Hopp

Lyckan kommer lyckan går....antar att det är sant. Man kanske inte kan vara helt lycklig alltid, vissa minnen, relationer eller eget mående kan påverka mycket. Det runt omkring en spelar roll, men tror det är viktigt att lyssna på sig själv och sin kropp mitt i allt omkring.
Ofta vet vi vad vi mår bra av, vad vi vill och klarar av.

Det är även vi själva som ofta sätter stopp för oss själva, vi tror inte på oss själva, våra egenskaper och våra kunskaper. Att sätta en käpp i hjulet på oss själva är vi bra många gånger. Men det är väl där man ska börja om man ska må bättre, hos oss själva. Vi lever trots allt med oss själva hela livet. Andra människor kommer och går, det kan vi aldrig förhindra. Hur ont det än gör att inse, hur svårt det än är att förstå.
Vi vet aldrig vad som händer....
Det vi vet är att den vi alltid sitter ihop med är oss själva, varje levande stund på jorden ska denna "människa" (vi själva) leva med oss.
Det gäller väl då att älska denna person, att ta hand om den och vara sin egna vän.

Jag har ibland svårt för att lyssna på mig själv, tvivlar "gärna" på mig själv och känner mig då nere. Men någonstans inom mig växer någon slags kraft som aldrig verkar slockna....en kraft som står för hopp och kämparglöd.

Jag vet att det viktigaste är hur JAG ser på mig själv, mina fel och brister och mina bra sidor. Det är viktigt att veta vad jag vill, önskar och hoppas. Ibland står människor i vägen för en, de blir som en dörr man vill sparka bort. Om vi i stället bara öppnar dörren till oss själva kanske inte deras åsikter spelar någon roll.
Att sträva, söka och finna lyckan i olika situationer är inte lätt. Som sagt behöver man inte och kan nog inte alltid vara lycklig men ändå tror jag att om själen mår bra har vi någon slags trygghet och det svåra blir lättare.
Det är många gånger frestande att ta den lätta vägen, att tvinga sig att glömma, ge upp, gömma sig eller inte ens försöka.

I sorger har någonstans vår själ blivit skadad, tror min fortfarande svider lite. Såret blöder inte längre men ärret har precis börjat läka. Kvar kommer ett ärr alltid finnas men med ärr blir vi starka. Jag tror ändå det, vi får inte mer än vi klarar av, från Gud, Allah, någon annan, vad vet jag vem som bestämmer det. Men tror (jag vill tro) att vi går starkare ur varje sår (sorg). Vi lär oss något och vi känner att vi klarade av det.
Man kan säga att det inte är värt det, och kan hålla med. Vissa saker vill man inte behöva gå igenom, tro mig jag hade gärna sluppit mycket i mitt liv. Det kanske inte är värt det, men när det väl har hänt finns det inget vi kan göra åt det. Hur svårt det än är så kommer man till vägskälet och då finns då bara två vägar, att själv falla till marken eller kämpa..

Det är absolut inte bara att resa sig upp, borsta av sig och gå vidare....men att välja hoppet om att det går tror jag sår ett frö i oss själva. Ett viktigt hopp.

Jag känner att jag bara skrivit på idag, hoppas ni förstår vad jag menar:)
Ta hand om er själva, gör det ni gillar, umgås med de ni gillar och lyssna på er själva. Ofta finns svaren inom oss....halleluja:)

Vi är dåliga på att älska och berömma oss själva, GÖR DET!
Man borde göra som man blev tillsagd i "gruppen", att skriva ned något varje dag som man är stolt över med sig själv, något man gjort bra under dagen och se sig själv i spegeln och säga att man är värdefull! Hur svårt kan det vara?

Kram P