Denna mask...som den än idag sitter fast

Sommar sommar jag längtar och tar emot den med öppna armar. Ute är det blå himmel och det är skönt när man väl sätter sig i lä någonstans annars tycker jag fortfarande att det blåser kallt.
Jag har nu tagit mig till mannens restaurang för att skriva, dator helv.... hemma bråkar med mig igen. Uppdaterade något igår sen kom jag inte ut på nätet, vad är det med mina fingrar egentligen.? Datorer ska bara funka, tålamodet är inte den bästa egenskapen Paulina besitter:)

Nyss ringde en vän och berättade att hon läst om mig i Amelia. Hon var lite ledsen och undrade varför jag aldrig berättat hur illa allt verkligen var. Antar att det var skulden och skammen som var orsaken. Jag hade många underbara vänner och familj och visste nog hela tiden innerst inne att de hade funnits för mig, älskat mig och stöttat mig. Men hur berättar man för de bästa man har, sin mamma och pappa att olika män som våldtog mig var vardag, att jag grät och ibland inte kände mig levande eller ville leva. Jag ville inte göra dem ledsna, ville inte skämmas.
Önskar jag hade tänkt annorlunda och berättat.

Masken kom att bli min vän, en glad sprallig Paulina, precis som alla kände mig. En som man kunde ringa när som helst på dygnet och som fanns där. Var lättare med andras problem och fick mina att försvinna....för en stund.
Masken och jag har varit vänner i åtta år nu, men mer och mer blir jag synlig igen. Jag försöker göra mig av med masken, få ett slut.
Jag har insett att det är viktigt att kunna säga när jag mår mindre bra, sätta gränser och att lyssna på min kropp. Jag försöker även att be om hjälp mer, jag har ju faktiskt lyckan att han många runt mig som gärna hjälper till med saker, små som stora.

Det känns rätt befriande att säga "idag är det sådär" när någon frågar. Alla har vi väl dagar då vi är trötta, sura eller på något sätt neråt. Hur många av oss säger det? Och hur många lyssnar när någon säger det. I förbifarten är det lätt och säga "hej hur är det"? utan att egentligen bry oss om svaret då vi redan passerat varann. Vad hade vi gjort om personen denna dag inte hade en mask och sa "min man dog igår eller jag har sån huvudvärk". Hade vi fortsatt eller stannat hastigt och tänkt "Vad säger jag nu"?

Masken har blivit en del av mig, ett skydd. Vad den skyddat mig från är egentligen mig själv och minnena. Lätt att bara försöka glömma och gå vidare men svårare att göra det.
Jag har blivit bra, riktigt skicklig skulle jag vilja säga. Nominerad av mig själv till en oskar. De som inte vet, skulle bli förvånade. Till och med de som vet blir det...Jag som är en sån stark tjej? Japp, det kan hända oss alla...

Med det sagt ska jag gå och hämta mina troll på dagis och skola för fredags mys:) Jag lämnar masken här ibland soporna och matresterna och hoppas den blir kastad långt bort. För den ni nu ser är den jag är och ska vara....ärlig och sann mot mig själv.

Trevlig helg alla ni underbara där ute

Kram P