Resultat av det "offentliga" livet

När man är "hemma" känner människor igen en sen förr och nu ibland även pga att jag varit med i tidningar och tv på senaste. Många säger ingenting, vet kanske inte vad de ska säga eller bryr de sig inte. Själv är jag nog en sådan som hellre säger för mycket än för lite, bryr mig hellre en gång för mycket än för lite.
Mötte en gammal granne på stan idag, hon har barn i min ålder och vi bodde grannar när jag var liten. Hon sa att hon sett mig på tv och att det var starkt gjort av mig att prata om det! Det gladde mig, mer behövs inte sägas men genom att kringgå saker blir det bara patetiskt.
Som vissa "vänner" jag haft som vet vad som hänt och inte säger NÅGOT. Jag vill inte att någon ska lovordna mig eller tycka synd om mig men att säga något tycker jag att jag är förtjänt av. Som vi alla är.

Jag har två vänner som gått igenom det som enligt mig måste vara det värsta att uppleva, att mista sitt barn. Jag tyckte jag fanns för dem innan, under och efter det hemska, jag finns än. För att påminna dem att de alltid har mig kan jag höra av mig, skicka mess eller liknande. Ibland kanske man bara vill säga att man tänker på någon, eller visa att man finns där. Då har den personen själv valet att prata eller inte med personen. Dessa personer väntar nu ett nytt litet barn. Det är jag lycklig för även om inte ett nytt barn kan ersätta ett annat....Jag önskar dem all lycka! (de ska bli ett äkta par med)

Det jag vill säga är, att se och lyssna runt dig. Det finns alltid någon som behöver ett stöttande ord eller en tanke. Som jag skrev igår är livet för kort för att vänta....det går inte i repris!

Nu blir det födelsedagskalas hos syster, får se vad hon bjuder på. Vet att det blir lunch och fika:)
Ikväll kommer T, barnen längtar och han med, det vet jag. Ska bli roligt, fredagsmys med oss alla.

Kram i regnet