Var ju på kalas i fre så här kommer lite bilder. Min syster fick ett par örhängen och byxor från VILA av oss, här är hon i sin födelsedagsklänning:)Nu hela 24 år, lillasyster....
Jag vaknade seg idag, men när jag tittade upp och såg solen skuttade (nåja så graciöst vad de nog inte) jag ur sängen. Alla är ur huset nu, skola, dagis och jobb. Själv har jag tagit en lugn dag, lite mail mm men sen ska jag ut. En hemsk huvudvärk förföljer mig. Blev sent igår, efter en lång resa hem. Som tur var satt Erika, min syster, därbak med barnen så de verkade stormtrivas och höll sig vakna tills vi va hemma efter 22:00.
Det var årsmöte igår med Novahuset, mycket som far i huvudet då. Mycket som ska bestämas, sägas mm. Det var fem pratglada tjejer (o en i telefon) så ni kan ju tänka er. Jag blir fylld med energi när jag träffar människor jag gillar, tack tjejer. Nu kämpar vi vidare!
När vi åkte hem tänkte jag på en sak, i de flesta bilar som körde om oss (väldigt fort kan tilläggas) satt det barn. Det var alltså "familjebilar". Pappan eller mamman verkade ha bråttom hem utan att tänka lite längre....varför är det 110 här? Vad händer om vi krockar? Kan jag leva med konsekvenserna?
Jag säger inte att våran bil aldrig åkt över hastighetsgränsen men någonstans tänker man väl till och saktar ner? Ingen kan väl vara helt säker där ute på vägarna pga andra trafikanter men varför göra oddsen ännu mindre genom att blåsa fram i 160 med barn i bilen, eller köra om i de märkligaste situationerna. Jag satt som på spikar många gånger och tänkte, hoppas det inte händer nåt. Dessa barn är dyrbar last!
Jag kanske är nojjig och extra "rädd" för allvaret, döden och andra saker man egentligen inte vet mycket om men som omger oss. Jag är inte rädd men det finns där i bakhuvudet hela tiden, om barnen skulle mista mig eller jag dem. Det är frågor som man inte kan/ska tänka på, man blir galen. Men jag har så länge levt med hot och rädsla för mitt och andras liv så det är en del av mig. Knäpper det till i en buske hoppar jag till månen och hör jag något vid dörren är jag där med spända öron och pulsen snabb som efter ett maratonlopp. Jag gå som i katastrofberdskap hela tiden och det har tärt på kroppen.
Men det får mig också att värdesätta det jag har runt mig och att tänka två gånger innan jag gör något som i längden kan göra saker värre än de är. Det är en gåva jag fått efter allt, tuff genomgång bara.
Tack "vännen" för att du tog steget och messa mig idag:)
Nu blir det ut och skriva i solen.....mycket i huvudet idag. Får berätta mer i morgon.
Kram
1 kommentar:
Hej Paulina!!
Och välkommen att följa min blogg :-)
Det är kul att "se" dig med igen.
Jag har faktiskt varit inne här förut, utan att kommentera...:-/
Ibland blir det bara så svårt att veta vad man ska säga, det du har gått igenom är så fruktansvärt, så jag finner inga ord.
Under den tiden vi sprang på varandra lite då och då på stan, märktes det inte ett spår av allt detta. Men man är bra skicklig på att dölja, tyvärr besitter jag själv den erfarenheten...:-(
Jag kommer följa din blogg också, och arbetet med "Novahuset".
Lycka till med allting!!
// Kram Marie
Skicka en kommentar