Inte mitt fel

Jag har fått höra att vissa saker pratar man inte om, man ska helst glömma och gå vidare och gömma de innersta känslorna och tankarna man bär. Det har jag gjort alltför länge, det fungerade inte. När någon säger dessa saker tror jag mycket beror på att de inte själva vet hur de ska vara eller vad de ska säga. Det sticker i mig varje gång nån säger/visar att man inte pratar om vissa saker. Som om jag inte räknas, som om det som hände inte var så farligt och inte heller räknas.
Med denna blogg vill ja visa att jag, en helt normal tjej, skäms inte. Jag har inget och skämmas för, jag har ingen del i det som hände. Han bär ansvaret, inget är mitt fel. Det tog lång tid och komma hit och är det något jag ångrar är det att jag inte berättade för fler och tidigare. Antar att jag inte var redo, i så många år dolde jag mitt mående och känslor bakom en glad mask och det har lett till att jag gick in i väggen trots att jag inte arbetade eller studerade just då. Kroppen sa ifrån, så stressad men ändå så trött efter allt fejkande och alla obearbetade minnen.
Det man behöver på resan och vägen tillbaka är att veta att man är älskad och inget är ens fel. Då jag slutit mig var det mest HAN som stod för orden och de lät mest, du är inte värd nåt, du är äcklig och duger bara till en sak. Han var skicklig med sitt spel, fick mig att tro att allt var mitt fel och jag var värdelös och att ingen skulle tro på mig. Kanske var det därför jag var tyst, kanske ville jag inte såra mina nära. Antagligen.
Det är synd, för under dessa år hade jag behövt fler än en person (som har kommit att bli en viktig del i mitt liv)som visste allt och stöttat mig. Man orkar inte var psykolog åt sig själv, man orkar inte bära sig själv uppför alla backar på vägen, inte heller ge stöttande ord när de behövs som mest.
Jag trodde länge på det HAN sa, det var det enda jag hörde och ni som inte varit där kan nog inte förstå den kraft som de har. Jag tyckte som honom till slut, jag hade inga egna tankar och känslor kvar. Han kunde nog sagt att han gick på månen igår och jag trott honom. Allt han sa lät så troligt, kunde få allt att låta vettigt.
Sjukt det där...
Nu äntligen vet de flesta om det, vilket har varit mest positivt. Tyvär har alla inte varit de vänner man önskat, vilket jag sörjer mycket för.
Jag vet idag att trots våldtäkterna, misshandeln, hoten och allt som pågick under så många år är INGET mitt fel, jag är lika mycket värd som andra och förtjänar all lycka.
Ibland är dagarna mörka men vem har inte såna dagar. Då gäller det att jag lyssnar på mig själv och de som älskar mig. Ägna tid åt mig själv och se på mina barn som alltid får mig att inse att mitt liv är värdefullt och uppskatta alla dagar med dem.

Kram och tack till er som verkligen finns....ni vet vilka ni är