När känslan återkommer....

Känner mig ibland instängd i mig själv och mina känslor och minnen.
Det finns platser jag underviker, de platser som påminner om händelser och känslor från "den" tiden. Vissa av de ställena kommer jag ALDRIG återvända till, vissa ställen påminner om för mycket smärta. En del ställen har jag inte kunnat undvika, det gör ont, det känns, det blir jobbigt. Jag vänder mig då bort, tänker på nåt annat, ser nåt annat. Försöker iallafall....
Det finns saker som påminner mig om "det", ett visst bilmärke, en viss hotellkedja, vissa ord och känslor. Ibland vet jag inte hur jag ska tackla känslorna, minnena. Då är det som ett bakslag, en återvändsgränd.
Ibland går det bättre, då är jag oövervinnlig:) Vilken känsla...

Vissa minnen kan ibland etsa sig fast, vissa ord och vissa händelser.

Kommer ihåg en dag på Björkö, vi fikade ute (en gång han vågade sig ut med mig i samma stad som han hade sambo i, jag visste inte det).
Istället för att titta ner i backen, på mina egna steg tittade jag framåt på väg mot bilen. När vi väl var inne gasade han iväg, jag kände av stämningen att han kokade. När jag tittade på honom hade ögonen blivit svarta och munnen började tugga fradga....jag blev still, tyst och "medgörlig". Bara var.... Han började skrika åt mig, alla världens hemskaste ord, alla elaka, smutsiga ord som sårade djupt. Jag hade tydligen tittat på en kille och allt jag tydligen ville göra med honom (vilket jag inte visste själv) fick jag höra....och vad det då gjorde mig. Till en ho..
Det var ett vanligt ord, det var hans benämning på mig,
Han brast den gången med, jag var ledsen, sviken och livrädd....igen. Det slutade inte på dödsbädden, jag levde dagen efter. Men en bit av mig försvann då, som så många andra gånger han svek mig. En bit till dog.

Det är rädslan som är svår fortfarande. Den sitter kvar, jag rycker till av minsta ljud, kollar dörrar och fönster, tittar och lyssnar bakom mig vart jag än går. Har nog tusen antenner ute på spaning utan att veta om det. Denna katastrofkänsla är jobbig att bära, som om något alltid kan hända. Att bära den själv är jobbig, att ha överfört den på min älskade dotter är det värsta. Min älskade oskyldiga dotter liknar den stressade och otrygga mamman alltför ofta. Vill inte! Jobbar på det. För att vara otrygg är det värsta man kan vara...

Idag var det en ny dag på stranden med fina vännen Nina, våra barn och picknick. Det blev mycket prat om kärlek, trygghet och oss. Alma lekte så fint med hennes Emil och följde med dem hem för att grilla, bada i poolen och leka = - ett barn.
Sen kom Agnes (Ellas bästis), de lekte sen följde Ella med dem hem för att ta igen de förlorade dagarna bästisar emellan = - ett till barn.
Där satt jag med all packning, picknick, leksaker och en stor uppblåstbar baddrake:) Försökte få ur luften när T kom, såg nog rolig ut. Vi hann handla och äta, själva, innan hämtning av barn. De hade haft underbara kvällar.

Nu är det 24 grader ute, vilken kväll. Hade velat gå ut och gå, men kan inte slita mig från bachelorette och kärleken där:)

Kram på er