta för någon. Det är också vanligt att man förtränger, men vi vet av erfarenhet att händelsen brukar komma ikapp och om man inte bearbetar det man utsatts för kan det få många konsekvenser i livet.
Övergrepp är inte mindre brottsligt om du inte vågar eller kan göra motstånd. Men för en del kvinnor kan det underlätta den psykiska läkningsprocessen efter övergreppet, om de kan finna en styrka i att de försökt göra motstånd.
För mig vet jag inte, jag försökte allt.....jag försökte att stoppa honom, jag paralyserades, jag grät, jag var tyst, jag bad.....det räknades inte.
Blir så arg, ledsen och frustrerad när jag vet hur många förövare det finns och hur många som mår dåligt för att dessa förstört så mycket i deras liv. Stå på er,ni är värda så mycket mer.....det finns hopp!
Känner du igen dig, behöver du någon och prata med?
Kontakta Novahuset eller närmaste kvinnojour.
Glöm inte att du är värdefull!
Helt trött idag, igår var det dop och fest. Barnen höll låda till halv tolv så sov länge idag hela familjen. Straxt ut och gå en promenad i solen på Lidingö, hälsans ö:)
Kram P
fredag 27 november 2009
Att våga öppna sig
En av de tankar som dök upp under riksdagsseminariumet var att en forskare och gynekolog från NCK pratade. Hon var jätte bra, hade bra åsikter och var förtroendeingivande.
Hon tog upp Kvinnofridslinjen, dit man kan ringa om man varit med om misshandel, övergrepp mm. Där svarar psykologer, kuratorer som är "experter" inom detta.
Det är ju jätte bra men vet att många gånger öppnar man sig inte till dessa "professionella" utan mer för jourkvinnor mfl.
Jag vet det själv....jag öppnade mig aldrig helt för psykologer, terapeuter eller liknande. Kanske var min skam som inte ville försvinna, kanske var personkemin.... Det var jobbigt att inte öppna mig, samtidigt var det jobbigt att våga öppna mig, Släppa ut allt... Jag gav små hintar...som jag vet/tror en jourkvinna hade uppfattat på ett annat sätt en de jag mötte. Ville att de skulle se mig, förstå....kunna läsa mina tankar.
Jag ville öppna mig men skämdes och tyckte det var mitt fel, sen ville jag bara glömma. Jag trodde jag skulle klara att förtränga, det kunde jag, ett tag....Det kommer alltid ifatt en. Jag önskar jag öppnat mig tidigare, tror jag hade gjort det om jag kommit till en jour direkt.
Men många av de jag möter i mitt jobb nu säger att på en kvinno/tjejjour känns det mer tryggt och jag känner igen mig. Det känns mer som hemma, ingen sjukhusmiljö.
Tror att det är viktigt, en mysig atmosfär samtidigt som "behandlingen" inte blir för "behandling"....hänger ni med på den formuleringen:)
Det kan vara skönt att bara prata och få stöd, bli lyssnad och trodd på. Det är ofta det viktigaste, att få berätta, känna sig förstodd, trodd på och få bekräftat att man inte är ensam.
Många gånger har jag känt att professionella inte har varit med om dessa samtal alltför ofta och då känner man sig frågesatt vilket absolut inte får hända. Man måste känna att man inte själv var den som gjorde fel. Samtidigt tycker jag att en samverkan mellan professionella och jourer är bra, då vissa behöver hjälp en jour inte kan erbjuda. Man kan ju kombinera dessa två "hjälper".
Jag är fullt medveten om att det finns många bra professionella som är underbara och som har rätt kompetens, men tyvärr sviktar det mellan kommunerna. Stockholm vet jag är bra på mycket inom detta.
Alla måste ha rätt till rätt och bra hjälp, det ska inte vara beroende på var man bor.
Jag vet att jourer för mig betytt mycket och jag vet att Novahuset betyder mycket för många där ute.
På en jour vet man att de möter många tjejer med just detta problem, inte massa andra problem. Vi är experter just på våran sak.
Sen kan jag känna att utbildningen inte är allt, som många politiker ofta verkar tro. Jag vet att bara med rätt vilja och med rätt känsla kommer man längre med ett "offer" än med högskolepoäng. Interna utbildningar och personliga egenskaper är det bästa, helt klart.
Jag kände och vet också att många tycker som mig, att det är skönt att prata med någon som varit i samma situation....man behöver inte förklara på samma sätt. Det är en svår sak att "förklara" för någon som är obekant med problemet.
Så något jag tycker är viktigt är att politiker (de som bestämmer) mötts med professionella samt jourare för bättre jobb och planering. Det är ändå vi som arbetar med frågorna som vet mest.
Det hoppas jag på, bättre dialog mellan "golvet" och cheferna....
Idag blir det bio med hela familjen:) Alma har hälsat på sin gamla klass i dag, de hade saknat henne verkade det som. De hängde på henne hela tiden....:)
På vägen hem fick vi höra ett surt samtal mellan man och kvinna, där kvinnan gjorde slut över telefon....pga hans barn, Ja mycket ska man höra.... Lite privat för tunnelbanan kan jag tycka....men men
Ha en fin fredagskväll ni fina
KRAM Paulina
P.S
Blir alltid lika arg varje gång jag åker tunnelbana, vart fa... är papperskorgarna?
Hon tog upp Kvinnofridslinjen, dit man kan ringa om man varit med om misshandel, övergrepp mm. Där svarar psykologer, kuratorer som är "experter" inom detta.
Det är ju jätte bra men vet att många gånger öppnar man sig inte till dessa "professionella" utan mer för jourkvinnor mfl.
Jag vet det själv....jag öppnade mig aldrig helt för psykologer, terapeuter eller liknande. Kanske var min skam som inte ville försvinna, kanske var personkemin.... Det var jobbigt att inte öppna mig, samtidigt var det jobbigt att våga öppna mig, Släppa ut allt... Jag gav små hintar...som jag vet/tror en jourkvinna hade uppfattat på ett annat sätt en de jag mötte. Ville att de skulle se mig, förstå....kunna läsa mina tankar.
Jag ville öppna mig men skämdes och tyckte det var mitt fel, sen ville jag bara glömma. Jag trodde jag skulle klara att förtränga, det kunde jag, ett tag....Det kommer alltid ifatt en. Jag önskar jag öppnat mig tidigare, tror jag hade gjort det om jag kommit till en jour direkt.
Men många av de jag möter i mitt jobb nu säger att på en kvinno/tjejjour känns det mer tryggt och jag känner igen mig. Det känns mer som hemma, ingen sjukhusmiljö.
Tror att det är viktigt, en mysig atmosfär samtidigt som "behandlingen" inte blir för "behandling"....hänger ni med på den formuleringen:)
Det kan vara skönt att bara prata och få stöd, bli lyssnad och trodd på. Det är ofta det viktigaste, att få berätta, känna sig förstodd, trodd på och få bekräftat att man inte är ensam.
Många gånger har jag känt att professionella inte har varit med om dessa samtal alltför ofta och då känner man sig frågesatt vilket absolut inte får hända. Man måste känna att man inte själv var den som gjorde fel. Samtidigt tycker jag att en samverkan mellan professionella och jourer är bra, då vissa behöver hjälp en jour inte kan erbjuda. Man kan ju kombinera dessa två "hjälper".
Jag är fullt medveten om att det finns många bra professionella som är underbara och som har rätt kompetens, men tyvärr sviktar det mellan kommunerna. Stockholm vet jag är bra på mycket inom detta.
Alla måste ha rätt till rätt och bra hjälp, det ska inte vara beroende på var man bor.
Jag vet att jourer för mig betytt mycket och jag vet att Novahuset betyder mycket för många där ute.
På en jour vet man att de möter många tjejer med just detta problem, inte massa andra problem. Vi är experter just på våran sak.
Sen kan jag känna att utbildningen inte är allt, som många politiker ofta verkar tro. Jag vet att bara med rätt vilja och med rätt känsla kommer man längre med ett "offer" än med högskolepoäng. Interna utbildningar och personliga egenskaper är det bästa, helt klart.
Jag kände och vet också att många tycker som mig, att det är skönt att prata med någon som varit i samma situation....man behöver inte förklara på samma sätt. Det är en svår sak att "förklara" för någon som är obekant med problemet.
Så något jag tycker är viktigt är att politiker (de som bestämmer) mötts med professionella samt jourare för bättre jobb och planering. Det är ändå vi som arbetar med frågorna som vet mest.
Det hoppas jag på, bättre dialog mellan "golvet" och cheferna....
Idag blir det bio med hela familjen:) Alma har hälsat på sin gamla klass i dag, de hade saknat henne verkade det som. De hängde på henne hela tiden....:)
På vägen hem fick vi höra ett surt samtal mellan man och kvinna, där kvinnan gjorde slut över telefon....pga hans barn, Ja mycket ska man höra.... Lite privat för tunnelbanan kan jag tycka....men men
Ha en fin fredagskväll ni fina
KRAM Paulina
P.S
Blir alltid lika arg varje gång jag åker tunnelbana, vart fa... är papperskorgarna?
torsdag 26 november 2009
Reklam för rapport:)
Skriver mer ikväll (om igår och tankar därifrån), drop in fika på dagis straxt:)
Jag har precis avslutat en intervju med svt, rapport. Blir spännande att se ikväll, alltid hemskt att se sig själv i bild och tal....men men är stolt över mig, den jag är och det jag gör/vill göra.
Vissa kommer säkert undra varför jag är med där, i mediavärlden, varför inte?
Bra att ämnet tas upp, det är viktigt. Ju fler som kämpar desto bättre och alla har olika vägar att gå. Klankar inte ner på andras idéer och tillvägagångssätt, så vill inte ha något annat tillbaka. Lyfts frågan och diskuteras samt leder till ändringar har jag lyckats med det jag vill. Är ju för en god sak, till er där ute som har rätt till bra "vård" och stöd. För att ni ska få det bättre än många andra jag känner. Det är ni värda!
Glöm ej att stödja Novahuset, bli medlem gratis www.novahuset.com
Fler mottagningar behövs, jag kämpar vidare för det.....på mitt (vårt) sätt.
Vill passa på att skickar en stolt kram till min fina vän Anna som är en duktig skådis men också en duktig sångerska....lyssnade nyss på hennes sånger. Berörd, du är så bra! Fick idéer nu med....ska prata med henne om dem. Anna, du är en underbar tjej och vän.
Lite nyheter från DN idag angående gårdagens dag mot våld
Fn:s internationella dag mot våld mot kvinnor, här
Mer pengar till de unga männen, läs här
Ses ikväll
Kram P
Jag har precis avslutat en intervju med svt, rapport. Blir spännande att se ikväll, alltid hemskt att se sig själv i bild och tal....men men är stolt över mig, den jag är och det jag gör/vill göra.
Vissa kommer säkert undra varför jag är med där, i mediavärlden, varför inte?
Bra att ämnet tas upp, det är viktigt. Ju fler som kämpar desto bättre och alla har olika vägar att gå. Klankar inte ner på andras idéer och tillvägagångssätt, så vill inte ha något annat tillbaka. Lyfts frågan och diskuteras samt leder till ändringar har jag lyckats med det jag vill. Är ju för en god sak, till er där ute som har rätt till bra "vård" och stöd. För att ni ska få det bättre än många andra jag känner. Det är ni värda!
Glöm ej att stödja Novahuset, bli medlem gratis www.novahuset.com
Fler mottagningar behövs, jag kämpar vidare för det.....på mitt (vårt) sätt.
Vill passa på att skickar en stolt kram till min fina vän Anna som är en duktig skådis men också en duktig sångerska....lyssnade nyss på hennes sånger. Berörd, du är så bra! Fick idéer nu med....ska prata med henne om dem. Anna, du är en underbar tjej och vän.
Lite nyheter från DN idag angående gårdagens dag mot våld
Fn:s internationella dag mot våld mot kvinnor, här
Mer pengar till de unga männen, läs här
Ses ikväll
Kram P
onsdag 25 november 2009
Fn:s intenationella dag för att avskaffa våldet mot kvinnor
Idag har Novahuset, jag och Nathalie, varit i riksdagen på seminarium ang mäns våld mot kvinnor samt uppföljningskonferens av dialogdagarna. En bra dag, intressant att få höra politikers tankar, viljor och mål. Vi fick även ta del av en forskare och bra videofilmer som kriminalvården använder sig av, MYCKET bra.
Har så mycket att skriva om nya tankar, ideer och intryck men får vänta en dag. Jag ska intervjuas i morgon och har massa jobb och annat och göra. Så mer information kommer i morgon om detta.
Jag vill bara säga till alla er därute, att just ni är speciella och viktiga precis som ni är.
Inte som de ni försöker vara, de ni eller andra vill att ni ska vara utan som ni är!
Du duger precis som den du är född till, den du blivit och den du är. Värdesätt dig själv som du gör med andra/annat. Det är vi alla värda....
Den enda personen du vet säkert att du kommer få dras med livet ut är dig själv så varför inte älska och ta hand om just den personen, dig själv.
Sov gott så "ses" vi i morgon
Kramar P
Har så mycket att skriva om nya tankar, ideer och intryck men får vänta en dag. Jag ska intervjuas i morgon och har massa jobb och annat och göra. Så mer information kommer i morgon om detta.
Jag vill bara säga till alla er därute, att just ni är speciella och viktiga precis som ni är.
Inte som de ni försöker vara, de ni eller andra vill att ni ska vara utan som ni är!
Du duger precis som den du är född till, den du blivit och den du är. Värdesätt dig själv som du gör med andra/annat. Det är vi alla värda....
Den enda personen du vet säkert att du kommer få dras med livet ut är dig själv så varför inte älska och ta hand om just den personen, dig själv.
Sov gott så "ses" vi i morgon
Kramar P
tisdag 24 november 2009
Att åter mötas
Fick en fråga på en intervju igår....om att möta "han" igen. Tanken var dubbel, jag ville slå bort den. Slå bort honom, det som hänt och det som fortfarande finns. Men samtidigt fick den mig att tänka vad jag hade och säga......mer.
Jag vet att jag nu skulle vilja gå förbi....inte visa någon känsla utan bara gå. Känslorna skulle jag ta i min ensamhet, hantera dem i en skyddad miljö där allt får vara som det är. Där jag får känna precis som jag gör....
Det skulle vara påfrestande att mötas, hjärtat skulle slå av rädsla, oro och minnen. Men skulle inte vilja visa något, för han är inte värd ens en känsla från mig. Inte rädsla, inte lycka....inte ens en känsla värd....
Skulle vi mötas nu, när han sitter inne.....skulle jag nog däremot säga ett och annat, trots känslor som tryckt på/emot.
Men som jag skrivit tidigare, man kan aldrig förbereda sig eller sätta sig in i en situation som innebär fara, oro eller känslomässigt jobbiga minnen. Det är lätt att vara klok nu men vem vet...
Likaså som jag skrivit förut, det finns inga smarta val och lösningar på att bli överfallen (vad man skulle gjort då), inte heller denna situation går att föreställa mig.
Men att tänka på det någon gång kanske kan få upp viktiga känslor och tankar på vad som kan hända och vad jag kan känna.
Nu sitter han där han sitter några år till och varför skulle jag träffa honom? Vill inte ens tänka på det, han finns inte längre.....inte än på några år.
Jag har trots allt kommit långt och påverkas inte som förr, jag känner mig starkare och vet hur bra livet kan vara trots det hemska som varit....jag har hittat mitt hopp.
I morgon är det en heldag med seminarium, det är FN:s internationella dag för att avskaffa våld mot kvinnor. Då är självklart Novahuset på plats och lär oss mer:)
Nu lite mer prat med syster som ska sova här i natt, för barnvakt i morgon. T jobbar.
Upp tidigt så snart zzzzz
Sköt om er fina människor
Kram Paulina
Jag vet att jag nu skulle vilja gå förbi....inte visa någon känsla utan bara gå. Känslorna skulle jag ta i min ensamhet, hantera dem i en skyddad miljö där allt får vara som det är. Där jag får känna precis som jag gör....
Det skulle vara påfrestande att mötas, hjärtat skulle slå av rädsla, oro och minnen. Men skulle inte vilja visa något, för han är inte värd ens en känsla från mig. Inte rädsla, inte lycka....inte ens en känsla värd....
Skulle vi mötas nu, när han sitter inne.....skulle jag nog däremot säga ett och annat, trots känslor som tryckt på/emot.
Men som jag skrivit tidigare, man kan aldrig förbereda sig eller sätta sig in i en situation som innebär fara, oro eller känslomässigt jobbiga minnen. Det är lätt att vara klok nu men vem vet...
Likaså som jag skrivit förut, det finns inga smarta val och lösningar på att bli överfallen (vad man skulle gjort då), inte heller denna situation går att föreställa mig.
Men att tänka på det någon gång kanske kan få upp viktiga känslor och tankar på vad som kan hända och vad jag kan känna.
Nu sitter han där han sitter några år till och varför skulle jag träffa honom? Vill inte ens tänka på det, han finns inte längre.....inte än på några år.
Jag har trots allt kommit långt och påverkas inte som förr, jag känner mig starkare och vet hur bra livet kan vara trots det hemska som varit....jag har hittat mitt hopp.
I morgon är det en heldag med seminarium, det är FN:s internationella dag för att avskaffa våld mot kvinnor. Då är självklart Novahuset på plats och lär oss mer:)
Nu lite mer prat med syster som ska sova här i natt, för barnvakt i morgon. T jobbar.
Upp tidigt så snart zzzzz
Sköt om er fina människor
Kram Paulina
måndag 23 november 2009
En historia
Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5 åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper.
Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen.
Hur som helst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade, "Den är till dig, Mamma".
Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt. Hon sa till sin dotter med harm i rösten. "Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara någonting i paketet?"
Flickan hade tårar i sina ögon och sa, "Men, Mamma, det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full." Mamman blev förkrossad. Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska.
En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll det gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri.
En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen och vännerna. Det finns inget mer värdefullare än detta.
"Vänner är som änglar som lyfter upp oss på våra fötter, när våra vingar har problem med att komma ihåg hur man gör när man flyger"
Kram
Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen.
Hur som helst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade, "Den är till dig, Mamma".
Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt. Hon sa till sin dotter med harm i rösten. "Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara någonting i paketet?"
Flickan hade tårar i sina ögon och sa, "Men, Mamma, det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full." Mamman blev förkrossad. Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska.
En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll det gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri.
En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen och vännerna. Det finns inget mer värdefullare än detta.
"Vänner är som änglar som lyfter upp oss på våra fötter, när våra vingar har problem med att komma ihåg hur man gör när man flyger"
Kram
Frågor
En ny dag....en ny början
Mår bra idag, lite trött bara. Låg och grubbla lite igår men somnade rätt fort (fortare än vanligt nu för tiden iaf).
Lilla E låg kom upp och lade sig bredvid mig och gav mig lugn...och glöd till ny eld (kraft och hopp).
Jag har ofta frågor som åker runt i huvudet, som människor frågar och som är naturligt att de finns där.
Ångrar jag någon gång att jag inte berättade för fler? Det kan jag ångra lite men vet att jag gjorde det jag för stunden tyckte var rätt
Skulle jag velat gör det? Absolut men med rädsla, skam och skuldkänslor i kroppen vågade jag inte. Hade behövt det mer än velat.
Ångrar jag att jag anmälde? Var det värt det? Det har varit otroligt tufft och många gånger vill man bara ändra allt. Men i längden är det värt det, sanningen kom fram och jag fick upprättelse. Jag vill tro att det var det enda rätta för mig och mina nära, att det svåra blir lättare och lättare och framtiden kommer ge oss ro.
Hur känns det att ha barn med honom? I mina ögon är hon "min", trots att hon biologiskt är hans också. Hon har en pappa som älskar henne som sin egen. Men visst är det tufft, att bli påmind och alltid behöva "dras" med honom. Å andra sidan är hon mitt liv, min räddande ängel. Utan henne tror jag inte jag kommit bort från honom och kanske inte levt idag. Ångrar inte en sekund att jag valde att ha kvar henne...
Hur mycket vet hon? Hon vet bl a att "han" sitter i fängelse för han har gjort dumma saker mot mig och andra tjejer.
Hur kommer jag berätta vidare? Tar en dag i taget, när hon blir större och förstår mer kommer hon få svar på sina frågor.
Många frågor/svar kan vara självklara för andra, för mig likaså....men vissa frågor/svar kommer alltid ha för och nackdelar. Gäller bara att kunna hantera dem, hitta lugnet och hoppet i sig själv igen....
Att se på mina barn ger mig hopp....likaså att se hur långt jag kommit. Att det finns underbara människor därute. Det finns trots allt mycket vackert och fint i världen....i min närhet...i mitt liv och i mig:)
Tappa aldrig tron....dina drömmar....ditt hopp
"Hoppet är det sista som överger dig" brukar man ju säga (kommer aldrig släppa mitt hopp)
Kram P
Mår bra idag, lite trött bara. Låg och grubbla lite igår men somnade rätt fort (fortare än vanligt nu för tiden iaf).
Lilla E låg kom upp och lade sig bredvid mig och gav mig lugn...och glöd till ny eld (kraft och hopp).
Jag har ofta frågor som åker runt i huvudet, som människor frågar och som är naturligt att de finns där.
Ångrar jag någon gång att jag inte berättade för fler? Det kan jag ångra lite men vet att jag gjorde det jag för stunden tyckte var rätt
Skulle jag velat gör det? Absolut men med rädsla, skam och skuldkänslor i kroppen vågade jag inte. Hade behövt det mer än velat.
Ångrar jag att jag anmälde? Var det värt det? Det har varit otroligt tufft och många gånger vill man bara ändra allt. Men i längden är det värt det, sanningen kom fram och jag fick upprättelse. Jag vill tro att det var det enda rätta för mig och mina nära, att det svåra blir lättare och lättare och framtiden kommer ge oss ro.
Hur känns det att ha barn med honom? I mina ögon är hon "min", trots att hon biologiskt är hans också. Hon har en pappa som älskar henne som sin egen. Men visst är det tufft, att bli påmind och alltid behöva "dras" med honom. Å andra sidan är hon mitt liv, min räddande ängel. Utan henne tror jag inte jag kommit bort från honom och kanske inte levt idag. Ångrar inte en sekund att jag valde att ha kvar henne...
Hur mycket vet hon? Hon vet bl a att "han" sitter i fängelse för han har gjort dumma saker mot mig och andra tjejer.
Hur kommer jag berätta vidare? Tar en dag i taget, när hon blir större och förstår mer kommer hon få svar på sina frågor.
Många frågor/svar kan vara självklara för andra, för mig likaså....men vissa frågor/svar kommer alltid ha för och nackdelar. Gäller bara att kunna hantera dem, hitta lugnet och hoppet i sig själv igen....
Att se på mina barn ger mig hopp....likaså att se hur långt jag kommit. Att det finns underbara människor därute. Det finns trots allt mycket vackert och fint i världen....i min närhet...i mitt liv och i mig:)
Tappa aldrig tron....dina drömmar....ditt hopp
"Hoppet är det sista som överger dig" brukar man ju säga (kommer aldrig släppa mitt hopp)
Kram P
söndag 22 november 2009
Oro
Den kan försvinna helt....den kan komma tillbaka
Den kan finnas gömd för att sedan smyga sig på mig och hugga mig i ryggen
Den kan gro....den kan mala
Bli större och större för att sedan dö ut...igen
Försöker skaka av den, försöker invänta mitt inre lugn
Ger den natten....
Mer tid får den inte ta....denna gång
Den kan finnas gömd för att sedan smyga sig på mig och hugga mig i ryggen
Den kan gro....den kan mala
Bli större och större för att sedan dö ut...igen
Försöker skaka av den, försöker invänta mitt inre lugn
Ger den natten....
Mer tid får den inte ta....denna gång
lördag 21 november 2009
Katastroftänk....
Vill tipsa om en berörande sida, om Victor som togs ifrån sina nära alltför tidigt....han var en kämpe. Tyvärr vann cancern, men jag är säker på att han föralltid finns hos sin familj. Läs mer på familjens blogg här och stötta barncancerfonden här.
Du kan även köpa detta fina halsband där 100 kr går till barncancerfonden. Eller varför inte julhandla där, så förenar ni nytta med nöje.
Victors mamma Sofie blev årets mama hjälte, det var hon verkligen värd!
Jag blev som sagt berörd av bloggen och om att läsa om allas olika "sjukdomshistorier" på barncancerfondens sida, så både jag och Novahuset skänkte en liten peng.
Jag förstår inte varför man plågar sig igenom dessa sidor egentligen, får bara igång tankarna....att mista mina barn, att något händer dem, att något händer mig så jag inte får ta del av deras livoch uppväxt. Sjukhuset är ett bra exempel, så smärtsamt men ändå tittar man (nu gör jag inte det längre, klarar det inte).
Likadant med kriminalserier, gäller det barn har jag svårt för att titta. Såg igår på "mord i sinnet" där två flickor kidnappades och dödades...inte en sann historia men det händer ju i verkliga livet med.
Fasen vad det svider, mina tankar får mig att fantisera ihop många historier, många situationer som uppstår i min fantasi.
Jag har nog kvar mitt katastroftänk från mitt trauma, min ptsd. Kan leva mig in så i fantasierna....det blir verkligt. Nu vet jag lite bättre hur jag ska ta mig ur dem men de kommer fortfarande. Likaså mitt kontrollbehov, vill inte släppa det, för vad kan hända? Det är normalt att känna så men även om man har kontroll händer saker...tyvärr. Allt går inte kontrollera.
Jag tror att jag/min kropp går på rutin, att ha varit rädd för sitt liv, sina näras liv så många år sätter sina spår, självklart. Oro, tankar och olika "lösningar" om något skulle hända är som en vardag, trots att det blir bättre och kan säkert bli ännu bättre. Tror dock att vissa saker får man leva med, de gäller bara att kunna hantera dem nu, att inte bli låst för dem, att kunna leva och inte känna sig totalt blockerad av dem.
Kan trots allt känna lycka, känna lugn och känna att jag är glad. Tryggheten är svårare....men ibland infinner sig även den.
I natt sov jag alldeles själ, vet inte om jag gjort det på flera år....ett riktigt test. T jobbade, fick kolla på tv och leta efter hans existens:)Barnen var hos mamma och pappa. Jag åt gott, tittade på idol (äntligen sjöng Erik en Bon Jovilåt och fick en sms röst av mig, snyft snyft vad vackert....och rörande:))
När jag skulle lägga mig låg jag i mörkret länge och tänkte, tittade mig runt, tittade ut, läste lite....jag lyckades somna och som pricken över iet sov jag en hel natt. Vaknade nio och hade då sovit åtta timmar i streck, det har nog inte hänt på sju år. Underbart!
Nu barn är mamma sig själv igen, redo och busa:)
Mitt i allt lugn kunde jag ändå inte sluta sakna barnen...De tycker det är kul att vara borta, jag tycker det är skönt med ensamtid, jag behöver ensamtid för att bli en bättre mamma....men det är tomt utan dem. Tror även det har lite med mina katastroftankar att göra, tänk om något händer, jag är inte med dem och vi ses inte mer....
Får jobba på det tänket, nu ska jag jobba på med Novahuset och städa lite innan busflickorna entrar hemmet igen...och stökar ner:) Ska nog hinna med en promenad i solen med, UNDERBART!
Trevlig lördag fina människor
KRAM P
Du kan även köpa detta fina halsband där 100 kr går till barncancerfonden. Eller varför inte julhandla där, så förenar ni nytta med nöje.
Victors mamma Sofie blev årets mama hjälte, det var hon verkligen värd!
Jag blev som sagt berörd av bloggen och om att läsa om allas olika "sjukdomshistorier" på barncancerfondens sida, så både jag och Novahuset skänkte en liten peng.
Jag förstår inte varför man plågar sig igenom dessa sidor egentligen, får bara igång tankarna....att mista mina barn, att något händer dem, att något händer mig så jag inte får ta del av deras livoch uppväxt. Sjukhuset är ett bra exempel, så smärtsamt men ändå tittar man (nu gör jag inte det längre, klarar det inte).
Likadant med kriminalserier, gäller det barn har jag svårt för att titta. Såg igår på "mord i sinnet" där två flickor kidnappades och dödades...inte en sann historia men det händer ju i verkliga livet med.
Fasen vad det svider, mina tankar får mig att fantisera ihop många historier, många situationer som uppstår i min fantasi.
Jag har nog kvar mitt katastroftänk från mitt trauma, min ptsd. Kan leva mig in så i fantasierna....det blir verkligt. Nu vet jag lite bättre hur jag ska ta mig ur dem men de kommer fortfarande. Likaså mitt kontrollbehov, vill inte släppa det, för vad kan hända? Det är normalt att känna så men även om man har kontroll händer saker...tyvärr. Allt går inte kontrollera.
Jag tror att jag/min kropp går på rutin, att ha varit rädd för sitt liv, sina näras liv så många år sätter sina spår, självklart. Oro, tankar och olika "lösningar" om något skulle hända är som en vardag, trots att det blir bättre och kan säkert bli ännu bättre. Tror dock att vissa saker får man leva med, de gäller bara att kunna hantera dem nu, att inte bli låst för dem, att kunna leva och inte känna sig totalt blockerad av dem.
Kan trots allt känna lycka, känna lugn och känna att jag är glad. Tryggheten är svårare....men ibland infinner sig även den.
I natt sov jag alldeles själ, vet inte om jag gjort det på flera år....ett riktigt test. T jobbade, fick kolla på tv och leta efter hans existens:)Barnen var hos mamma och pappa. Jag åt gott, tittade på idol (äntligen sjöng Erik en Bon Jovilåt och fick en sms röst av mig, snyft snyft vad vackert....och rörande:))
När jag skulle lägga mig låg jag i mörkret länge och tänkte, tittade mig runt, tittade ut, läste lite....jag lyckades somna och som pricken över iet sov jag en hel natt. Vaknade nio och hade då sovit åtta timmar i streck, det har nog inte hänt på sju år. Underbart!
Nu barn är mamma sig själv igen, redo och busa:)
Mitt i allt lugn kunde jag ändå inte sluta sakna barnen...De tycker det är kul att vara borta, jag tycker det är skönt med ensamtid, jag behöver ensamtid för att bli en bättre mamma....men det är tomt utan dem. Tror även det har lite med mina katastroftankar att göra, tänk om något händer, jag är inte med dem och vi ses inte mer....
Får jobba på det tänket, nu ska jag jobba på med Novahuset och städa lite innan busflickorna entrar hemmet igen...och stökar ner:) Ska nog hinna med en promenad i solen med, UNDERBART!
Trevlig lördag fina människor
KRAM P
fredag 20 november 2009
Andras smärta..
Jag läser gärna verklighetsbaserade böcker som "14 år till salu", artisten Jessika A bok om hennes uppväxt och relation till sin mamma som levde med ett beroende, Magdalena Graafs bok om hennes misshandlande man mfl.
Likadant när det gäller bloggar, jag gillar Birro och det han gör. Han skriver så bra med sån känsla och ärlighet...gillar ärliga människor. Han skriver om sin smärta att förlora sitt barn men även om andra viktiga saker.
Vet inte om jag dras till andras hemska upplevelser/trauman av någon anledning men tror det fyller en viktig funktion för mig. Att känna igen sig i tankar, handlingar eller ord är viktigt för mig.
Sen vill jag gärna hjälpa om jag kan, helst skulle jag vilja rädda hela världen...går ju inte riktigt tyvärr:)
Men kan stötta verksamheter/organistioner mfl som gör detta, barncancerfonden , bris, friends mfl. Tycker deras jobb är så viktigt.
Ibland tänker jag på ensamheten, hur hemskt det är och känna sig helt ensam. Rädd, övergiven, sårad och tom. Jag har känt så, men när man tänker efter finns så många bra människor runt mig som älskar mig, familj, släkt och vänner. Så är inte ensam. (man kan dock känna så ändå ibland)
Men tänk på dem som inte har dessa runt sig....tänker på de mobbade, de som inte har familj att prata med/lita på (de kanske rent av måste vara de som tar hand om föräldrarna, trots att de är barn själva).
Denna ensamhet kan jag inte helt ut förstå då jag inte varit där, men kan ändå känna att jag har någon inblick av det....
Jag blir så berörd och det måste vara så otroligt svårt för dessa barn/vuxna.
Mobbning måste vara bland det värsta man kan vara med om, usch ryser...
Ta hand om varandra!
Skrev igår att man ofta kan relatera till ett problem och vill stötta just " det" när man varit med om det själv....det stämmer delvis med mig när det gäler våldtäkt och misshandel. Jag brann för dessa problem redan innan jag "drabbades" men man ser det annorlunda efter sitt eget trauma och erfarenheter.
Cancer har alltid varit något jag varit rädd för och alltid gett en peng då och då till forskning mm, när sedan farmor dog i cancer och sedan även mina vänners son blev det en ännu viktigare "fråga".
Mobbning har jag aldrig utsatts för, känner inte heller någon som blivit mobbad eller har mobbat. Men att förebygga det är något otroligt viktigt och vi måste alla våga säga ifrån och lägga oss i när vi ses att det pågår.
Lägga sig i, det är svenskar inte så bra på. När det gäller våldtäkt och misshandel ligger man väldigt lågt, likaså mobbning. (de retas bara, låt de sköta det själva, det är nog inte så farligt....)
Vi svenskar blir ju förklarade galna rätt fort för "normala" saker, om vi säger hej till en främmande människa, sätter sig bredvid någon i bussen när det förövrigt är tomt. Och då menar vi inte illa...
Närmas mobning jag ha kommit är fördomar, attityder, skitsnak som jagstött på. Är ju en sorts mobbning. Att folk dömer en, sina handlingar och val. Att folk pratar om andra bakom ryggen, trots att de inte känner de eller deras historia. Att folk orkar lägga sig i andras liv....hjälp och stötta, hur vore de?!
Läste på text tv samt på nätet nyss att en gravid kvinna blivit våldtagen i sitt hem igår, nån som knackade på och .... Vad hemskt! Man läser så ofta om sådant här så det är nästan "normalt", så får det inte bli. Det är dock bra att det syns....så något kan göras.
Barnen är hos mina föräldrar över helgen, jag ska sova och bara ta det lugnt... Sov inget i natt, vill inte att Alma ska ha sin medici mer men outhärdligt....vaknade typ 20 ggr i natt. Jag blir så ledsen, rädd, orolig, frustrerad, trött och känner mig maktlös. Det vill man inte känna som mamma. När vänder det? Gått sju år.....zzzzzz
Nu fredagsmys och vila
Sköt om er ni fina därute
Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du
"Sluta aldrig hoppas,
sluta aldrig be
sluta aldrig önska
under kan ju ske...."
Kram P
Likadant när det gäller bloggar, jag gillar Birro och det han gör. Han skriver så bra med sån känsla och ärlighet...gillar ärliga människor. Han skriver om sin smärta att förlora sitt barn men även om andra viktiga saker.
Vet inte om jag dras till andras hemska upplevelser/trauman av någon anledning men tror det fyller en viktig funktion för mig. Att känna igen sig i tankar, handlingar eller ord är viktigt för mig.
Sen vill jag gärna hjälpa om jag kan, helst skulle jag vilja rädda hela världen...går ju inte riktigt tyvärr:)
Men kan stötta verksamheter/organistioner mfl som gör detta, barncancerfonden , bris, friends mfl. Tycker deras jobb är så viktigt.
Ibland tänker jag på ensamheten, hur hemskt det är och känna sig helt ensam. Rädd, övergiven, sårad och tom. Jag har känt så, men när man tänker efter finns så många bra människor runt mig som älskar mig, familj, släkt och vänner. Så är inte ensam. (man kan dock känna så ändå ibland)
Men tänk på dem som inte har dessa runt sig....tänker på de mobbade, de som inte har familj att prata med/lita på (de kanske rent av måste vara de som tar hand om föräldrarna, trots att de är barn själva).
Denna ensamhet kan jag inte helt ut förstå då jag inte varit där, men kan ändå känna att jag har någon inblick av det....
Jag blir så berörd och det måste vara så otroligt svårt för dessa barn/vuxna.
Mobbning måste vara bland det värsta man kan vara med om, usch ryser...
Ta hand om varandra!
Skrev igår att man ofta kan relatera till ett problem och vill stötta just " det" när man varit med om det själv....det stämmer delvis med mig när det gäler våldtäkt och misshandel. Jag brann för dessa problem redan innan jag "drabbades" men man ser det annorlunda efter sitt eget trauma och erfarenheter.
Cancer har alltid varit något jag varit rädd för och alltid gett en peng då och då till forskning mm, när sedan farmor dog i cancer och sedan även mina vänners son blev det en ännu viktigare "fråga".
Mobbning har jag aldrig utsatts för, känner inte heller någon som blivit mobbad eller har mobbat. Men att förebygga det är något otroligt viktigt och vi måste alla våga säga ifrån och lägga oss i när vi ses att det pågår.
Lägga sig i, det är svenskar inte så bra på. När det gäller våldtäkt och misshandel ligger man väldigt lågt, likaså mobbning. (de retas bara, låt de sköta det själva, det är nog inte så farligt....)
Vi svenskar blir ju förklarade galna rätt fort för "normala" saker, om vi säger hej till en främmande människa, sätter sig bredvid någon i bussen när det förövrigt är tomt. Och då menar vi inte illa...
Närmas mobning jag ha kommit är fördomar, attityder, skitsnak som jagstött på. Är ju en sorts mobbning. Att folk dömer en, sina handlingar och val. Att folk pratar om andra bakom ryggen, trots att de inte känner de eller deras historia. Att folk orkar lägga sig i andras liv....hjälp och stötta, hur vore de?!
Läste på text tv samt på nätet nyss att en gravid kvinna blivit våldtagen i sitt hem igår, nån som knackade på och .... Vad hemskt! Man läser så ofta om sådant här så det är nästan "normalt", så får det inte bli. Det är dock bra att det syns....så något kan göras.
Barnen är hos mina föräldrar över helgen, jag ska sova och bara ta det lugnt... Sov inget i natt, vill inte att Alma ska ha sin medici mer men outhärdligt....vaknade typ 20 ggr i natt. Jag blir så ledsen, rädd, orolig, frustrerad, trött och känner mig maktlös. Det vill man inte känna som mamma. När vänder det? Gått sju år.....zzzzzz
Nu fredagsmys och vila
Sköt om er ni fina därute
Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du
"Sluta aldrig hoppas,
sluta aldrig be
sluta aldrig önska
under kan ju ske...."
Kram P
onsdag 18 november 2009
Glöd....
Tillbaka här, inte helt återställd men tillbaka:) Barnen mår bättre vilket är viktigast. Tack för alla kommentarer, sms och hälsningar, ni betyder mycket. Glad att jag har vänner som bryr sig....en "liten" tanke kan göra sååå mycket. Försöker tänka på det själv så ofta jag kan...
Idag "slutade" en vän att blogga av olika orsaker. Kan förstå henne, dels har hon en nyfödd liten flicka hemma samtidigt som orden inte kom när och som de skulle.... Hon inspirerade mig till att börja skriva och jag har alltid gillat hennes blogg trots det svåra och tunga innehållet.
När jag började blogga tänkte jag, jag vill inte skriva om vad jag äter, klär på mig mm, för vem f... bryr sig.
Jag tyckte jag hade något att berätta, jag var skyldig att lyfta ett viktigt problem, ett samhällsproblem. Det var ett ansvar, en skyldighet, ett måste.
Jag läser mest bloggar med ett "syfte", någon som berättar sina tankar, känslor på riktigt, någon som upplevt något som kan vara värt att dela med sig av.
Vi alla har olika livshistorier och många av oss bär viktig kunskap. Vaför inte dela med oss?
Jag önskar ibland att fler gjorde det. Att öppna sig offentligt eller inte måste vara upp till var och en men att skriva om viktiga saker vore bra om fler gjorde (särskilt de med otroligt många "läsare").
De flesta "kända" och okända skriver om annat, smink, inneställen och dagens outfits. Det verkar vara många som gillar det, men önskar att de människorna kunde få in lite viktigt budskap ibland (vissa får det). Tänk vad många man skulle nå!
Jag hade utnyttjat mitt kändisskap, men hade nog aldrig blivit "känd" och jag skriver ju hellre om "tråkiga" saker:).
Har märkt att människor ofta ser problemet när de själva eller någon de känner drabbas, då först blir det viktigt och verkligt. Förståligt, absolut, men vi borde kunna beröras även när uomstående drabbas av orätvisor, sjukdom mm. Eller?
Det finns så mycket viktiga saker i världen som behövs uppmärksammas.
Det finns mycket att tänka över, som vad som är viktigt i livet....
Det finns mycket att göra, många i svåra situationer behöver hjälp från oss alla.
Men å andra sidan är detta bara mina åsikter:)...Vilken moraltant, bitterfitta eller vad jag nu kan kallas va?!
En STOR eloge till Hannah Graaf som har hjärtat på rätt ställe och skrev om detta idag, läs här.
Vi går vidare.....
Jag har en passion att rita på mitt drömhus som jag ska bygga nån gång,hm.....
När jag tog fram blocket från förr hittade jag några rader om förr. Jag tänkte efter, försökte minnas den mörka tiden då allt kändes hopplöst....sen såg jag mig idag och kände mig lycklig, stolt och stark. Allt är möjligt!
Bladen faller från träden samtidigt som mörkret lägger sig
I min kropp är mörkret en vana, den har bitit sig fast, den har blivit en del av mig
Ute tänds lampor för mörkret, i mig tänds.....ingenting.....
Ingenting orkar längre hållas vid liv, inte ens vid en glöd....
Ingenting, är jag dum? Mitt barn? Är hon en glöd, är hon glöden som kan rädda mig?
I kaoset ser jag mig själv, tom, utstängd och ensam...behöver inte känna mig ensam....
Känner mig äcklig, smutsig och jag hatar mig själv....hatar det jag ser, hatar den jag är, hatar det som hänt...
De tar i mig, jag vet inte längre vad de gör, är inte där....flyger iväg längst väggen...upp i taget....de kan inte röra mitt inre, de får min kropp, jag är inte där, vill inte känna, kan inte känna, klarar inte att känna.....det gör ont, jg flyr, nu känns det inte, inte länge eran, de pratar över mig, om mig, aldrig med mig
Vänds, böjs, tvingas till allt, vill inte, ingen ser, de vill inte se, de blundar som jag...
Skuld på mig, skuld på min kropp, min person...skäms....jag vill inte, låt det bara försvinna, tårar? Vet inte längre om de finns, ibland kommer de som ett vattenfall utan slut....ibland tom, inga känslor, stänger av...finns inte....tårarna räknas inte, min vilja räknas inte, jag är inte min egen, tilhör dig....jag räknas inte, betyder ingenting
Var är glöden? Behöver den....greppar något intill mig i sängen, i mörkret.....en hand, en liten varm hand intill min kropp....kan du vara min glöd....för bara en sekund?
Handen var min dotters...Visst var min dotter en livboj men trots hjälpen gjorde jag det själv. Det får jag inte glömma, det stora steget tog jag själv...men hon gav mig glöd....tack!
Det var tungt ett tag, några år från och till, kan knappt minnas men nu känns det som ett måste att gått igenom. Jag var nog tvungen att få känna det jag gjorde, för att få ur mig de olika känslor jag känt. Jag tror jag har gått igenom dem alla...
Nu ska jag gå tillbaka till boken jag läser,"Varför mördar min sin dotter". Den är bra och lärorik, den handlar om hedersmord. Man tänker mycket, man förstår en del saker som man innan trott att man aldrig kan förstå. En viktig bok och ett "viktigt" problem.
Ta hand om era nära och er själva.
Kram P
Idag "slutade" en vän att blogga av olika orsaker. Kan förstå henne, dels har hon en nyfödd liten flicka hemma samtidigt som orden inte kom när och som de skulle.... Hon inspirerade mig till att börja skriva och jag har alltid gillat hennes blogg trots det svåra och tunga innehållet.
När jag började blogga tänkte jag, jag vill inte skriva om vad jag äter, klär på mig mm, för vem f... bryr sig.
Jag tyckte jag hade något att berätta, jag var skyldig att lyfta ett viktigt problem, ett samhällsproblem. Det var ett ansvar, en skyldighet, ett måste.
Jag läser mest bloggar med ett "syfte", någon som berättar sina tankar, känslor på riktigt, någon som upplevt något som kan vara värt att dela med sig av.
Vi alla har olika livshistorier och många av oss bär viktig kunskap. Vaför inte dela med oss?
Jag önskar ibland att fler gjorde det. Att öppna sig offentligt eller inte måste vara upp till var och en men att skriva om viktiga saker vore bra om fler gjorde (särskilt de med otroligt många "läsare").
De flesta "kända" och okända skriver om annat, smink, inneställen och dagens outfits. Det verkar vara många som gillar det, men önskar att de människorna kunde få in lite viktigt budskap ibland (vissa får det). Tänk vad många man skulle nå!
Jag hade utnyttjat mitt kändisskap, men hade nog aldrig blivit "känd" och jag skriver ju hellre om "tråkiga" saker:).
Har märkt att människor ofta ser problemet när de själva eller någon de känner drabbas, då först blir det viktigt och verkligt. Förståligt, absolut, men vi borde kunna beröras även när uomstående drabbas av orätvisor, sjukdom mm. Eller?
Det finns så mycket viktiga saker i världen som behövs uppmärksammas.
Det finns mycket att tänka över, som vad som är viktigt i livet....
Det finns mycket att göra, många i svåra situationer behöver hjälp från oss alla.
Men å andra sidan är detta bara mina åsikter:)...Vilken moraltant, bitterfitta eller vad jag nu kan kallas va?!
En STOR eloge till Hannah Graaf som har hjärtat på rätt ställe och skrev om detta idag, läs här.
Vi går vidare.....
Jag har en passion att rita på mitt drömhus som jag ska bygga nån gång,hm.....
När jag tog fram blocket från förr hittade jag några rader om förr. Jag tänkte efter, försökte minnas den mörka tiden då allt kändes hopplöst....sen såg jag mig idag och kände mig lycklig, stolt och stark. Allt är möjligt!
Bladen faller från träden samtidigt som mörkret lägger sig
I min kropp är mörkret en vana, den har bitit sig fast, den har blivit en del av mig
Ute tänds lampor för mörkret, i mig tänds.....ingenting.....
Ingenting orkar längre hållas vid liv, inte ens vid en glöd....
Ingenting, är jag dum? Mitt barn? Är hon en glöd, är hon glöden som kan rädda mig?
I kaoset ser jag mig själv, tom, utstängd och ensam...behöver inte känna mig ensam....
Känner mig äcklig, smutsig och jag hatar mig själv....hatar det jag ser, hatar den jag är, hatar det som hänt...
De tar i mig, jag vet inte längre vad de gör, är inte där....flyger iväg längst väggen...upp i taget....de kan inte röra mitt inre, de får min kropp, jag är inte där, vill inte känna, kan inte känna, klarar inte att känna.....det gör ont, jg flyr, nu känns det inte, inte länge eran, de pratar över mig, om mig, aldrig med mig
Vänds, böjs, tvingas till allt, vill inte, ingen ser, de vill inte se, de blundar som jag...
Skuld på mig, skuld på min kropp, min person...skäms....jag vill inte, låt det bara försvinna, tårar? Vet inte längre om de finns, ibland kommer de som ett vattenfall utan slut....ibland tom, inga känslor, stänger av...finns inte....tårarna räknas inte, min vilja räknas inte, jag är inte min egen, tilhör dig....jag räknas inte, betyder ingenting
Var är glöden? Behöver den....greppar något intill mig i sängen, i mörkret.....en hand, en liten varm hand intill min kropp....kan du vara min glöd....för bara en sekund?
Handen var min dotters...Visst var min dotter en livboj men trots hjälpen gjorde jag det själv. Det får jag inte glömma, det stora steget tog jag själv...men hon gav mig glöd....tack!
Det var tungt ett tag, några år från och till, kan knappt minnas men nu känns det som ett måste att gått igenom. Jag var nog tvungen att få känna det jag gjorde, för att få ur mig de olika känslor jag känt. Jag tror jag har gått igenom dem alla...
Nu ska jag gå tillbaka till boken jag läser,"Varför mördar min sin dotter". Den är bra och lärorik, den handlar om hedersmord. Man tänker mycket, man förstår en del saker som man innan trott att man aldrig kan förstå. En viktig bok och ett "viktigt" problem.
Ta hand om era nära och er själva.
Kram P
måndag 16 november 2009
Vakande mor
Sover inte särskilt mycket, vaknar och tittar till dem två elementen brevid mig (40,3 grader på vardera sida av mig i sängen). Lyssnar på deras andning, känner på dem, tvingar i dem dricka och försöker slappna av.....omöjligt. Tankarna far, oron biter i mig. Jag får ont över bröstet, lungorna, måtte de hålla.....Så typiskt att vi inte hann få vaccin, så typiskt mig:) Mina lungor är inte starka, nåt fel och ingen vet vad det är....såklart. Jobbigt och andas nu.
Men min kropp har klarat mycket, ska väl klara även detta "Svin":)
Vilka tankar man får när barnen ligger utslagna, yrar av febern och man bara kan se på. Oron kan gnaga sönder en....
Har sån huvudvärk så måste gå.....kolla till barnen, ge dem dricka och bara titta på deras söta små sjuka ansikten.
Önskar jag hade någon här.....lite hjälp. Känner mig ensam, vilket jag inte behöver. Har många nära....Men hänt mycket de senaste dagarna, tänker på en del, undrar en del, ledsen för en del....ensam i tankarna. Psykolog åt mig själv igen, som de år jag förträngde. (tankarna ha inget med HAN och göra denna gång).
Vi hörs när vi är bättre, håll tummana för att vi slipper sjukan
Kram P
Men min kropp har klarat mycket, ska väl klara även detta "Svin":)
Vilka tankar man får när barnen ligger utslagna, yrar av febern och man bara kan se på. Oron kan gnaga sönder en....
Har sån huvudvärk så måste gå.....kolla till barnen, ge dem dricka och bara titta på deras söta små sjuka ansikten.
Önskar jag hade någon här.....lite hjälp. Känner mig ensam, vilket jag inte behöver. Har många nära....Men hänt mycket de senaste dagarna, tänker på en del, undrar en del, ledsen för en del....ensam i tankarna. Psykolog åt mig själv igen, som de år jag förträngde. (tankarna ha inget med HAN och göra denna gång).
Vi hörs när vi är bättre, håll tummana för att vi slipper sjukan
Kram P
lördag 14 november 2009
Svininfluensan har hittat mina barn...
Igår var det fredag den 13e och influensan tog greppet om mina barn. Själv ser jag på, maktlös....
Man har hört så mycket att jag blir så rädd...går omkring med oro,tryck över bröstet och ständig koll på de "små".
Ella har varit förkyld hela veckan men nu hostar hon också och börjar bli varm.
Alma ligger med 40,3 graders feber. Har haft över 39 grader nu sen igår morse....försvinn!!!
Hon är förkyld och tårarna rinner, magont och ont i huvuet.
Hon kämpar på men ser hur varmt och jobbigt det är. Jag ligger med henne i famnen, emellanåt somnar hon. Tittar på klockan, kollar temopen, ger medicin, ringer 1177........ Vänta lite, ring om det blir värre. Invänta! Invänta vaddå?
Vi hann aldrig få våra sprutor, barnen skulle få de i skola och på vc nästa vecka, jag me...lite orolig. Jag är riskrupp men inte fått något än,mina lungor...
Nu känns det nsom det är för sent....den fins i huset, nu har jag den väl med. Hoppas min kropp kämpar på. Som vanligt....
Hoppas mina barns kroppar står emot, jag är rädd. Jag älskar er så, hemskt att se dem såhär. Jag kanske överdriver men med alla skräckhistoier och med människor runt mig som drabbats av det värsta är jag rädd, livrädd för det värsta som kan hända..... Som jag inte haft "dödsångest" förut, nu kommer den upp till ytan.
Vi får se om vi sover hemma eller får åka in inatt, vi får se när jag skriver igen. Nu vaknar barnen igen, nya rutiner...nya sasker att utföra. Mycket kärlek att ge.....
Sköt om er
Kram
Man har hört så mycket att jag blir så rädd...går omkring med oro,tryck över bröstet och ständig koll på de "små".
Ella har varit förkyld hela veckan men nu hostar hon också och börjar bli varm.
Alma ligger med 40,3 graders feber. Har haft över 39 grader nu sen igår morse....försvinn!!!
Hon är förkyld och tårarna rinner, magont och ont i huvuet.
Hon kämpar på men ser hur varmt och jobbigt det är. Jag ligger med henne i famnen, emellanåt somnar hon. Tittar på klockan, kollar temopen, ger medicin, ringer 1177........ Vänta lite, ring om det blir värre. Invänta! Invänta vaddå?
Vi hann aldrig få våra sprutor, barnen skulle få de i skola och på vc nästa vecka, jag me...lite orolig. Jag är riskrupp men inte fått något än,mina lungor...
Nu känns det nsom det är för sent....den fins i huset, nu har jag den väl med. Hoppas min kropp kämpar på. Som vanligt....
Hoppas mina barns kroppar står emot, jag är rädd. Jag älskar er så, hemskt att se dem såhär. Jag kanske överdriver men med alla skräckhistoier och med människor runt mig som drabbats av det värsta är jag rädd, livrädd för det värsta som kan hända..... Som jag inte haft "dödsångest" förut, nu kommer den upp till ytan.
Vi får se om vi sover hemma eller får åka in inatt, vi får se när jag skriver igen. Nu vaknar barnen igen, nya rutiner...nya sasker att utföra. Mycket kärlek att ge.....
Sköt om er
Kram
fredag 13 november 2009
Dikter till er fina...
Det finns många människor där ute som inte inser hur fina och viktiga de är. De har mörka historier i sitt bagage som man önskar man bara kunde trolla bort. De tjejer jag har kontakt med berör mig varenda en, på olika sätt.
Detta är till er och till er andra som bär med er tunga och plågsamma minnen.
Ni är värdefulla och betyder något för mig. Jag önskar att ni finner hopp i det mörka och tror att ni ska kunna ta er ur denna mörka tunnel. Jag är säker på att det går! Ni klarar mer än ni tror och jag finns här, jag tänker på er och sänder er hopp och styrkekramar.
(Man behöver inte vara troende för att dessa ord hugger tag i en, så sanna de kan vara och har varit för mig iaf)
Ni är värda livet, lyckan och framtiden! Ni är värda era drömmar, för ni är speciella precis som ni är.
Detta är till er och till er andra som bär med er tunga och plågsamma minnen.
Ni är värdefulla och betyder något för mig. Jag önskar att ni finner hopp i det mörka och tror att ni ska kunna ta er ur denna mörka tunnel. Jag är säker på att det går! Ni klarar mer än ni tror och jag finns här, jag tänker på er och sänder er hopp och styrkekramar.
"Syndabekännelse för förtryckta
Gud, jag bekänner inför dig att jag inte haft någon tro på mina egna möjligheter.
Att jag i tankar, ord och gärningar har visat förakt för mig själv och min förmåga.
Jag har inte älskat mig själv lika mycket som de andra,
inte min kropp,
inte mitt utseende,
inte mina talanger,
inte mitt eget sätt att vara.
Jag har låtit andra styra mitt liv,
jag har låtit mig misshandlas och föraktas.
Jag har trott mer på andras värderingar än mina egna och
låtit människor vara nonchalanta och elaka mot mig utan att säga ifrån.
Jag bekänner att jag inte har sträckt på mig i min fulla förmåga,
att jag varit för feg för att ta strid i rättfärdig sak,
att jag vikit mig för att slippa bråk.
Jag bekänner att jag inte vågat visa hur duktig jag är,
inte vågat vara så duktig jag kan.
Gud, vår far och skapare,
Jesus, vår bror och frälsare,
Ande, vår mor och tröstare,
Förlåt mig mitt självförakt.
Upprätta mig, ge mig tro på mig själv och kärlek till mig själv.”
Gud, jag bekänner inför dig att jag inte haft någon tro på mina egna möjligheter.
Att jag i tankar, ord och gärningar har visat förakt för mig själv och min förmåga.
Jag har inte älskat mig själv lika mycket som de andra,
inte min kropp,
inte mitt utseende,
inte mina talanger,
inte mitt eget sätt att vara.
Jag har låtit andra styra mitt liv,
jag har låtit mig misshandlas och föraktas.
Jag har trott mer på andras värderingar än mina egna och
låtit människor vara nonchalanta och elaka mot mig utan att säga ifrån.
Jag bekänner att jag inte har sträckt på mig i min fulla förmåga,
att jag varit för feg för att ta strid i rättfärdig sak,
att jag vikit mig för att slippa bråk.
Jag bekänner att jag inte vågat visa hur duktig jag är,
inte vågat vara så duktig jag kan.
Gud, vår far och skapare,
Jesus, vår bror och frälsare,
Ande, vår mor och tröstare,
Förlåt mig mitt självförakt.
Upprätta mig, ge mig tro på mig själv och kärlek till mig själv.”
(Man behöver inte vara troende för att dessa ord hugger tag i en, så sanna de kan vara och har varit för mig iaf)
Dig väntar en glädje.
Det finns inga förlorade dagar,
inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,
satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på ränta.
Tusenfalt skall du få dem tillbaka -
inte sådana de var då du trodde att du förlorat dem,
kantstötta, sönder trasade.
Någon har tagit dem i sin hand som krukmakaren tar en grå,
ful lerklump och formar av den det ogripbara.
Du ska få tillbaka alla dina förlorade dagar,
alla dina förnedringens år -
inte sådana de var men sådana de ämnades att vara.
Dig väntar en stor glädje någonstans ännu förvarad i en kruka av ler.
Det finns inga förlorade dagar,
inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,
satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på ränta.
Tusenfalt skall du få dem tillbaka -
inte sådana de var då du trodde att du förlorat dem,
kantstötta, sönder trasade.
Någon har tagit dem i sin hand som krukmakaren tar en grå,
ful lerklump och formar av den det ogripbara.
Du ska få tillbaka alla dina förlorade dagar,
alla dina förnedringens år -
inte sådana de var men sådana de ämnades att vara.
Dig väntar en stor glädje någonstans ännu förvarad i en kruka av ler.
"Det som inte dödar dig, gör dig stark!"
"Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att alltid hoppa högst, att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och att ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt, att alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas när din tro är som svagast, att be om hjälp när du inte orkar
Att vara stark är att se ljus i mörkret och att kämpa för att nå dit"
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att alltid hoppa högst, att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst eller att alltid lyckas
Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och att ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt, att alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas när din tro är som svagast, att be om hjälp när du inte orkar
Att vara stark är att se ljus i mörkret och att kämpa för att nå dit"
Ni är värda livet, lyckan och framtiden! Ni är värda era drömmar, för ni är speciella precis som ni är.
Styrkekramar till er
torsdag 12 november 2009
Motvind....
Vill tacka fina Caroline som ännu en gång har skrivit om mig på sin "bok sida" (14 år till salu), läs här .
Är glad att hennes (deras) bok säljer så bra, det är en viktig bok att läsa. Så har du inte gjort det, gör det!!!
Jag tycker det är bra att det skrivs mycket om prostitution, våldtäkt och andra övergrepp. Man kan ju läsa om det nästan varje dag någonstans. Det är bra, för att få fram problemet, lyfta det viktiga och fler kan göra något.
Jag tycker också det är bra att författare, forskare och behandlare lyfter fram de "drabbade" och deras historier istället för att bara prata om dem. Det blir mer verkligt när de pratar om och med "riktiga" människor och låter deras röster höras. Det är ju trots allt de som vet hur det är, hur det känns och vad som kan göras bättre.
Tyvärr stannar det många gånger vid att folk skriver och blir så ledsen på det. Borde vara någon som tar vid deras bra jobb, borde var meningen att nästa expertis ska göra något?! Jag vet att många med mig stångar sig fram, men det krävs fler och fler av de som bestämmer som tycker detta är värt att satsa på, att förändra och hjälpa.
Tack till er som tar upp det och ni som kämpar för dessa människor, kom igen till er som kan och borde göra mer! Det är människors liv vi pratar om, det är viktigt....
Kan bli så arg, när de behöver hjälp får de ingen och sen när de blir sjukskrivna (om det händer)pga att de inte fått hjälp får de inte sjukskrivning eller pengar från försäkringskassan heller. Känner till MÅNGA sådana fall. Fy....blir så arg, ledsen och bestört!
Lite arg ikväll, märks det?!:)
Just nu känns det som man kämpar på i motvind, allt är en ond cirkel. För att få det ena krävs det andra och för att få det andra krävs den ena....hängde ni med:)
Nu ska jag koppla bort tankar, minnen, jobbet och bara vara ikväll. Lite gottis och tv:)
Ni där ute, jag ger aldrig upp. Jag har sagt det förut och säger det igen.
"Ingen kan göra allt men alla kan göra något"
Detta något kanske kan leda till allt?!
Hoppet har aldrig övergett mig tidigare inte nu heller hoppas jag.
Ta hand om er alla fina därute, ni är viktiga och värdefulla.
Ni är alla värda det bästa och jag hoppas ni alla kommer få det trots att vissa av er bär med er mörka stunder och minnen så finns glädjen, lyckan och ljuset....den väntar på er!
Kram Paulina
Är glad att hennes (deras) bok säljer så bra, det är en viktig bok att läsa. Så har du inte gjort det, gör det!!!
Jag tycker det är bra att det skrivs mycket om prostitution, våldtäkt och andra övergrepp. Man kan ju läsa om det nästan varje dag någonstans. Det är bra, för att få fram problemet, lyfta det viktiga och fler kan göra något.
Jag tycker också det är bra att författare, forskare och behandlare lyfter fram de "drabbade" och deras historier istället för att bara prata om dem. Det blir mer verkligt när de pratar om och med "riktiga" människor och låter deras röster höras. Det är ju trots allt de som vet hur det är, hur det känns och vad som kan göras bättre.
Tyvärr stannar det många gånger vid att folk skriver och blir så ledsen på det. Borde vara någon som tar vid deras bra jobb, borde var meningen att nästa expertis ska göra något?! Jag vet att många med mig stångar sig fram, men det krävs fler och fler av de som bestämmer som tycker detta är värt att satsa på, att förändra och hjälpa.
Tack till er som tar upp det och ni som kämpar för dessa människor, kom igen till er som kan och borde göra mer! Det är människors liv vi pratar om, det är viktigt....
Kan bli så arg, när de behöver hjälp får de ingen och sen när de blir sjukskrivna (om det händer)pga att de inte fått hjälp får de inte sjukskrivning eller pengar från försäkringskassan heller. Känner till MÅNGA sådana fall. Fy....blir så arg, ledsen och bestört!
Lite arg ikväll, märks det?!:)
Just nu känns det som man kämpar på i motvind, allt är en ond cirkel. För att få det ena krävs det andra och för att få det andra krävs den ena....hängde ni med:)
Nu ska jag koppla bort tankar, minnen, jobbet och bara vara ikväll. Lite gottis och tv:)
Ni där ute, jag ger aldrig upp. Jag har sagt det förut och säger det igen.
"Ingen kan göra allt men alla kan göra något"
Detta något kanske kan leda till allt?!
Hoppet har aldrig övergett mig tidigare inte nu heller hoppas jag.
Ta hand om er alla fina därute, ni är viktiga och värdefulla.
Ni är alla värda det bästa och jag hoppas ni alla kommer få det trots att vissa av er bär med er mörka stunder och minnen så finns glädjen, lyckan och ljuset....den väntar på er!
Kram Paulina
onsdag 11 november 2009
Vad säga?!
Ibland säger vi inte något på veckor, månader om A:s biologiska pappa, han finns inte, han är ingen. Ibland väljer vi att inte minnas, vi väljer att vara nöjda med vårt liv nu.
För henne är det svårare på ett annat sätt, hon förstår inte riktigt vad som menas med biologisk pappa, (hon förstår nog men vill inte riktigt då T enligt henne är hennes pappa).
A bryr sig oftast inte, hon nämner honom knappt.
Idag kom jag in på ämnet, var något föräldraprat om vad man inte får göra mm..(då hennes killkompisar gjort något fel idag)
Denna gång vek A inte av vägen, hon valde inte att strunta i honom, hon valde att fråga. Hur länge har "han" suttit inne? Hur länge ska "han" sitta där?
Sen en fråga som högg tag i mig, varför måste "han" komma ut?
Huvudet gick på spinn, vad var rätt svar? vad var rätt svar för e 7 åring i detta sammanhang? moraliskt rätt? pedagogiskt rätt? psykologiskt rätt? och viktigast, vad tyckte jag som mamma var rätt?
Jag tog henne i famnen, vi pratade en stund...hon berättade att detta var en av de saker hon drömt om. Att han var fri. Det högg, högg hårt i hjärtat. Jag visste att så var fallet men att höra min "lilla" flicka berätta det så öppet med sådan inlevelse fick mig att vilja fly...fly bort med min familj till landet tryggt. Finns det?!
Just då när vi satt där med armarna om varandra var vi trygga i varandras famnar och jag sa till henne att jag hoppades han mådde bättre och fått hjälp när han kom ut. Trodde jag det, nja? Önskade jag det, javisst.
Vi låg länge och läste saga ikväll, hon läser så bra nu och jag blir så stolt. Det var skönt att koppla bort det förra ämnet och vara en "normal" mor med dotter. Skratt, prat och godnattsaga.
Nu blir det bonde söker fru, lite jobb och lite egen tid
By the way....
Uppsala tidningar (Josefin Sköld) tar upp viktiga ämnen i en artikelserie.
"Vuxna män söker sex med barn", läs här
"Han vill betala 1000 kronor för en oskuld", läs här
"De finns överallt i din närhet", läs här
"Ett bokat möte kan leda till fällande dom", läs här
Ta hand om er fina
Kram Paulina
För henne är det svårare på ett annat sätt, hon förstår inte riktigt vad som menas med biologisk pappa, (hon förstår nog men vill inte riktigt då T enligt henne är hennes pappa).
A bryr sig oftast inte, hon nämner honom knappt.
Idag kom jag in på ämnet, var något föräldraprat om vad man inte får göra mm..(då hennes killkompisar gjort något fel idag)
Denna gång vek A inte av vägen, hon valde inte att strunta i honom, hon valde att fråga. Hur länge har "han" suttit inne? Hur länge ska "han" sitta där?
Sen en fråga som högg tag i mig, varför måste "han" komma ut?
Huvudet gick på spinn, vad var rätt svar? vad var rätt svar för e 7 åring i detta sammanhang? moraliskt rätt? pedagogiskt rätt? psykologiskt rätt? och viktigast, vad tyckte jag som mamma var rätt?
Jag tog henne i famnen, vi pratade en stund...hon berättade att detta var en av de saker hon drömt om. Att han var fri. Det högg, högg hårt i hjärtat. Jag visste att så var fallet men att höra min "lilla" flicka berätta det så öppet med sådan inlevelse fick mig att vilja fly...fly bort med min familj till landet tryggt. Finns det?!
Just då när vi satt där med armarna om varandra var vi trygga i varandras famnar och jag sa till henne att jag hoppades han mådde bättre och fått hjälp när han kom ut. Trodde jag det, nja? Önskade jag det, javisst.
Vi låg länge och läste saga ikväll, hon läser så bra nu och jag blir så stolt. Det var skönt att koppla bort det förra ämnet och vara en "normal" mor med dotter. Skratt, prat och godnattsaga.
Nu blir det bonde söker fru, lite jobb och lite egen tid
By the way....
Uppsala tidningar (Josefin Sköld) tar upp viktiga ämnen i en artikelserie.
"Vuxna män söker sex med barn", läs här
"Han vill betala 1000 kronor för en oskuld", läs här
"De finns överallt i din närhet", läs här
"Ett bokat möte kan leda till fällande dom", läs här
Ta hand om er fina
Kram Paulina
tisdag 10 november 2009
Tankar och nyheter
Gjorde en intervju igår, gick bra. Man kommer alltid på mer att säga efteråt dock. Man tänker alltid på vissa frågor efteråt, som framtiden och hur allt kunde hända.
Kan bli frustrerad, man vill ibland kunna "förklara" sig bättre. Men det är inte min sak att förklara, då det är han som gjort fel. Samt att det är en svår sak att förklara för någon som inte varit där.
När man pratar med människor annars som inte förstår kan man bli frustrerad av att inte kunna förklara ändå. Det händer bara, man hinner inte inse när, men sakta bit för bit är man närmare greppet. Han tar över, man själv går in i en icke levande värld.... Han bestämmer allt, man vet knappt vem man är längre och man känner då, vad har hänt? När hände det?
De är inte alltid några "dumhuvuden" (förstå mig rätt), de gör detta för de kan, de vet hur. Slippa undan? Kanske, beror på omständigheterna...men inget man kan förhindra helt.
Synd att de inte lägger sin "kunskap" på något bra, är säker på att de kan lyckas. Man säger ju att många chefer är psykopater, kan jag verkligen tro. Där finns några, har träffat några. De som har familj och en fin sida utåt....sen döljer de något.
Blir illamånde av det, detta dubbelspel, sviket och empatilösheten.
Jag önskar man kunde ändra sig (vissa fall kan nog göra det). Men hur ska man få någon att ändra sig som inte inser att det han/hon gjort var fel? Hur kan någon ändras som skyller på andra? Det skrämmer mig, dessa människor kommer ut igen, utan någon insikt, utan ånger och utebliven hjälp.
Lite nyheter jag läst, som är värda att ta upp
*I november lanserade klädkedjan Lindex kollektionen "Affordable luxury” av designern Ewa Larsson.
Kollektionen ska vara sensuell, elegant och kvinnlig.
Lindex har valt att enbart göra kollektionen i S och M. Är inte "stora" kvinnor sensuella, eleganta och kvinnliga?
Jag känner många tjejer/kvinnor som är vackra precis som de är, stl 34 eller 44. Jag vet att många av dem berörs, de anser att detta för deras självförtroende ännu djupare i botten. De har kämpat mot ätstörningar, de har gått upp av medicin. I min ögon är de fina och jag tycker det är synd att deras självkänsla ska brytas ner ytterligare.
Ni är bättre än så, och vackra som ni är.....
*Läste vidare på aftonbladet att undersökningar visar att "tjocka" väljs bort när man söker jobb. Man ska vara smal dels för att få ha en snygg kollektion men även för att få ett jobb?!?!
* Toppolitiker avgår efter sexskandal, försökte köpa sex från minderårig... (så klart förstod han ju inte hur ung hon var....)
* Har ni hört om den våldtäktsman som sprider skräck i Göteborg som knackar dörr och frågar om en snabbis?! (sjuka människor det finns)
* Läste igår om en bebis som kan ha "mördats" av en katt. Bebisen sov ute i vagnen, när föräldrarna skulle titta till den efter en timme låg en katt över den och har antagligen kvävt bebisen. (blir så ledsen och berörd, så onödigt)
Jag anmälde just nu mannen till en tävling, hoppas han vinner. Han är värd de, allt han gör gör han för familjen just nu.
Dags och hämta gullisarna.
Kram på er alla fina
Kan bli frustrerad, man vill ibland kunna "förklara" sig bättre. Men det är inte min sak att förklara, då det är han som gjort fel. Samt att det är en svår sak att förklara för någon som inte varit där.
När man pratar med människor annars som inte förstår kan man bli frustrerad av att inte kunna förklara ändå. Det händer bara, man hinner inte inse när, men sakta bit för bit är man närmare greppet. Han tar över, man själv går in i en icke levande värld.... Han bestämmer allt, man vet knappt vem man är längre och man känner då, vad har hänt? När hände det?
De är inte alltid några "dumhuvuden" (förstå mig rätt), de gör detta för de kan, de vet hur. Slippa undan? Kanske, beror på omständigheterna...men inget man kan förhindra helt.
Synd att de inte lägger sin "kunskap" på något bra, är säker på att de kan lyckas. Man säger ju att många chefer är psykopater, kan jag verkligen tro. Där finns några, har träffat några. De som har familj och en fin sida utåt....sen döljer de något.
Blir illamånde av det, detta dubbelspel, sviket och empatilösheten.
Jag önskar man kunde ändra sig (vissa fall kan nog göra det). Men hur ska man få någon att ändra sig som inte inser att det han/hon gjort var fel? Hur kan någon ändras som skyller på andra? Det skrämmer mig, dessa människor kommer ut igen, utan någon insikt, utan ånger och utebliven hjälp.
Lite nyheter jag läst, som är värda att ta upp
*I november lanserade klädkedjan Lindex kollektionen "Affordable luxury” av designern Ewa Larsson.
Kollektionen ska vara sensuell, elegant och kvinnlig.
Lindex har valt att enbart göra kollektionen i S och M. Är inte "stora" kvinnor sensuella, eleganta och kvinnliga?
Jag känner många tjejer/kvinnor som är vackra precis som de är, stl 34 eller 44. Jag vet att många av dem berörs, de anser att detta för deras självförtroende ännu djupare i botten. De har kämpat mot ätstörningar, de har gått upp av medicin. I min ögon är de fina och jag tycker det är synd att deras självkänsla ska brytas ner ytterligare.
Ni är bättre än så, och vackra som ni är.....
*Läste vidare på aftonbladet att undersökningar visar att "tjocka" väljs bort när man söker jobb. Man ska vara smal dels för att få ha en snygg kollektion men även för att få ett jobb?!?!
* Toppolitiker avgår efter sexskandal, försökte köpa sex från minderårig... (så klart förstod han ju inte hur ung hon var....)
* Har ni hört om den våldtäktsman som sprider skräck i Göteborg som knackar dörr och frågar om en snabbis?! (sjuka människor det finns)
* Läste igår om en bebis som kan ha "mördats" av en katt. Bebisen sov ute i vagnen, när föräldrarna skulle titta till den efter en timme låg en katt över den och har antagligen kvävt bebisen. (blir så ledsen och berörd, så onödigt)
Jag anmälde just nu mannen till en tävling, hoppas han vinner. Han är värd de, allt han gör gör han för familjen just nu.
Dags och hämta gullisarna.
Kram på er alla fina
måndag 9 november 2009
Ansvar
Jag har som många andra barn med någon som inte är värd att kalla far (enligt mig). Jag kan vara hård men i vissa fall kan jag anse att man inte är värd mer chanser, att man förbrukat sin rätt.
Som vid sexuella övergrepp eller misshandel av sina eller andras barn, men även av barnets mamma/pappa.
Fint säger man ju, alla förtjänar ju en andra chans och man kan förändras....
Visst finns det säkert fall där man ändrats men hur många chanser ska man få? Kan man ändras utan behandling? (i finkan är den frivillig och anser man sig oskyldig så vill man ju inte ha hjälp) BLAH!
Jag förstår att man kan bli kär i någon person som är "hemsk" (inte först). I början är allt bra och snart har man inget val, man är bara i hans våld. Men om man vet sedan innan att han är dömd? Man har med egna sätt se övergrepen? Vart är felet då?
Jag kan inte säga att jag aldrig skulle kunna trilla dit för en knäppis, för det har jag redan gjort men om jag vetat detta innan, hade man verkligen dragit öronen till sig.
När man har barn har man ett ansvar för dem. Att ge dem kärlek, trygghet och ett stabilt hem.... Hur kär man än är i någon sätter man barnen främst (iaf jag). Jag hade aldrig vågat chansa på att något kunde hända dem. Är det värt och chansa? För mig är svaret lätt, mina barn är det viktigaste jag har. De är mitt allt.
Tänkte på det idag för jag pratade med en nyfunnen vän om detta, hon har ett barn med en kvinnomisshandlare och sen har vi mig.
A:s pappa, han, gifte sig i fängelset, hon har tre barn sedan innan och de fick ett när han satt inne. Hon blev alltså till i finkan. Jag berörs, bli upprörd, ledsen och arg.
Just för det involverar barn.
Vart är barnens bästa? De hälsar på i finkan, tydligen obevakat.
Jag önskar av hela mitt hjärta att den kvinnan ska förstå allvaret, tänka på sina barn främst och dra.
Varför får vissa bli föräldrar?
Varför?
Dessa barn....
Tänker man på dem, på deras bästa?
Jag tycker inte det i många fall.
Var tvungen att vädra av mig lite idag...
Som vid sexuella övergrepp eller misshandel av sina eller andras barn, men även av barnets mamma/pappa.
Fint säger man ju, alla förtjänar ju en andra chans och man kan förändras....
Visst finns det säkert fall där man ändrats men hur många chanser ska man få? Kan man ändras utan behandling? (i finkan är den frivillig och anser man sig oskyldig så vill man ju inte ha hjälp) BLAH!
Jag förstår att man kan bli kär i någon person som är "hemsk" (inte först). I början är allt bra och snart har man inget val, man är bara i hans våld. Men om man vet sedan innan att han är dömd? Man har med egna sätt se övergrepen? Vart är felet då?
Jag kan inte säga att jag aldrig skulle kunna trilla dit för en knäppis, för det har jag redan gjort men om jag vetat detta innan, hade man verkligen dragit öronen till sig.
När man har barn har man ett ansvar för dem. Att ge dem kärlek, trygghet och ett stabilt hem.... Hur kär man än är i någon sätter man barnen främst (iaf jag). Jag hade aldrig vågat chansa på att något kunde hända dem. Är det värt och chansa? För mig är svaret lätt, mina barn är det viktigaste jag har. De är mitt allt.
Tänkte på det idag för jag pratade med en nyfunnen vän om detta, hon har ett barn med en kvinnomisshandlare och sen har vi mig.
A:s pappa, han, gifte sig i fängelset, hon har tre barn sedan innan och de fick ett när han satt inne. Hon blev alltså till i finkan. Jag berörs, bli upprörd, ledsen och arg.
Just för det involverar barn.
Vart är barnens bästa? De hälsar på i finkan, tydligen obevakat.
Jag önskar av hela mitt hjärta att den kvinnan ska förstå allvaret, tänka på sina barn främst och dra.
Varför får vissa bli föräldrar?
Varför?
Dessa barn....
Tänker man på dem, på deras bästa?
Jag tycker inte det i många fall.
Var tvungen att vädra av mig lite idag...
Lugnar ner tankarna med lite spabilder, vi hade det så underbart.
Ett av våra rum, vi hade dörr emellan rummen. Foaljen var helt underbar, kolla bara:)
Där bodde vi, andra balkongen:)
Champagne, godis, chips och vindruvor, MUMS!
Skål och sen Spadags
Spa inne och ute...
Sen fina för middag, min underbara mamma och fina systrar...och jag:)
Trerätters:
Trerätters:
Skaldjurssoppa
Oxfile
Karamellfromage
Gotti med efterrätt:)Tyckte syster och jag.
Gotti med efterrätt:)Tyckte syster och jag.
Dag 2, efter sista behandlingen intill poolen....jag och syster slumra gott.
20 min delkroppsmassage
50 min ansiktsbehandling
50 hotstone massage
hann jag med dessa dagar, precis det jag behövde för ny kraft.
Nu blir det glass och CSI och RAW
Kram på er
söndag 8 november 2009
Kärlek och tacksamhet
Ibland när jag är ute och går och låter tankarna vandra fritt kommer jag på mig med att känna en sådan tacksamhet till T.
Han kom in i mitt och A:s liv när hon var 2 1/2 år (5 år sedan). Han blev snabbt hennes pappa och älskade oss både som inget av det som hänt "spelade" någon roll. (förstå mig rätt).
Han har hela tiden stöttat mig, innan, efter och i rättegång.
Resan har varit otrolig tufft, för mig som person, som mamma och definitivt som käraste. Jag har många gånger stött bort eller behövt mer än man normalt gör. Jag har testat honom, jag har låtit honom ta mycket.
Ibland behöver jag vara nära, ibland behöver jag vara själv utan minsta beröring. Jag behöver förståelse i tystnad men inga god råd. (svårt att förstå för en nära ibland, jag är inte lätt att leva med)
Jag behöver vara mig själv, hitta mig själv och bygga upp den person jag blivit.
Jag tänker annorlunda, jag ser annorlunda på saker och jag har förändrats dessa år sedan våra vägar möttes.
Så ibland blir det motgångar, det blir kontflikter men trots slitningaroch mycket tungt står han här. Han älskar E och A på precis samma sätt, som sina egna (varav E bara är biologist hans).
Jag är tacksam för att han stått vid min sida, för att bygga upp mig själv men också bygga upp min dröm (Novahuset).
Som ni vet har jag gjort detta på heltid snart ett år, ideellt, och det hade aldrig gått utan honom och hans stöd.
Jag säger det inte tillräckligt ofta, men jag älskar dig och är dig evigt tacksam.....Tack för att du är du!
Har varit på spa hela helgen med mamma och mina älskade systrar. Så underbart!
Underbara behandlingar, god mat och stora fina rum. Det som smällde högst var mitt fantastiska sällskap. Är så trött nu, får visa bilder och skriva mer om helgen i morgon. Blir en tidig kväll nu, ladda för möte och intervju i morgon.
Caroline Engvall (författaren till "14 år till Salu") har skrivit om mig i helgen, läs här .
Ta hand om er och varandra.
Kram Paulina
Han kom in i mitt och A:s liv när hon var 2 1/2 år (5 år sedan). Han blev snabbt hennes pappa och älskade oss både som inget av det som hänt "spelade" någon roll. (förstå mig rätt).
Han har hela tiden stöttat mig, innan, efter och i rättegång.
Resan har varit otrolig tufft, för mig som person, som mamma och definitivt som käraste. Jag har många gånger stött bort eller behövt mer än man normalt gör. Jag har testat honom, jag har låtit honom ta mycket.
Ibland behöver jag vara nära, ibland behöver jag vara själv utan minsta beröring. Jag behöver förståelse i tystnad men inga god råd. (svårt att förstå för en nära ibland, jag är inte lätt att leva med)
Jag behöver vara mig själv, hitta mig själv och bygga upp den person jag blivit.
Jag tänker annorlunda, jag ser annorlunda på saker och jag har förändrats dessa år sedan våra vägar möttes.
Så ibland blir det motgångar, det blir kontflikter men trots slitningaroch mycket tungt står han här. Han älskar E och A på precis samma sätt, som sina egna (varav E bara är biologist hans).
Jag är tacksam för att han stått vid min sida, för att bygga upp mig själv men också bygga upp min dröm (Novahuset).
Som ni vet har jag gjort detta på heltid snart ett år, ideellt, och det hade aldrig gått utan honom och hans stöd.
Jag säger det inte tillräckligt ofta, men jag älskar dig och är dig evigt tacksam.....Tack för att du är du!
Har varit på spa hela helgen med mamma och mina älskade systrar. Så underbart!
Underbara behandlingar, god mat och stora fina rum. Det som smällde högst var mitt fantastiska sällskap. Är så trött nu, får visa bilder och skriva mer om helgen i morgon. Blir en tidig kväll nu, ladda för möte och intervju i morgon.
Caroline Engvall (författaren till "14 år till Salu") har skrivit om mig i helgen, läs här .
Ta hand om er och varandra.
Kram Paulina
fredag 6 november 2009
Val...?!
Jag antar att någon gång, någonstans har jag gjort ett val, ett val att kämpa. Idag ser jag på det som, vad hade jag för val, att kämpa eller ge upp?
Nu känns frågan så enkel, ett så lätt beslut att ta, men tro mig, vägen har inte alltid varit lätt. Det fanns många gånger då jag var villig att ge upp, ångra det jag påbörjat och åter vilja sluta mig in i min egen värld.
Åter sätta på mig min mask, åter ge ett sken av den lyckliga Paulina som så många trodde de kände.
Att helt enkelt skita i bearbetningen, avslutet och bara vara ett offer.
Men någonting hände på vägen, jag insåg att just JAG var värd mer, att jag inte gjort något fel och han inte var värd att ta sådan plats i mitt liv. Jag blev den dagen en överlevare....
Jag var minsann värd något mer, var värd att åter få känna kärlek och trygghet, att vakna på morgon och känna kraft inför dagen, se på barnen av livslust när de leker (att få känns deras lycka sprida sig till mig och hoppa in i leken).
Att ge mig själv en chans, de såg jag som mitt ansvar min rätt.
Jag hade inte gjort detta mot mig själv och trots att jag var sönder inom mig hade jag fått en styrka, ett hopp som jag nu omvandlat till en kämparglöd inom mig.
Jag tror att det är viktigt att få sörja, att få vara "offer". För det är ett fruktansvärt trauma man varit med om. Men att fastna där är farligt... Det får inte ta överhand, att tycka synd om sig själv, att gräva ner sig. Då är man själv ansvarig... (låter hårt men det är sant). Med det menar jag inte att man måste må bra varje dag, att glömma det som hänt och acceptera att det var ok. Men att acceptera att det har hänt är viktigt, det är även viktigt och förstå att vissa dagar måste få vara mörka och tunga (lustigt vore det annars)Men mitt i allt mörker ha tron och hoppet om att i morgon kan det kännas bättre....det blir bättre. För jag vill de, jag vill och är beredd att kämpa!
Att komma till insikten, att jag inte kan förändra det som hänt är ett måste. Jag kan inte göra det ogjort och att jag har ett ansvar att förvalta och ta hand om mitt liv, min morgondag. Trots att man inte kan förändra gårdagen kan man förändra morgondagen.....
Jag vet nu att jag är viktig, jag är oersättlig (för många i alle fall:)) och jag måste älska mig själv för att komma vidare.
Att säga att man älskar sig själv kan låta egocentriskt men såååå viktigt.
Ni är värda det bästa och det är bara ni som kan ta er dit....
En fin dikt som hittades på nätet av en vän. Den är till er alla där ute som tycker att det mesta är tungt och svårt! Till er fina männskor jag har kontakt med via mail. Till er alla därute som bär någon sorg.
Till er alla!
Dig väntar en glädje.
Det finns inga förlorade dagar,
inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,
satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på ränta.
Tusenfalt skall du få dem tillbaka -
inte sådana de var
då du trodde att du förlorat dem,
kantstötta, sönder trasade.
Någon har tagit dem i sin hand
som krukmakaren tar en grå,
ful lerklump och formar av den det ogripbara.
Du ska få tillbaka alla dina förlorade dagar,
alla dina förnedringens år -
inte sådana de var men sådana de ämnades att vara.
Dig väntar en stor glädje
någonstans ännu förvarad i en kruka av ler.
Kram Paulina
Nu känns frågan så enkel, ett så lätt beslut att ta, men tro mig, vägen har inte alltid varit lätt. Det fanns många gånger då jag var villig att ge upp, ångra det jag påbörjat och åter vilja sluta mig in i min egen värld.
Åter sätta på mig min mask, åter ge ett sken av den lyckliga Paulina som så många trodde de kände.
Att helt enkelt skita i bearbetningen, avslutet och bara vara ett offer.
Men någonting hände på vägen, jag insåg att just JAG var värd mer, att jag inte gjort något fel och han inte var värd att ta sådan plats i mitt liv. Jag blev den dagen en överlevare....
Jag var minsann värd något mer, var värd att åter få känna kärlek och trygghet, att vakna på morgon och känna kraft inför dagen, se på barnen av livslust när de leker (att få känns deras lycka sprida sig till mig och hoppa in i leken).
Att ge mig själv en chans, de såg jag som mitt ansvar min rätt.
Jag hade inte gjort detta mot mig själv och trots att jag var sönder inom mig hade jag fått en styrka, ett hopp som jag nu omvandlat till en kämparglöd inom mig.
Jag tror att det är viktigt att få sörja, att få vara "offer". För det är ett fruktansvärt trauma man varit med om. Men att fastna där är farligt... Det får inte ta överhand, att tycka synd om sig själv, att gräva ner sig. Då är man själv ansvarig... (låter hårt men det är sant). Med det menar jag inte att man måste må bra varje dag, att glömma det som hänt och acceptera att det var ok. Men att acceptera att det har hänt är viktigt, det är även viktigt och förstå att vissa dagar måste få vara mörka och tunga (lustigt vore det annars)Men mitt i allt mörker ha tron och hoppet om att i morgon kan det kännas bättre....det blir bättre. För jag vill de, jag vill och är beredd att kämpa!
Att komma till insikten, att jag inte kan förändra det som hänt är ett måste. Jag kan inte göra det ogjort och att jag har ett ansvar att förvalta och ta hand om mitt liv, min morgondag. Trots att man inte kan förändra gårdagen kan man förändra morgondagen.....
Jag vet nu att jag är viktig, jag är oersättlig (för många i alle fall:)) och jag måste älska mig själv för att komma vidare.
Att säga att man älskar sig själv kan låta egocentriskt men såååå viktigt.
Ni är värda det bästa och det är bara ni som kan ta er dit....
En fin dikt som hittades på nätet av en vän. Den är till er alla där ute som tycker att det mesta är tungt och svårt! Till er fina männskor jag har kontakt med via mail. Till er alla därute som bär någon sorg.
Till er alla!
Dig väntar en glädje.
Det finns inga förlorade dagar,
inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,
satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på ränta.
Tusenfalt skall du få dem tillbaka -
inte sådana de var
då du trodde att du förlorat dem,
kantstötta, sönder trasade.
Någon har tagit dem i sin hand
som krukmakaren tar en grå,
ful lerklump och formar av den det ogripbara.
Du ska få tillbaka alla dina förlorade dagar,
alla dina förnedringens år -
inte sådana de var men sådana de ämnades att vara.
Dig väntar en stor glädje
någonstans ännu förvarad i en kruka av ler.
Kram Paulina
torsdag 5 november 2009
Systra mi....
Det kallar vi varandra, jag och mina älskade systrar.... De är mina små systrar, de är mina vänner och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem. Att de påverkats av det som hänt mig är självklart men man hoppas och tror inte de sätter sina spår som de visat sig gjort.
Så det drabbar inte bara en när någon närstående utsätts för övergrepp. ...
Jag önskar dem ett lugnt, tryggt liv fyllt med glädje, kärlek och lycka....inte att de ska plågas över det som hänt mig. De gör mig berörd, ledsen och arg....vill inte att dra på andra denna sorg.
Var en av orsakerna till varför jag höll det hemligt så många år.
Men någonstans vet jag att det var ett måste, att släppa ur balongen av alla minnen, tankar och känslor inom mig. Att prata om det, att anmäla och sedan komma till ett avslut.
Där är jag idag, det är sorgligt att många blivit lidande men jag klandrar inte mig själv för detta då jag vet vems "felet" är....
Idag är jag ändå glad att de vet, de accepterar mig och det som hänt. De älskar mig som jag är, utan skygglappar och masker. De finns alltid där för mig.
Ni betyder så mycket för mig.
Idag grät jag (typ nu), läste på min systers Karins blogg om hur hon kände när detta hände mig. Läs här
Min andra syster Erika har också skrivit om det. Läs gärna här
De berör mig, samtidigt blir jag så lycklig för just dessa fantastiska systrar är mina. JAG ÄLSKAR ER.
Kram en stolt storasyster
Så det drabbar inte bara en när någon närstående utsätts för övergrepp. ...
Jag önskar dem ett lugnt, tryggt liv fyllt med glädje, kärlek och lycka....inte att de ska plågas över det som hänt mig. De gör mig berörd, ledsen och arg....vill inte att dra på andra denna sorg.
Var en av orsakerna till varför jag höll det hemligt så många år.
Men någonstans vet jag att det var ett måste, att släppa ur balongen av alla minnen, tankar och känslor inom mig. Att prata om det, att anmäla och sedan komma till ett avslut.
Där är jag idag, det är sorgligt att många blivit lidande men jag klandrar inte mig själv för detta då jag vet vems "felet" är....
Idag är jag ändå glad att de vet, de accepterar mig och det som hänt. De älskar mig som jag är, utan skygglappar och masker. De finns alltid där för mig.
Ni betyder så mycket för mig.
Idag grät jag (typ nu), läste på min systers Karins blogg om hur hon kände när detta hände mig. Läs här
Min andra syster Erika har också skrivit om det. Läs gärna här
De berör mig, samtidigt blir jag så lycklig för just dessa fantastiska systrar är mina. JAG ÄLSKAR ER.
Kram en stolt storasyster
tisdag 3 november 2009
Vänskap och stöd
Det som gör mig stark nu är stödet runt mig, jag får mess, mail eller kommentarer från mina vänner som betyder så mycket.
Jag får mess från vänner där de är stolta över att vara min vän, det är en kick i rumpan....en kick som får mig att kämpa vidare och känna att jag aldrig är ensam.
Tack mina fina vänner!
Det får mig även att orka i denna djungel av kämpande. Det händer nästan dagligen att jag får något positivt besked sen även något mindra positivt. Men har fått någon kamp inom mg som aldrig ger upp. Finns för många där ute som behöver oss, inte bara Novahuset och mig utan att ämnet tas upp och saker ändras för de drabbade.
Min kusin skickade detta till mig igår, hoppas det är ok om jag publicerar det:) Betydde så mycket, tack kusen!
"Du är så jäkla envis. Jag har jobbat mycket gratis i livet, men alltid haft en inkomst vid sidan av som jag kan luta mig tillbaka på om jag skulle bli less, men du sliter på månad efter månad för något som du brinner för utan att egentligen tänka på hur du själv egentligen har det. Du gör så stora uppoffringar och satsningar i ditt liv så jag blir alldeles matt. Jag menar det på ett positivt sätt.
Tänk på hur mycket av ditt eget liv du offrar nu för att andra ska må bättre. Det är grymt starkt och hedervärt"
Livets stormar ger starkare rötter.
Så sant så sant.....
Kram på er
Jag får mess från vänner där de är stolta över att vara min vän, det är en kick i rumpan....en kick som får mig att kämpa vidare och känna att jag aldrig är ensam.
Tack mina fina vänner!
Det får mig även att orka i denna djungel av kämpande. Det händer nästan dagligen att jag får något positivt besked sen även något mindra positivt. Men har fått någon kamp inom mg som aldrig ger upp. Finns för många där ute som behöver oss, inte bara Novahuset och mig utan att ämnet tas upp och saker ändras för de drabbade.
Min kusin skickade detta till mig igår, hoppas det är ok om jag publicerar det:) Betydde så mycket, tack kusen!
"Du är så jäkla envis. Jag har jobbat mycket gratis i livet, men alltid haft en inkomst vid sidan av som jag kan luta mig tillbaka på om jag skulle bli less, men du sliter på månad efter månad för något som du brinner för utan att egentligen tänka på hur du själv egentligen har det. Du gör så stora uppoffringar och satsningar i ditt liv så jag blir alldeles matt. Jag menar det på ett positivt sätt.
Tänk på hur mycket av ditt eget liv du offrar nu för att andra ska må bättre. Det är grymt starkt och hedervärt"
Livets stormar ger starkare rötter.
Så sant så sant.....
Kram på er
måndag 2 november 2009
Boktips och känslor
Trött, sov dåligt och de sista dagarna har varit intensiva, för både mig och barnen.
Först ut var efterlängtade barnflickan Amelie, nästa dag simhallen, sen kom underbara vännen Nina på besök och igår kom pappa T och överraskade oss. De bygger om på hans jobb så det var inte planerat att han skulle träffa oss i helgen. Men han kunde inte hålla sig borta, han hade saknat barnen lika mycket som de saknat honom. Så de hade en heldag med bus igår.
Så idag, åter måndag och allt hinner ifatt en. Tar på krafterna att göra roliga saker och barnen har varit helt i extas:)
Jag accepterar dessa trötta dagar lika mycket som de när jag är pigg, glad eller ledsen. Man måste man få ha de där dagarna, fyllda av någon känsla. Inte kul alltid men vet hur viktigt det är att lyssna på kroppens signaler.
Idag är en dag fylld med känslor, jag är arg. Arg på hur orättvist det kan vara. Kom över mig idag när jag hade möte med barnens rektorn . Detta drabbar dem, de får inte vara med på kort, de får inte vara med på listor eller liknade. Vad har de gjort för att förtjäna detta? Allt är pga det som hänt, att vi bor med skyddade uppgifter. Orättvist, varför får inte mina barn vara barn som alla andra?! Blir ledsen och får lite dåliga tankar.... Ska vända dem nu och acceptera detta öde. Vet att ilskan inte tjänar något till, inget går få ogjort.
Men kanske kan önska mig annat? Gör det i mitt huvud. För mina barns skull, mina fina underbara flickor. Ni är mammas allt, älskar er så! Önskar att allt kunde va som "vanligt".
Så blir en dag hemma med jobb och tankar.
Vill ge er ett boktips, 14 år till Salu. Författare Caroline Engvall.
Det är en verklig berättelse som griper tag i en från första stund. Den berör, den är viktig och stark. Tessan i boken berättar om hur hon blir våldtagen och sedan säljer sex. Den handlar om hennes liv och hennes kamp. Jag känner igen mig mycket i historien, känner igen mig i känslor, händelser mm. Det gjorde ont att läsa men det var ändå skönt. Att känna igen sig, att känna medkänsla och få kämpar glöden igen. Den gav mig faktiskt hopp, den gav mig kraft och styrka att fortsätta mitt jobb. Den gav mig också mod att fortsätta min egna kamp.
Tessan lever idag ett "normalt" liv, jag tror att det är en viktig bit att ta upp. Att visa att det går komma bort, det går att komma vidare. Hon liksom jag har för alltid sår av det som hänt. Nu är de såren mer som ärr som alltid kommer finnas men som inte blöder. Ibland svider det men det är ändå läkt....
Jag letade upp både författare och Tessan. Ville skriva att det var en bra och stark bok med viktigt innehåll. Till Tessan ville jag bara säga, "Vad jag beundrar ditt mod att göra detta! Ville bara krama henne och berätta vad jag kände. Vi har kontakt än, det är en ny viktig vänskap för mig. Vi förstår varandra på ett sätt inte alla kan, ja vet att jag skulle kunna säga vad som helst till henne utan att hon dömer mig.
Jag är en lycklig kvinna med en sådan fantastisk stark tjej i min "närhet"(datornärhet:)). Tessan, jag önskar dig allt gott, du är en fantastisk tjej som fått många tjejer att känna igen sig i denna bok eller tänka efter. tack för att jag har fått tagit del av din historia, tack för du gett min kämparglöd och styrka att fortsätta mitt arbete för de utsatta och mig själv nytt liv och fått bli din vän.
Avslutar med en text.
Fick denna text av en fin tjej jag har kontakt med som är så bra....
Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann
Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är
Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort
Kom ihåg att DU är värdefull!
Ha en bra dag, ta hand om dig själv och dina nära
Kramar Paulina
Först ut var efterlängtade barnflickan Amelie, nästa dag simhallen, sen kom underbara vännen Nina på besök och igår kom pappa T och överraskade oss. De bygger om på hans jobb så det var inte planerat att han skulle träffa oss i helgen. Men han kunde inte hålla sig borta, han hade saknat barnen lika mycket som de saknat honom. Så de hade en heldag med bus igår.
Så idag, åter måndag och allt hinner ifatt en. Tar på krafterna att göra roliga saker och barnen har varit helt i extas:)
Jag accepterar dessa trötta dagar lika mycket som de när jag är pigg, glad eller ledsen. Man måste man få ha de där dagarna, fyllda av någon känsla. Inte kul alltid men vet hur viktigt det är att lyssna på kroppens signaler.
Idag är en dag fylld med känslor, jag är arg. Arg på hur orättvist det kan vara. Kom över mig idag när jag hade möte med barnens rektorn . Detta drabbar dem, de får inte vara med på kort, de får inte vara med på listor eller liknade. Vad har de gjort för att förtjäna detta? Allt är pga det som hänt, att vi bor med skyddade uppgifter. Orättvist, varför får inte mina barn vara barn som alla andra?! Blir ledsen och får lite dåliga tankar.... Ska vända dem nu och acceptera detta öde. Vet att ilskan inte tjänar något till, inget går få ogjort.
Men kanske kan önska mig annat? Gör det i mitt huvud. För mina barns skull, mina fina underbara flickor. Ni är mammas allt, älskar er så! Önskar att allt kunde va som "vanligt".
Så blir en dag hemma med jobb och tankar.
Vill ge er ett boktips, 14 år till Salu. Författare Caroline Engvall.
Det är en verklig berättelse som griper tag i en från första stund. Den berör, den är viktig och stark. Tessan i boken berättar om hur hon blir våldtagen och sedan säljer sex. Den handlar om hennes liv och hennes kamp. Jag känner igen mig mycket i historien, känner igen mig i känslor, händelser mm. Det gjorde ont att läsa men det var ändå skönt. Att känna igen sig, att känna medkänsla och få kämpar glöden igen. Den gav mig faktiskt hopp, den gav mig kraft och styrka att fortsätta mitt jobb. Den gav mig också mod att fortsätta min egna kamp.
Tessan lever idag ett "normalt" liv, jag tror att det är en viktig bit att ta upp. Att visa att det går komma bort, det går att komma vidare. Hon liksom jag har för alltid sår av det som hänt. Nu är de såren mer som ärr som alltid kommer finnas men som inte blöder. Ibland svider det men det är ändå läkt....
Jag letade upp både författare och Tessan. Ville skriva att det var en bra och stark bok med viktigt innehåll. Till Tessan ville jag bara säga, "Vad jag beundrar ditt mod att göra detta! Ville bara krama henne och berätta vad jag kände. Vi har kontakt än, det är en ny viktig vänskap för mig. Vi förstår varandra på ett sätt inte alla kan, ja vet att jag skulle kunna säga vad som helst till henne utan att hon dömer mig.
Jag är en lycklig kvinna med en sådan fantastisk stark tjej i min "närhet"(datornärhet:)). Tessan, jag önskar dig allt gott, du är en fantastisk tjej som fått många tjejer att känna igen sig i denna bok eller tänka efter. tack för att jag har fått tagit del av din historia, tack för du gett min kämparglöd och styrka att fortsätta mitt arbete för de utsatta och mig själv nytt liv och fått bli din vän.
Avslutar med en text.
Fick denna text av en fin tjej jag har kontakt med som är så bra....
Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann
Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan
Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är
Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är
Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort
Har jag förmågan att glömma bort
Kom ihåg att DU är värdefull!
Ha en bra dag, ta hand om dig själv och dina nära
Kramar Paulina
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
