Katastroftänk....

Vill tipsa om en berörande sida, om Victor som togs ifrån sina nära alltför tidigt....han var en kämpe. Tyvärr vann cancern, men jag är säker på att han föralltid finns hos sin familj. Läs mer på familjens blogg här och stötta barncancerfonden här.
Du kan även köpa detta fina halsband där 100 kr går till barncancerfonden. Eller varför inte julhandla där, så förenar ni nytta med nöje.
Victors mamma Sofie blev årets mama hjälte, det var hon verkligen värd!
Jag blev som sagt berörd av bloggen och om att läsa om allas olika "sjukdomshistorier" på barncancerfondens sida, så både jag och Novahuset skänkte en liten peng.

Jag förstår inte varför man plågar sig igenom dessa sidor egentligen, får bara igång tankarna....att mista mina barn, att något händer dem, att något händer mig så jag inte får ta del av deras livoch uppväxt. Sjukhuset är ett bra exempel, så smärtsamt men ändå tittar man (nu gör jag inte det längre, klarar det inte).
Likadant med kriminalserier, gäller det barn har jag svårt för att titta. Såg igår på "mord i sinnet" där två flickor kidnappades och dödades...inte en sann historia men det händer ju i verkliga livet med.
Fasen vad det svider, mina tankar får mig att fantisera ihop många historier, många situationer som uppstår i min fantasi.

Jag har nog kvar mitt katastroftänk från mitt trauma, min ptsd. Kan leva mig in så i fantasierna....det blir verkligt. Nu vet jag lite bättre hur jag ska ta mig ur dem men de kommer fortfarande. Likaså mitt kontrollbehov, vill inte släppa det, för vad kan hända? Det är normalt att känna så men även om man har kontroll händer saker...tyvärr. Allt går inte kontrollera.

Jag tror att jag/min kropp går på rutin, att ha varit rädd för sitt liv, sina näras liv så många år sätter sina spår, självklart. Oro, tankar och olika "lösningar" om något skulle hända är som en vardag, trots att det blir bättre och kan säkert bli ännu bättre. Tror dock att vissa saker får man leva med, de gäller bara att kunna hantera dem nu, att inte bli låst för dem, att kunna leva och inte känna sig totalt blockerad av dem.
Kan trots allt känna lycka, känna lugn och känna att jag är glad. Tryggheten är svårare....men ibland infinner sig även den.

I natt sov jag alldeles själ, vet inte om jag gjort det på flera år....ett riktigt test. T jobbade, fick kolla på tv och leta efter hans existens:)Barnen var hos mamma och pappa. Jag åt gott, tittade på idol (äntligen sjöng Erik en Bon Jovilåt och fick en sms röst av mig, snyft snyft vad vackert....och rörande:))
När jag skulle lägga mig låg jag i mörkret länge och tänkte, tittade mig runt, tittade ut, läste lite....jag lyckades somna och som pricken över iet sov jag en hel natt. Vaknade nio och hade då sovit åtta timmar i streck, det har nog inte hänt på sju år. Underbart!
Nu barn är mamma sig själv igen, redo och busa:)

Mitt i allt lugn kunde jag ändå inte sluta sakna barnen...De tycker det är kul att vara borta, jag tycker det är skönt med ensamtid, jag behöver ensamtid för att bli en bättre mamma....men det är tomt utan dem. Tror även det har lite med mina katastroftankar att göra, tänk om något händer, jag är inte med dem och vi ses inte mer....

Får jobba på det tänket, nu ska jag jobba på med Novahuset och städa lite innan busflickorna entrar hemmet igen...och stökar ner:) Ska nog hinna med en promenad i solen med, UNDERBART!

Trevlig lördag fina människor

KRAM P