Val...?!

Jag antar att någon gång, någonstans har jag gjort ett val, ett val att kämpa. Idag ser jag på det som, vad hade jag för val, att kämpa eller ge upp?
Nu känns frågan så enkel, ett så lätt beslut att ta, men tro mig, vägen har inte alltid varit lätt. Det fanns många gånger då jag var villig att ge upp, ångra det jag påbörjat och åter vilja sluta mig in i min egen värld.
Åter sätta på mig min mask, åter ge ett sken av den lyckliga Paulina som så många trodde de kände.
Att helt enkelt skita i bearbetningen, avslutet och bara vara ett offer.

Men någonting hände på vägen, jag insåg att just JAG var värd mer, att jag inte gjort något fel och han inte var värd att ta sådan plats i mitt liv. Jag blev den dagen en överlevare....

Jag var minsann värd något mer, var värd att åter få känna kärlek och trygghet, att vakna på morgon och känna kraft inför dagen, se på barnen av livslust när de leker (att få känns deras lycka sprida sig till mig och hoppa in i leken).
Att ge mig själv en chans, de såg jag som mitt ansvar min rätt.

Jag hade inte gjort detta mot mig själv och trots att jag var sönder inom mig hade jag fått en styrka, ett hopp som jag nu omvandlat till en kämparglöd inom mig.

Jag tror att det är viktigt att få sörja, att få vara "offer". För det är ett fruktansvärt trauma man varit med om. Men att fastna där är farligt... Det får inte ta överhand, att tycka synd om sig själv, att gräva ner sig. Då är man själv ansvarig... (låter hårt men det är sant). Med det menar jag inte att man måste må bra varje dag, att glömma det som hänt och acceptera att det var ok. Men att acceptera att det har hänt är viktigt, det är även viktigt och förstå att vissa dagar måste få vara mörka och tunga (lustigt vore det annars)Men mitt i allt mörker ha tron och hoppet om att i morgon kan det kännas bättre....det blir bättre. För jag vill de, jag vill och är beredd att kämpa!

Att komma till insikten, att jag inte kan förändra det som hänt är ett måste. Jag kan inte göra det ogjort och att jag har ett ansvar att förvalta och ta hand om mitt liv, min morgondag. Trots att man inte kan förändra gårdagen kan man förändra morgondagen.....

Jag vet nu att jag är viktig, jag är oersättlig (för många i alle fall:)) och jag måste älska mig själv för att komma vidare.
Att säga att man älskar sig själv kan låta egocentriskt men såååå viktigt.
Ni är värda det bästa och det är bara ni som kan ta er dit....

En fin dikt som hittades på nätet av en vän. Den är till er alla där ute som tycker att det mesta är tungt och svårt! Till er fina männskor jag har kontakt med via mail. Till er alla därute som bär någon sorg.
Till er alla!

Dig väntar en glädje.
Det finns inga förlorade dagar,
inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,
satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på ränta.
Tusenfalt skall du få dem tillbaka -
inte sådana de var
då du trodde att du förlorat dem,
kantstötta, sönder trasade.

Någon har tagit dem i sin hand
som krukmakaren tar en grå,
ful lerklump och formar av den det ogripbara.
Du ska få tillbaka alla dina förlorade dagar,
alla dina förnedringens år -
inte sådana de var men sådana de ämnades att vara.
Dig väntar en stor glädje
någonstans ännu förvarad i en kruka av ler.

Kram Paulina