Att åter mötas

Fick en fråga på en intervju igår....om att möta "han" igen. Tanken var dubbel, jag ville slå bort den. Slå bort honom, det som hänt och det som fortfarande finns. Men samtidigt fick den mig att tänka vad jag hade och säga......mer.
Jag vet att jag nu skulle vilja gå förbi....inte visa någon känsla utan bara gå. Känslorna skulle jag ta i min ensamhet, hantera dem i en skyddad miljö där allt får vara som det är. Där jag får känna precis som jag gör....
Det skulle vara påfrestande att mötas, hjärtat skulle slå av rädsla, oro och minnen. Men skulle inte vilja visa något, för han är inte värd ens en känsla från mig. Inte rädsla, inte lycka....inte ens en känsla värd....
Skulle vi mötas nu, när han sitter inne.....skulle jag nog däremot säga ett och annat, trots känslor som tryckt på/emot.

Men som jag skrivit tidigare, man kan aldrig förbereda sig eller sätta sig in i en situation som innebär fara, oro eller känslomässigt jobbiga minnen. Det är lätt att vara klok nu men vem vet...
Likaså som jag skrivit förut, det finns inga smarta val och lösningar på att bli överfallen (vad man skulle gjort då), inte heller denna situation går att föreställa mig.
Men att tänka på det någon gång kanske kan få upp viktiga känslor och tankar på vad som kan hända och vad jag kan känna.

Nu sitter han där han sitter några år till och varför skulle jag träffa honom? Vill inte ens tänka på det, han finns inte längre.....inte än på några år.
Jag har trots allt kommit långt och påverkas inte som förr, jag känner mig starkare och vet hur bra livet kan vara trots det hemska som varit....jag har hittat mitt hopp.

I morgon är det en heldag med seminarium, det är FN:s internationella dag för att avskaffa våld mot kvinnor. Då är självklart Novahuset på plats och lär oss mer:)
Nu lite mer prat med syster som ska sova här i natt, för barnvakt i morgon. T jobbar.
Upp tidigt så snart zzzzz

Sköt om er fina människor

Kram Paulina