Maktlös

I mitt arbete är man ibland maktlös, man kan inte göra mer än det man gjort. Man gör sitt bästa men vet inte om det räcker. En hemsk känsla, denna maktlöshet!
Tankar som far i huvudet, har jag gjort/sagt rätt saker?
Har jag gjort nog?
Hur går jag vidare? Går jag vidare eller låter jag mig själv släppa det?
Man behöver råd utifrån många gånger. Handledning och någon att bolla tankar med. Annars förgörs man, sakta men säkert....
Viljan att vilja hjälpa och stödja och glädjen när det går bra, går framåt är anledningen att hjälpa till på Novahuset. Det är anledningen till varför jag gör detta. Jag vill hjälpa till så gott jag kan, dra mitt strå till stacken i denna värld full med orättvisor.
Just nu är jag bara tom, jag står och stampar och vet inte vilken väg jag ska gå.

Tyvärr gäller det att koppla bort emellanåt, annars förgörs man även av det. Ha is i magen är inte riktigt min grej men ibland måste man förstå att det jag gjort är nog och jag kan inte göra mer. Och invänta....
Just nu är jag inte där, tror det finns lite mer och göra men efter det får jag väl slå mig själv i huvudet och inse att det räcker. Ta ett steg tillbaka och ta fram isen och stoppa i magen:).

Man kan inte göra mer än sitt bästa. Jag hoppas bara att det går vägen denna gång. Jag blir berörd när människor (i tankarna finns en speciell tjej) inte vet hur viktiga och speciella de är....önskar jag kunde få dem alla att känna sig värdefulla! Men som sagt "ingen kan göra allt men alla kan göra nåt". Man kan inte hjälpa alla....men visst kan man försöka?

Måste koppla bort nu en stund, tänka på något annat, något skoj. Tittar ut och ser solen skina, underbart. Och blir glad när jag ser en sjungande och dansande Alma som är bjuden på kalas i sin nya klass i helgen. Vad härligt med vänner! Jag gläds samtidigt åt att jag har många fantastiska vänner.
I förrgår fick jag ett mess av en vän där hon skrev "är så imponerad över allt arbete du lägger ner. Hoppas du förstår hur unik och enastående du är, kram"
Jag vet nog inte det riktigt, hur unik och enastående jag är, men tack vare mina vänner och dessa fina mess/ord mm jag får börjar jag uppskatta mig själv, känna stolthet och gilla den jag är. Sakta men säkert byggs självförtroendet och självkänslan upp igen, efter ett ras pga "honom".
Tack vare mina vänner är jag den jag är och vågar vara stolt över mig själv.
Tack vare dem vågar, kan och vill jag kämpa vidare.
Tack Elisabeth för messet och tack alla riktiga vänner jag har. Ni är ovärderliga och guld värda!

Kram