Läste även igår en studie som visar att det är vanligt att barn och unga utsätts för sexuella övergrepp av jämnåriga. Fyra av tio som blivit tafsade på eller haft sex mot sin vilja utsattes av någon i samma ålder. Men få berättar för vuxna om övergreppen.
• De allvarligaste sexuella övergreppen är i studien när någon haft oralsex, analsex eller samlag mot sin vilja.
• 13,5 procent av tjejerna hade utsatts för det, 5,5 procent av killarna.
läs mer i SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2870403.svd
Att vara i rätten var som att gå igenom allt igen, dra upp gamla minnen och rota i såren...som inte läkt utan som bara gömts undan.
Tingsrätten kändes något bättre då man fick gensvar från nämndemän på ett annat sätt. Man såg att de berördes och att de trodde mig, det var viktigt. Fick t o m en kram av två damer när allt var klart:). I hovrätten möttes vi av stenansikten, vilket senare visade sig betydelselöst då de blev samma dom ändå.
Känslan när man är där är viktig, man vill få respons, veta att de tror en, veta att man betyder något. Den bekräftelsen fick jag istället av min underbara åklagare Tore och målsägarbiträde Hans. I varje paus bekräftade dem att jag var stark och de fanns där och trodde mig. De var och är idag guld värda, likaså polisen Göran som tog emot anmälan och som sen framåt kom att höra av sig med olika frågor, stöd mm.
Jag önskar alla tjejer som anmäler skulle få det bemötande jag fick, av polis och rättsmän. Det är så viktigt och utan dem vet jag inte hur jag orkat. De var som de fick mig att inse vad som hänt, att det betydde något. Länge trodde jag att jag inte räknades och ingen skulle tro mig.
Att se "honom" gjorde gott (vilket jag våndades över innan men jag ville inte visa mig svag igen), han var inte samma man jag en gång tyckt om, han såg inte likadan ut, greppet han hade va borta och jag fick äntligen möjligheten att säga sanningen. Det var svårt att möta hans blick men jag kom till ett avslut jag var tvungen att gå igenom.
Något som också var värt otroligt mycket var att ha Gunilla och Juno (kvinnohuset) som stöd vid min sida, som lyfte mig när jag föll, sa att jag var stark och värdefull. De har även funnits för mig efter rättegången.
Jag hade också en nyfunnen syster vid in sida. Kvinnan som räddade mig ur detta, hon anmälde och det fick mig att våga. Att stödja hennes historia, att hindra honom för att utsätta fler var huvudmålet. Mitt avslut kom och betyda mycket i efterhand.
Hon och jag berättade samma historia, använde samma ord trots att vi aldrig hade mötts. De vi hade gemensamt var att båda hade varit i hans grepp och varit med om hemska övergrepp, vi förstod varann som ingen annan gjorde. Vi frågasatte inget, vi fanns där för varann och gör så än idag. Ibland känner jag skuld när jag tänker på att jag kunnat "rädda" henne tidigare, om jag vågat anmäla det han gjort mot mig hade hon sluppit. (om det hade blivit dom) Men jag var inte redo, vågade inte, så jag försöker skjuta över skulden där den hör hemma, på honom. Men jag önskar än idag att jag kunnat ta bort hennes smärta, hennes sorg.
Jag önskar henne all lycka, all glädje, allt ljus. Hon är stark och underbar och förblir min syster.
Det gäller att ha bra stöd i ryggen, det hade jag under denna tid. Tack för allt stöd och tilltro under denna tid, jag är er evigt tacksamm.
Kram P
1 kommentar:
Vännen - jag vet inte vad jag ska använda för ord - ditt inlägg får mig att frysa över hela kroppen. Ingen borde få uppleva det du gjorde!
Skicka en kommentar