Floridakrock

Vi bodde på bra hotell med pool och västkusten var jätte vacker och stor. A ser ensam ut:)

Safari i animal kingdom Disneys waterworld och Wet and Wild

Dessa två hade AS grymma vattenrusckanor+allt i mini för barnen

Disneyworld i värmen:)

Waterworld va underbart med späckhuggare, definer mm

Familjen var i Florida över nyår i två veckor, hann med stranden och alla parker så det blev en lyckad resa trots allt... Två nätter kvar och det händer något.

Mardrömmen kom över mig igår. Mycket av det man varit med om brukar komma tillbaka nattetid. Precis när man trott att det var "glömt" poppar det upp och påminer en. Inatt var vi i Florida igen, hela familjen. Jag ser det så klart framför mig, vi sätter oss i bilen, åker några hundra meter, vi längtar till en dag på stranden. T säger plötsligt, "jag somnar". Samtidigt som han säger det tycks foten vilja nåt annat och gasar. Bilen styrs mot en betongpelare. Jag blir arg, tror han skojar först (vet inte varför han skulle det....),blir sedan rädd, ropar, skriker, försöker få tag i ratten,barnen känner paniken och börjar skrika och gråta. Pang! Det ryker, får ingen luft, barnen i panik. Vi blöder. Antar att min smärta stoppas där. Det enda som finns i mitt huvud är att få ut barnen. Vi hostar, jag känner mig yr, tror det kommer börja brinna eller explodera (som det ofta gör i film). Nu var det ingen film, det var verklighet.....

Ut fort, sliter ut E ur bilbarnstolen, sen A. Rädda, i panik och chock, vi ramlar ner på trottoaren. Barnen i mitt knä, gråtandes, skrikandes.

T hänger fram över ratten, kan inte göra något, orkar inte... Jag håller mina barn hårt i famnen, "mamma är här, ingen fara". Människor kommer. Jag säger "call the ambulance, I´m dizzy". Med de orden känns det som jag halvsvimmar, all rök, all chock har slagit ut mig. Barnen var i säkerhet, huvudsaken....Då kom rädslan, paniken att somna. Tänk om jag inte vaknar. Somna inte från barnen...Jag tänkte på min familj, mina vänner, hur barnen skulle ta sig hem utan oss,vem tar hand om dem? Mitt liv fick inte sluta så här.

Polisen och ambulansen kom, A och jag i en ambulans och T och E i en annan. T var vaken, hade svimmat. Vi fick ligga på hårda britsar med nackkragge, E var så rädd och grät, förstod inget då språket inte var svenska men de försökte lugna henne ändå. Inte lätt att spänna fast en liten tjej som är livrädd. A var lättare att lugna med orden.

På sjukhuset var det hemskt att va så maktlös, med nackkragge kunde jag knappt vrida huvudet utan stirrade i taket. Barnen var på olika tester, det var hemskt att inte veta hur de var med dem. När de kom tillbaka grät de... Personalen tog våra händer, jag låg i mitten med händerna ut. Varsin liten hand i min, jag sjöng för att lugna dem, vi alla tittade upp i taket. E somna och jag pratade med A. Vi var lugna, räddade.

Folk beskriver att man blir stark när sitt barn är i fara, jag känner igen mig. Att all smärta kom efteråt, samt chocken som slog till rejält.

När barnen lugnat sig kom min tårar och tankar. Vad kunde hänt? Både polis och ambulansmännen sa att om vi åkt 40 m till upp på motorvägen dit vi skulle hade vi varit döda, att vi haft änglavakt. Så jag tackar nån (några) änglar där uppe.

Deras röster och skrik från den dan förföljer mig in i drömmarna...Jag tackar varje dag för att barnen finns vid min sida. Försöker leva varje dag som den sista, barnen får höra att jag älskar dem ofta. Om något skulle hände dem eller mig ska de veta vad de betydde för mig.

Ta aldrig något för givet och uppskatta det du har!

Nu ska jag ut i solen och få ljus och luft, rensa lite. Sen hämta två solbrända lortgrisar med vänner på dagis och skola:) Längtar efter kramarna...

Kram