Döma och dömas

Tog med mig nya Amelia och aftonbladets bilaga "Efterlyst"(är med i båda) ut för att läsa och sitter vid vattnet.
Behövde en paus från jobb. Solen skiner, fåglarna kvittrar och vattnet slår mot klipporna, jag njuter.

Kom jag och tänka på något som funnits i huvudet nu några timmar. Som de flesta vet är barn ärliga och säger ofta vad de tycker och tänker. I morse "råkade" jag säga högt "denna tröja kan jag inte ha, ser ju tjock ut i den". Ett vanligt misstag och säga med en 7 åring i närheten, som hör allt. Hon sa då till mig "Mamma, du är inte tjock, du är fin som du är". Det gjorde mig såklart jätte glad och rörd, det fick mig även och börja tänka.

Att döma sig själv och även andra kan vara lätt, jag har själv gjort det och ser det ofta. Man döms efter hudfärg, kön, vikt, klädval och sexualitet mm. Många dömer människor som är alkolister, hemlösa, de som bär sorg, de som våldtas....listan kan göras lång. Man tros veta hur man skulle betett sig om man själv varit i den situationen eller ännu värre, attityden "det skulle aldrig hända mig".
Ska man behöva vara med om något tragiskt själv för att känna empati med andra? Man kan aldrig förstå en annan människa fullt ut, alla känner och reagerar på olika sätt, men respekt kan man väl ge varandra.
Ibland tror jag vi dömer av okunnighet och rädsla för det vi inte vet nåt.
Jag tycker att det vackra med människor är att vi är olika, låt sedan folk skilja sig om de vill, ha hur många barn de vill och ha det sexliv de trivs med.

Att dömas är också lätt. Många tycker mina val har varit "lustiga". Jag behöll barnet från en våldtäktsman, jag berättade inte vad som hänt, jag gick vidare och dejtade efteråt. Vilken tjej va?
Då jag ibland dömt både mig själv och andra försöker jag nu se med andra ögon. Man kommer på sig själv ibland med sina fördomar (bra med barn som påminner om fula beteenden)

Jag blir stolt när någon sticker ut, när någon vågar vara annorlunda. Såg en punkare häromdagen med rött hår ca 40 cm rakt upp i luften och jag och "A" tittade på varandra och sa va coolt:)
Önskar fler vågade vara sig själva utan att andra ska döma. Det viktigaste måste väl ändå vara att vara lycklig själv (så länge man inte skadar någon.)

Så till er alla, tänk efter nästa gång du dömer någon, bakom varje öde finns det en historia, en människa.
Ni som redan är lite annorlunda, stå på er. Våga vara annorlunda! För vad är egentligen normalt? Och vem bestämmer det?

Lägger in lite vårblommor jag tagit, älskar denna årstid. Nu blir det solen igen och lunch med en nära vän

Kram P