Ensam är stark....eller inte

Igår träffade jag "gruppen" och är glad än idag. Gruppen består av fyra tjejer (ink mig) som gått i grupp tillsammans för att bearbeta de våld/övergrepp vi varit med om. De har kommit att betyde oerhört mycket för mig. Igår saknade vi vår lilla teatertjej så vi var bara tre(krya på dig gumman). Vi gick till samma ställe där"gruppen" firade min 30 års dag. Nu utan den snygge servitör vi tidigare sett men dock god mat...:)

Ibland har jag varit min egen psykolog, först då ingen visste något sen när en del inte förstod. Jag orkade och ville inte besvära andra. Jag blev bra på det även om det kändes lite fånigt att ge mig själv beröm och kärlek mm.
Nu har jag andra som ger mig denna känsla, tex gruppen. Det är ingen som dömer, ifrågasätter och ibland förstår de bara av tystnaden. Det är en otrolig trygghet. De är vanliga tjejer i mångas ögon men i mina ögon är de speciella. De gör så att jag flera dagar efteråt känner mig glad och lättad. De tar bort så mycket tungt från mig....
Ni betyder mycket för mig och jag är så stolt och glad över de liv ni nu lever....det är ni värda. Ni är vänner för livet, love u all.

Stark behöver man ibland vara själv, för att orka kämpa mot det omtalade ljuset...där livet börjar på nytt. Men vad viktigt det är med tryggheten vissa människor kan ge en. Det vill jag aldrig mista.
Man behöver nog hitta styrkan vi alla bär inom oss för att ta oss igenom det svåra när det kommer, för vi alla drabbas någon gång av nån form av sorg/kris. Det är skönt när det kraften infinner sig, även bara för en dag och sen molna lite. Man känner sig som starkast i världen och ingen kan kliva på en. Men när man är så där liten och svag behöver vi någon som lyfter en, tror på en och driver på.
Så att vara ensam och stark är bra och nödvändigt ibland men ibland behövs verkligen de där änglarna till vänner.

Ikväll blir det cirkus för A och pappan här i huset, jag o E ska mysa och måla:)

Kram