Vänskapsband

"Det är med tacksamhet jag skriver detta, utan dig Becka hade jag aldrig skapat en egen blogg. Det ger mig väldigt mycket att få ventilera alla känslor som jag har inom mig. Utan dig hade jag även varit en underbar vän fatttigare...."

En dag gick jag in på hennes blogg, jag läste, jag grät, jag log. Sättet hon skrev på gjorde mig rörd, sättet hon delade med sig av sina innersta tankar och funderingar gjorde mig stolt. Jag blev fast och läser bloggen varje dag. Inte bara för att hon är min vän utan också för att hon skriver så ärligt så innerligt och vackert. Hon skriver om sorg, sorgen över att mista sin son. Hon är stark, en fin vän. Det hon skriver säger något, det betyder något, för henne, för mig och för många andra därute.
Sorg talar man inte om, vissa skräms av tanken, vissa sviker i sorgen, då man behöver dem mest. I vårat fall är det nog så att sorgen har fört oss närmare varandra, hon har blivit en fin vän, en av de bästa jag har faktiskt.

Det kunde vi inte tro för några år sedan, ingen annan heller säkert. Hon är tillsammans med mitt ex så det är en lite speciell historia, för att bre på det annorlunda ännu mer så följde jag med henne till förlossningen när lille Theo skulle komma till världen. Det var en ära...
Mitt ex hade då blivit den bästa vän jag hade och den enda som visste vad som hänt så han betydde allt för mig och jag hade svårt att släppa honom ifrån mig. Höll ett fast tag om honom, kvävde honom säkert nästan flera gånger. Jag var inte beredd att mista honom, då skulle jag vara ensam med sanningen.
Vi hade våra duster hon och jag, i nästa stund var vi sams, vilken kamp om en kille....
Under denna tid såg jag många sidor av mig själv hos henne, vi var rätt lika på vissa plan. Jag kände att hon kunde varit min bästa vän i en annan tid och under andra förutsättningar. Jag gillade henne!
Nu några år senare är vi vänner, vi stöttar varandra när det blir tungt och glädjs tillsammans.
All sorg har gett mig en vän, en trofast vän som betyder så otroligt mycket för mig.
Jag önskar att det alltid förblir så.

Det är med en tår i ögat jag skriver detta, men på nåt sätt vill munnen le. Jag är glad att vi är vänner men så ledsen för all sorg som vi bär.
Jag kommer föralltid minnas Theo med ett leende och finnas här för er.

Kram min vän, ta hand om magen:)Tack för att du finns

Vill ni läsa Beckas underbara blogg gå in på
http://www.mittliv-becka.blogspot.com/