Ibland måste man tänka på detta.....

"Gud
Ge mig sinnesro att acceptera det jag
inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden"

En fin dag

Trots mörkret, trots kylan och dimman är jag idag den Paulina jag alltid vet finns där inne. Jag ler, både på insidan och utsidan. Jag ler hela jag. Dessa dagar känner jag mig hel, jag känner mig fri!

Det finns människor som fått mig till denna plats, som har kommit i i mitt liv och förändrat mycket. Jag fylls på med kärlek, med trygghet och tillit. Jag blir starkare av de som ger mig denna kraft.

Vänner och kärlek kan göra så mycket.

Jag tror jag funnit något jag inte trott existerade och det gör mig nervös på samma gång som hoppfull.
Jag ser fram emot morgondagen, framtiden och jag ler.
Det går fina människor därute. Det går.....
Vad som än hänt er, vad som än kommer hända....ni kan le igen. Ni kan känna hopp och leva. Det är ni värda!
Jag hoppas min lycka kan sprida sig till er som behöver styrka och värme. Ni finns med mig!

Styrkekramar

Spring för livet

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville, så skulle jag förstå
Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det aldrig värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

10 år sedan, ta o glöm....

Jag har den sista tiden mått dåligt.....inte vetat varför. Kroppen har sagt mig att jag har ont medan jag har gått och vart glad...jag fattade ingenting.
Då slog det mig. Det har gått tio år sedan jag träffade honom och mitt liv förändrades för alltid. Det sitter djupt inom mig förstod jag då....allt har jag inte kontroll över. Det sitter djupt i kroppen, den påminns av höstmörkret, lukter, kylan. Då kommer rädslan...inifrån och gör ont....så ont. En panikänsla.

Det var alltså tio år sedan
Tio år sedan jag manipulerades och trycktes till botten.

Tio år sedan rädslan var som en skugga, förföljde mig överallt och när skulden och skammen genomsyrade allt jag gjorde.
Tio år sedan den förra Paulina slutade existera och livet hängde i en skör tråd. Skulle de ta mitt liv eller kulle jag vara den som gjorde slut på mitt hemska, vidriga liv?
Tio år sedan de kom, de såg, de förgörde mig. Med ord o hot, med våld med hemska övergrepp.
Tio år sedan jag gav upp om mig själv, slutade kämpa....
Där någonstans slöt jag mig, ingick i ett självhat, förstod att gråten inte skulle rädda mig. Tårarna, nejet och mitt min vilja va det han ville se, tände på.
Till slut blev jag inte rädd för repen, för händerna runt halsen, för dödshoten.....för allt det som gjorde så fruktansvärt ont.....både fysiskt och psykiskt.
Till slut gav jag upp, tårarna tog slut....jag var ju ändå inget värd.
Ingen såg mig, inte han som gjorde mig allt detta, inte de som kom på hans beställning.....inte min familj och vänner.....de fick inte se, de fick inte längre känna mig. Ingen fick veta....

Det är dock skillnad, mina nära kunde inte se pga hans spel, min mask och min otillgänglighet. Men de som såg, gjorde inget. De bara utnyttjade tillfället, tog vad de ville ha och kastade mig efter förbrukning. De gjorde ett val, de såg och sket i det. Han som gjorde allt detta möjligt är för mig just nu inte värd något i mina ögon. Jag undrar inte varför längre, jag undrar inte hur man kan.....svaret spelar inte längre någon roll.
Det tar inte bort något av det jag känner och det rättfärdigar ingenting av de han gjort.

Tio år, dags o gå vidare kanske en del säger. Du kan väl inte må dåligt nu eller vara rädd än? Kan jag inte? Då vet ni inte...
Det är min rättighet, att ge det de tiden det tar.
Jag tycker själv jag är nästintill hel idag.

Tiden går....dagarna rullar på. Ibland som vanligt ibland med en kamp. Vissa/de flesta dagar rullar jag lätt nedför backen och ler åt livet och vad det kan ge. Vissa dagar kämpar jag i uppförsbacken.
Det är min rättighet att ha mina mörka dagar, för vem glömmer någonsin något sånt här?
Jag kan aldrig glömma men jag kan läka, jag kan må bra. Minnen kommer alltid svida men jag blöder inte längre utan kontroll. Jag har försonats...accepterat att det hänt. Det är ett måste för att komma ut hel på andra sidan.
Det som är skillnaden från förr är att backen har en topp eller iaf dalar som går upp och ner....inte bara en lång tuff backe. Dit har jag kämpat mig!

Jag har sett att dagarna av lycka existerar, att jag oftast mår jätte bra och är en vanlig tjej.
Jag grät i helgen.....det var en skön känsla. Jag grät över det som varit, fick ur mig det värsta....och klev ännu ett steg vidare.
Att ständigt vara i katastrof tankar och nära döden tänk tar på en. Det är den känslan som är värst idag. Den sitter så nära. Livet är så skört, jag vill inte se döden så nära igen.....på länge....mycket länge.

Så nej jag tar inte och glömmer. Jag tar och lär mig. Jag låter det som hänt få finnas, få ta plats. Det är ett måste för att helas och må bra. För att åter leva. Det har förändrat mig men det kanske jag kan vända till något bra. Jag kan ju knappast få allt ogjort så valet är ganska lätt, kämpa framåt.
Jag är stolt och jag är stark, jag klarar det och det gör även ni!
Trots att det är höst, tiden då det hände, ska jag ta fram guldkornen i livet. Hitta något som jag gillar med hösten. Kanske kasta vackra löv på mina barn, ta en mysig cykeltur tillsammans för att sedan kura ihop oss tillsammans under en filt, tända ljus och dricka varm oboy:)

Detta är fina saker som ingen kan ta ifrån mig, inte ens han.
Tack för ni som lyssnar på mig när jag behöver det, det betyder mer än ni kan tro!

Kram på er fina värdefulla ni

Kalla mörka nätter.....

Nästan två månader sedan jag var här....på det igen bara:) Ibland får man suget och behovet att återigen skriva av sig.

Det har varit mycket upp och ner på sista tiden, mycket har hänt i mitt liv och framför allt är kylan tillbaka. Tillsammans med höstens intrång kommer mörkret, den liksom ringlar sig runt mig och sluter in mig i något jag avskyr. Det blir dystert och det tar ytterligare kraft att känna mig glad och pigg som jag ju är som person.

Det har varit stunder av längtan, oro, skräck och lycka sista tiden. I en salig blandning, ibland var för sig ibland tillsammans. Ibland har känslorna varit outhärdliga, ibland hoppfulla.
Längtan har bestått av det lugna trygga. Att åter finna denna känsla för alltid om det är möjligt efter allt de tagit från mig. Jag vet att mina mörka dalar är färre och inte lika långa nu som förr, jag vet att jag mår ok och har det bra. Men att helt släppa allt går inte.....på något sätt vill jag inte. Dels för det lärt mig något och jag idag använder mig av det i mitt arbete men även för jag är rädd att tappa kontrollen för mitt liv. Att åter befinna mig i någon annans kontroll, någon annans grepp. Jag längtar många gånger bort från mitt liv.....men många gånger längtar jag även efter mitt egna liv. Med små steg tar jag mig dit.
Oron går hand i hand med skräcken. Jag har vaknat många gånger av hjärtklappning, svettningar och bilder fastetsade på näthinnan. Minnen.....rädslor.... I det ögonblicket förstår jag att det är mig det handlar om, det är jag som varit där bland liv och död känslor, bland förtryck och förnedring. Det var jag om blev sviken....det sveket sitter kvar och lever med mig i andra relationer. Denna tillit....till andra men även mig själv.
Det är behövligt att det mörka får ta rum i mitt liv, att jag får känna och minnas och gråta en skvätt för att sedan resa mig starkare. Men när det är som mörkast är det tufft.
Det var tio år sedan nu....just denna höst.
Ändå kämpar jag än. Jag har kommit långt med mig själv och det som hänt men jag är sviken av samhället. De som förväntar sig att man ska glömma efter ett antal år, att man ska må bra jämnt, att man inte ska vara rädd eller behöver skydd.
När kommer de förstå att det är inte lika för alla, när ska man få må som man gör? När ska man få ett godkännande som säger: du har rätt att må dåligt

Lyckan är ändå det som håller mig uppe. Lyckan till livet, att jag fått en ny chans och mina underbara döttrar. De ger mitt liv en mening, den vackraste meningen i livet!

Jag ler när jag tänker på dem, mina fantastiska barn. Jag är så stolt över dem och de gör mitt mörker lite lättare.

Hoppas ni mår bra
Ta hand om er fina värdefulla ni
Kram

Att klippa navelsträngen....

Bilder från tidningen MAMA där jag är med i nya numret.

Det kanske är dags? Att klippa navelsträngen. Stortjejen är nio år nu. Hon med en virrpanna som mamma (dock gott hjärta) och en biologisk pappa i finkan för vidriga brott.
Lillan på fem år är stabil som en filbunke, där har det egentligen aldrig varit några "problem". Hon har ju iof växt upp i en trygg familj, mamma pappa och storasyster.
Min Alma var ju själv med mig i två år och växte ihop med mig. På gott och ont. Vi känner varann utan o innan och hon påverkas direkt av mitt mående.
Även när jag gått vidare och mår bra är vi ihopklistrade.
Jag vet att jag inte ska tycka synd om henne och kompensera allt jag trott hon saknat, mist eller hur hon mått.
Hon har haft det bra....det är dock lätt att gå in i skydda ställning och överösa henne både med det mesta. Tror det är lätt att göra så. Jag har nog trott att hon inte klarar samma krav, att hon är skör och inte mår bra. Visserligen har hon haft dåliga stunder av detta, främst nattetid och det kommer hon ej ihåg. Men om man ser till det stora hela så har hon haft det lugnt och tryggt med många fina personer om sig och vuxit upp till en vacker, omtänksam underbar tjej som inte påverkats så mycket som jag trott. Trodde hon mådde så mycket bättre så behöver nån som säger, sluta dalta....klipp navelsträngen:)

Det har hänt mycket i mitt liv på sistone, saker som blivit bra i slutändan. Det bästa är att jag får sov igen. Det var TIO år sedan. Lillan har kommit upp jämnt förr och Alma har ju haft sina sömnsvårigheter pga allt som hänt mig. Nu är mardrömmarna färre och hon sover.
Det känns lustigt, sååå länge sedan man sov. Först var man vaken av skräck, sedan, oro och sorg sedan för barnåren och så följde mardrömmar både för Alma och mig.

Är vi fria nu, är det nu sömnlivet kan börja?

Vi har tagit oss igenom mycket och nu vänder vi ytterligare ett blad. Så stolt över mina barn , stolt över mig själv att jag i slutet ändå står rakryggad. Ingen når mig nu!

Jag vet att jag säkert daltat med Alma, men nu får bådas skull klipper vi navelsträngen. Vi blir två personer men behåller kärleken, vi behåller vår relation. Det förändrar inget. Vi växer!
Jag älskar henne lika mycket för det och kommer alltid finnas för henne men nu måste vi lva vidare på en ny stig i världen. För bådas skull.

Förändringarna o nya människor i mitt liv gör mg så lycklig att det som hänt inte längre får plats....klart det kommer finnas kvar men jag andas ny luft. Fantastiskt!

Nu tar vi mys helg, hoppas ni får det fantastiskt med!

Kram

Att tänka på mig

Det tar tid, det tar kraft och det går upp och ner. Nu många år efter har jag format om mig. Jag vet vem jag är, jag vet vad jag är värd och vad jag behöver. Jag vågar sätta mig först, jag kan tycka om mig och känna mig viktig och bra. Det borde alla kunna och verkligen behöva. Någonstans fanns en styrka inom mig och som nu kommer fram mer och mer men ibland blir jag svag. Det är då jag behöver en hjälpande hand.
Nu vet jag vad jag behöver lugn, trygghet och kärlek. Det är härligt när den känslan infinner sig, även om den bara stannar en stund.
För mig är det lika viktigt att finnas för de man älskar när allt är både på topp och på botten, det har jag nog förstått på senare tid. Att det gäller att glädjas med och för varandra med. Är ofta den starka men ibland behöver jag vara den svaga och hållas om.

Min egentid behöver jag och veckan har givit mig denna. Även om nya tankar dykt upp har jag haft det jätte härligt. Några stunder av lugn och ro, några av kärlek och några av trygghet. Då mår jag som bäst och blir det person jag egentligen alltid är.
Jag har några att tacka för det och det gör jag av hela mitt hjärta. Ni vet vilka ni är.
Tror inte alla förstår hur så lite kan göra så mycket för mig men så är det.

Igår smög sig solen fram mellan moln och regn, en underbar känsla i naturen. Doften, ljuden, synen och närheten. Det betydde mycket med en stunds trygghet. Behövde fylla på förrådet. Skulle legat kvar så länge och bara varit men plikten kallade:)

Tryggheten och lugnet är behövligt både för mig men även barnen. Efter allt det gamla vill jag vara här och nu och se framåt. Den där lyckan är viktig, inre och yttre lycka. Och det kan jag ibland behövas påminnas om, att livet är för kort för att vara i något dåligt eller inte ha det bra.
Att ta tillvara på livet och det goda.

Jag önskar ni kommer dit för det är ni verkligen värda.

Styrkekramar på er

Styrkan från andra

Många gånger...vet jag själv att andra får bära ens hopp och se styrkan i allt. Det är något jag tycker är viktigt på Novahuset, att vara någons hopp och styrka för en stund. Och få dem att åter känna detta hopp och att de är viktiga.
Vi har många kontakter på msn och mailjouren men även många stödsamtal. Något som jag vet är att man ofta behöver någons stöd i polisförhör, i rättegång eller i andra kontakter. Många gånger är vi med hos soc, hos läkare mfl för att ge trygghet. Det är ofta skönt att någon vet och någon förstår, för man vet aldrig vem man ska möta.
I många kontakter blir man som "kontaktperson" frustrerad över deras okunskap och klumpiga kommentarer. Då kan man protestera eller fråga hur de menar. Det känner jag att jag hade önskat när jag sökt hjälp, någon som kämpa för mig när jag inte orka själv.
Idag känns det skönt att vara det stödet jag hade behövt.

Just nu har jag laddat om efter att ha laddat ur. Helgen har minst sagt varit tuff. En jag bryr mig väldigt mycket om kämpade mellan liv ch död och jag var maktlös. Hon lever nu och jag är så tacksam.
Till dig L, jag blir aldrig arg på dig.....jag finns här och vi kämpar på! Du är viktig och värdefull fina du!
Det blir en långpromenad nu, rensa tankar och andas in hemma doften igen. Semester tre veckor har varit underbar. Mest har jag njutit av tiden med barnen och lugnet men en och annan tanke om det som var har uppkommit. Det känns så långt borta men ändå nära. Svårt att verkligen förstå vad jag varit med om ibland. Vad de utsatt mig för.
Och många tankar har jag till er, som liksom jag också varit eller är med om hemska övergrepp. Vi är inte ensamma och tillsammans klarar vi allt!
Glöm inte hur viktiga ni är och har ni ingen att prata med? Kontakta oss om ni vill, ni kan vara anonyma.
Ta hand om er!

Ikväll har jag jouren, det var länge sen nu. I fall du vill ses vi där!

Kram Paulina

Sexuella övergrepp, vems ansvar?

Många vänder sig till oss med frågor om relationer, sex eller annat. Mest möter vi de som utsatts för övergrepp i någon form, våldtäkt, övergrepp från barndomen, de som sålts av någon annan, sex som självskadebeteende och sälja sex. Även psykisk och fysisk misshandel.
Det finns de som behöver en stöd kontakt hos oss men även de som behöver ännu mer, en professionell terapeuft. Då blir det genast svårare för alla har inte den expertis som krävs. Samtidigt är det viktigt med förtroendet och bandet emellan två personer.
Där brister många gånger Sveriges kommuner. De litar på oss ideella som arbetar mycket med detta. De ger oss ett ansvar som vi inte kan bära. Visst har våra personer hos oss utbildning kring detta men ideella får ofta inga resurser, vi har ingen makt och ändå allt ansvar. Det är inte rättvist när man pratar om detta. Inte för någon, inte de utsatta och inte heller oss. Vi bollar ofta med liv och död och de som har det egentliga ansvaret vägrar ta det!
Meningen är att vi ska vara ett komplement till kommunen och landstinget, det är dags att de tar sitt ansvar och vi hjälper gärna till på vägen.
Det är de som har makten att agera och de som har pengarna. Vi hjälper gärna till men det är inte rätt att de utsatta ska få hjälp om och när vi kan. Det ska ALLTID finnas hjälp, kunnig hjälp, och det ska inte spela någon roll vart man bor.
Det är inte rätt att dessa "problem" ska finnas när någon söker projekt för det.
De sexuella övergreppen minskar inte direkt och ändå är det så få som jobbar med det, ÄNDRING!
Det hänger ofta på en skör tråd, mellan liv och död. Vi måste finnas där för dem, det måste vi bara!

Något vi på Novahuset inte "bara" gör som jag tycker är viktigt när man jobbar med dessa frågor. Det är att lyfta frågan i media, arbeta "förebyggande" och uppsökande. Vi kan inte bara sitta och vänta på att alla ska komma till oss, för det gör inte många. De vet kanske inte att vi finns, de vet inte vad de utsatts för och de vågar inte berätta för någon de inte mött.
När vi är ute i skolor och har värderingsövningar kring kärlek, gränser mm får vi alltid något mail efteråt från någon som varit med om något som inte känts ok eller har frågor kring något. Det kan handla om taffsningar, mobbning, spridna bilder, relationen till sina föräldrar eller sexuella övergrepp.
Även om vi är på nätet möter vi många som behöver prata av sig med någon. Då känns det skönt när man hos oss kan vara anonym och att vi har tystnadslöfte.
Vi har ett skolprojekt nu som rör unga sex och internet, detta kommer upphöra vid årsskiftet men vi kommer fortsätta med våra skolbesök ang samma ämnen.

Vi har lite på gång med 1000 möjligheter som är en jour som oxå vänder sig till tjejer och killar och vi känner att det är bra med samverkan. För de vi möter bor ju på olika håll i landet.
1000 möjligheter har också haft ett projekt kring detta ämne som aftonbladet gjorde reportage om. De har gjort ett handledarmaterial och frågor och övningar till elever.
Detta är ett jätte bra initiativ och detta bör lyftas mer. Att vi och de faktiskt jobbar utåt också, för att nå flera och påverka. För det gör inte många tyvärr.
Nu efter semestern kör vi våra kloka huvuden ihop och kör på nya projekt. Har mycket på gång och jag har tänkt en del i sommar.
Vi båda jourer har mycket gemensamt i våra kontakter och det känns skönt med några som vi kan fortsätta kämpa tillsammans med. För vi behöver fler, vi räcker inte till.
Nu kör vi!
Här hittar ni 1000 möjligheter

Idag njuter jag av solen, lugnet och vattnet de sista timmarna på Öland, sen bär det iväg en sista semestervecka till västkusten. Det blir mysigt. Jag har haft det så fint här...avkopplat och fri från det mörka. Jag har levt och andats som jag så länge önskat mig <3

Jag hoppas ni har en lugn sommar, jag vet att det är tufft för många av er! Jag vet att ni klarar mer än ni tror och jag tror på er! Ni kämpar så mycket och jag önskar ibland jag kunde trolla. Men jag vet att de små sakerna räknas också.....tillsammans klarar vi dem. Det är ni värda. Det kommer inte alltid kännas så här.....en dag i taget.

Styrkekramar på er alla fina värdefulla kämpar

Att tillägga om ämnet....

Här skriver Aftonbladet sin blogg om unga som skadar sig med sex och säljer sex. Jag har lite att tillägga som är otroligt viktigt i ämnet. Läs oxå gärna vår debattartikel ang detta här .

Jag får mail från unga som inte identifierar sig med att ta kontakt med BRIS eller Rädda barnen (trots att de är bra). Och faller även här mellan stolarna. Även om man är barn till man är 18 vet jag själv att man på slutet in mot vuxenvärlden hellre vill vara vuxen och lämna "barnåren". (bloggens inriktning var kanske barn men många jag möter som är tex 2o är ju barn).

Många börjar sitt självskadande eller säljer sex efter övergrepp, det visar en hel del på. Men inte alla. Som jag skrev i inlägget innan finns många olika varför och hur.
Om någon hade frågat eller sett detta tidigare kanske de fått hjälp tidigare och livet hade inte tagit denna vändning.
Samtidigt är många med om övergrepp som mindre men pratar för första gången om detta när de är runt 18. Det har vi många ärenden kring.

I bloggen som skrevs var det många riktiga fall och det är viktigt för att folk ska få upp ögonen, våga se och våga agera. Det håller jag med om, men det blev för mycket tycker jag. O något jag saknade.....för nu blev det lite snaskigt med mest historier....var, vem har ansvaret för dessa unga? Vad vill politikerna? Vad kräver vi och vem gör vad? Vart finns hjälpen?
Samtidigt som det är mörkt så finns det lite hjälp (inte på långa vägar tillräckligt) men det skrevs det inte om tycker jag.
Det sista jag saknade var hoppet! Jag vet att det är en mörk djungel, jag vet att hjälpen är för dålig men den finns...och den kan rädda liv. Har fått två mail från två kontakter jag har.

"Men hallå det känns inte ok men RB och BRIS när man är 19???? Och jag tycker sexuella övergrepp i sig är ett ämne att ta upp, inte dela upp och bara fokusera på en grej. Det är ofta samma skuld o skam ändå jö. Har ju varit med om det mesta som du vet och så fort det är om sex tiger folk, de frågar inte....de gör inte ett skit. Förrens jag kom till er. Tack! Jag ser det lite hoppfullt nu iaf, att det finns eldsjälar som du. Sen hoppas jag känna hoppet på egen hand men nu finns ju ni som hjälper mig...."

" Jag läste bloggen du länkat om, den var bra och jag kände igen mig i mycket. Men vill ändå säga dig/er att ni har räddat mitt liv och jag hade velat berätta om er men inte min historia, den är min. Vill att ni ska veta iallefall att ni räddade mitt liv. Att det fanns hjälp i mitt helvete och att jag kunde komma igen. Tycker de borde skrivit mer om er så ni kan hjälpa även andra <3 "

Tack T och E!
Det är inte bara om man självskadar sig eller säljer sex vi bör fråga utan oxå om vad som hände innan. Vi måste se dessa barn tidigare. Det är alla övergrepp som är allvarliga. Lite det jag pratat om förut, vi kan inte jämföra.
Här skriver Nyamko Sabuni om sitt bidrag, här
Vad tycker ni om allt?

Jag kanske låter lite bitter o rörig men för att få någon ändring måste någon stå till svars, vi kan inte bara rabbla massa fall. De måste få hjälp, punkt. Och det måste bli bättring.

Kram på er alla som kämpar därute, ni är viktiga!

O ni behöver någon att prata med, kolla in www.novahuset.com

Olika öden,olika orsaker

Detta med att sälja sex eller självskada sig med sex är något vi möter på Novahuset. Det är de som växt upp i "normala" familjer, se som varit mobbade eller växt upp i en dys funktionell familj på något sätt,
Orsaker kan vara att de vill göra sig illa, lindra sin ångest, är ömhetssökande eller på något sätt hamnar i detta pga olika tillfällen som till slut gör det omöjligt att ta sig ur.

Vanligt är att deras självkänsla är eller blir otroligt låg, många har även varit utsatta för sexuella övergrepp innan.
De hål i själen många beskriver är talande.....de fyller det med detta.
Det blir som ett missbruk för många, de vet inte hur de ska ta sig bort från det, det gör så ont och skadar dem men de behöver det ändå någonstans....
En del känner sig betydelsefulla, viktiga för en stund. Någon vill ha mig, någon behöver mig.....för vissa är det bra att någon ser dem.
Många jag mött har sagt "Det är det enda jag kan/duger till!.....om ens då.

Det är svårt att be om hjälp, att våga berätta detta för någon. Jag tackar er som delar med er av era känslor till mig/oss.

Även om det är svårt är det behövligt, man är inte stark ensam. Man behöver någon att dela det mörka med....ibland låta oss bära en en stund. Att ge all vår styrka och kraft till kan hjälpa en framåt. Jag vet själv och jag vet att det går. Jag har gått från becksvart till grått till ljust för att ibland pendla tillbaka till grått men hela tiden vetat att ljuset finns och jag kommer tillbaka. Det har jag även mött hos andra.

Det är också vårat ansvar som vuxna, som medmänniskor att se, våga se. Och att våga fråga.....inte bara en gång utan kanske fem....tio eller ännu mer.
De är så fyllda med skam och skuld så det är svårt att prata om detta, dock kan det vara förlösande. Det vet jag oxå.Vi måste oxå kunna ta svaret, lyssna och finnas kvar. Detta kräver kunskap men även ett stort engagemang.

För mig har det ingen betydelse för vart de kommer ifrån eller varit med om. Ni alla är otroligt viktiga och värdefulla som ni är. Glöm inte att just dig finns ingen annan av, du är unik!

Inom er alla finns ett litet hopp, jag önskar jag kunde ge er alla extra styrka att lyssna till hoppet.
Styrkekramar till er alla därute

Straffet....

Många gånger möter jag människor som jämför övergrepp, jämför straff gärningsmännen ev får, jämför känslor.
Jag anser att man inte kan jämföra. Någon som utsatts brutalt en gång mår ibland lika vidrigt som någon som utsatts flera gånger. Vissa "klarar" mer och vissa har bättre stöd runt om och går vidare lättare.
Jag har tänkt på det med min upprättelse när han fick ett straff. Visst fick han det och det är jag lättad för. De trodde på mig och gav honom ett långt straff. Men det som hände försvann inte för det. Det finns inget straff i världen som gör det ogjort. Det är något jag får leva med och har lärt mig.
Arbetet framåt har varit mitt ansvar (med hjälp från stöd runt).
Jag tänker också på de män som inte fick ett straff, den man som ville plåga mig, strypa och slå mig...han fick inget straff.
De män som var flera och gjorde saker med mig som inte går att glömma, de förnedrande äckliga sakerna....hur mycket jag än trycker undan det.
De kom undan....visst huvudmannen fick sitt straff men inte dem. De är där ute.
Men är jag lycklig för det straffet han fick? Var det det som gjorde mig fri och till den kvinna jag är idag?

Det arbetet och den kampen genomförde jag själv. Med fina människor runt mig. Jag vägrade ge upp mitt liv, vägrade få honom att vinna. Vägrade se mig själv värdelös. (och det har jag gjort tro mig)
Det som kan göra mig lättad nu är att han inte kan göra andra illa just nu, för den skull var det värt det. Oxå för att rättegången i sig betydde mycket för mig, att bearbeta och ta tillbaka kontrollen.

Men den förde med sig annat med, skyddad adress, rädsla för framtiden....så jag vet inte om jag ska vara lycklig för en fällande dom. Förstå mig rätt här, jag tycker man ska anmäla och jag är glad att domen föll på min sida men hade det förändrat mycket om det inte blivit så?

Om de trott mig men ej hade bevis...

För det var ändå det som var skönt, att de trodde mig. Sen var straffet rätt oviktigt.

Jag tycker inte vi ska jämföra, för ofta vet vi inte vad någon annan varit med om fullt ut. Inte heller hur den personen känner och hur "stark" de personen är inom sig. Inte eller vilka som finns runt om.
Jag mår idag bra och har tagit mig igenom mörkret och helvetet, det lever med mig men det lever inte i mig längre. Jag lever och jag ler....det kan vi alla göra igen.....och det är vi värda!

Just nu skriver Kristina Edblom på aftonbladet en jätte bra och viktig blogg om unga som inte får de hjälp de behöver. Vi på Novahuset har fått äran att finnas med på ett hörn.

Vill ni läsa bloggen, kolla här
Behöver ni någon att prata med, vi på Novahuset har tystnadslöfte och du kan vara anonym, kolla in vår hemsida här.

Kom ihåg att alla har rätt till hjälp och ingen har någonsin rätt att göra något mot er som ni inte själva vill.

Kram på er värdefulla ni

Text från förr

Ni skadar mig på hemskaste sätt
Ni tar en bit med er varje gång ni går
Bit för bit faller jag mer och mer sönder
Jag är sönder, jag är i kras
Liksom ett söndrigt glas ligger jag i splitter
I små små delar
Om någon kunde plocka dem samman, sätta ihop dem igen....
Men jag är fortfarande sönder

Detta skrevs för många år sedan.
Idag är jag delad i två när det gäller minnen.
Ena delen minns allt, smärtan....känslan...
Den andra sidan kan inte förstå hur jag idag kan sitta här och le igen, hur jag kom vidare och överlevde.
Det lilla hoppet jag måste ha haft, kände jag inte då. Jag hade gett upp, var redo för nästa steg in mot ljuset.
Ni eller jag själv hade avslutat det, för jag såg ingen väg ut.
Jag förstår inte hur jag tog mig igenom allt. Dessa möten, känslorna innan och efter. Mest känslorna. Värdelösheten, skulden och skammen.
Känslan av att någon tagit kontroll över min kropp, mitt inre och hela mig. Att vilja skrika men inte kunna. Att vilja dra tiden tillbaka men inte ha den möjligheten.
Att se att vad jag än gjorde hjälpt det inte. Ingen såg mina tårar.....inga såg mina bedjande ögon. Ingen hörde min röst, den som ibland sa nej men som för det mesta sa något men som inte hördes.
Det spelade inte någon roll vad jag gjorde....hur liten jag var...hur svag jag såg ut....makten tog ni bara och det värsta är att ni trodde ni hade rätten till att ta den. Främst du...
Men du...är inte värd mina tankar, mina frågor eller min framtid. De andra....er fnyser jag åt. För det var ni som inte vågade se.
Inte ville se.....
Ni som kunde gjort något men valde en annan väg, en lätt väg. Eran lust....

Det är skrämmande hur någon kan förstöra så mycket för en annan människa...och vi är många som gått igenom något liknande.
Just nu ska jag få hjälpa till att driva frågan vilken hjälp man fått eller mer inte fått. Otroligt viktigt att ta upp för det brister.
Jag är glad idag att jag var stark, modig och bra nog att starta Novahuset. Jag vill förändra, vill finnas och vill göra det jag hade velat någon gjort för mig.

Ni där ute, ni är värdefulla. Det kommer inte alltid vara och kännas såhär. Det finns hopp! Jag tror på er och er inre styrka. Finns den inte.....ta hjälp av någon som kan bära er tills den styrkan infinner sig.

Kram på er

Hissen var sönder....

Det finns mycket att skriva om, mycket jag vill ha sagt men just nu sitter jag bara och känner efter...som en stilla smekning kom nyss en ro till mig. Jag och barnen gick upp till vattnet, badade i kvällssolen, satt länge i värmen och bara mös. Jag satt och log åt mina vackra lekande barn. Det enda som hördes var plasket och deras skratt. Jag såg vattnet, himlen, naturen och kände mig så lycklig. Att vara ovanför den där grunden, att ha kommit upp känns i det ögonblicket helt fantastiskt.
Just då är jag fri, känner ingen oro för mina barn, inte för mig. Vi lever så som många andra gör hela tiden.
Katastroftänket och stressen hänger inte över mig, inte ens skuggan av den finns och förföljer mig. På något sätt är vi för ett tag som de flesta, som alla andra.

Jag behöver inte tänka på den skyddade identiteten, behöver inte förbereda mitt inre på att han kommer ut och behöver inte vara den med en mörk historia. Jag är för en stund mig själv!

Jag har på senaste träffat många människor som jag ska samverka med i arbetet, underbara personer. Det känns bra, att ha planer och mål. De känns som jag är på väg att nå dem.

Samtidigt har jag mött fantastiska tjejer och killar, som går igenom fruktansvärda saker och jag märker att de inte får den hjälp de behöver och är värda. Det tar på en, att kämpa för dem utan resurser och utan makt. Men varje ansträngning ger mig även luft att fortsätta. De är sådana underbara värdefulla personer....men de vet inte om det.
Många runt om i vårt land faller mellan stolarna, blir placerade på helt fel ställe och släpps åt slummen....det är fruktansvärt.
Jag hoppas att det jag (vi) gör betyder något för dem och finner en liten gnista till livet.

Jag minns när jag var (i mina ögon) svag. Jag orkade inte kämpa för mig själv, jag var ingen och var värdelös. Vart kom denna ligga gnista ifrån? Det undrar jag många gånger och frågan dyker upp då och då från andra. Jag tror att den fanns där inom mig någonstans sen tror jag att jag hade turen att ha en familj, ha vänner och ha stöd efteråt. Men ska turen avgöra? Jag vet idag att det är ett roulettespel, kommer den jag möter förstå, kommer denna ens vilja försöka?

Enligt mig kan man aldrig jämföra det några varit med om, ditt var värre för det pågick längre eller fler gånger mm. Det är så individuellt och jag tycker allt är lika hemskt. När någon gör något mot en som man inte vill.
Många gånger skriver jag att jag förstår att det är jobbigt för dem, att jag kan förstå. Jag vet att jag aldrig kan förstå någon annan, likadant kan aldrig någon helt förstå mig. Men med mina erfarenheter kan jag känna dras maktlöshet och förstå vissa delar. Jag hoppas ni förstår mig... Jag har efter mina egna erfarenheter och nu i mina möten med utsatta lärt mig mycket och det är något jag kan använda. Det är inte lätt, det är inte bara att...

Jag ser nu ut och ser två cyklande flickor, skrattande.....vill inte avbryta deras lek och deras lycka. Men det är sagodags. En stund med var och en på armen, en saga och en god natt kram. Jag älskar er mina hjärtan!

Avslutar med ett citat en underbar tjej delade med mig igår (kanske ej helt rätt)

" Hissen var sönder,
så jag tar trapporna
steg för steg"

Kram på er och kämpa på för ni är värdefulla!

Idrottsvärlden....

Först kom Patrik Sjöberg ut och berätta om sitt öde. Han och flera med honom hade utnyttjats av sin friidrottstränare i flera år. Nu kommer nästa slag, i handbollsvärlden. Läs här
Jag personligen tycker det är bra att de pratar om detta och att det kommer upp till ytan. Att även killar utnyttjas och att dessa kända personer vågar berätta detta är viktigt. För det är inte de som ska skämmas, utan förövarna.
Jag önskar att fler tar bort munkaveln och pratar med någon. Bearbetar det som hänt och kan börja leva igen. För det inom er försvinner inte, det äter upp er sakta. Ett steg i taget, försök prata med någon.
För de är de/ni värda!
All styrka till alla därute som varit med om övergrepp.
Ni är värdefulla och viktiga. Ingen har rätten och göra något med er som ni inte vill och det är aldrig ert fel.

Behöver ni någon att prata med adda oss på msn novahuset@hotmail.com eller maila på mailjouren@novahuset.com Tider för msn jouren hittar ni på hemsidan www.novahuset.com
Du kan vara anonym, vi har tystnadslöfte och för inga journaler!

Kram på er

Avslut två

De senaste dagarna har varit fulla med fina ögonblick fyllda av lycka och kärlek. Många kramar från mina barn, picknickar med dem vid vattnet, ett och annat bad, ensamtid och ro.
Den där ensamtiden som jag ofta har så svårt att ta till mig var behövlig. Några dagar med fina vänner men också tid för mig själv. Att gå ute i sommarvärmen, höra fåglarna, känna blommorna dofta och bara va är så fridfullt. Som om det mörka blåser bort. Det är fantastiskt.
Det inre lugnet infinner sig och jag kommer på mig själv att tänka att så här borde det jämn vara och så är det för många. Visst stressar vi alla säkert lite för mycket eller mår dåligt från och till i livet men någonstans finns hos många det inre lugnet. Inte oron över när någon kommer ut ur fängelset, ingen oro för sitt liv och sina barns....
Dessa inre ro dagar tar jag tillvara på, jag plockar dem och gömmer dem i mitt inre för att kunna minnas och därigenom finna hopp om att de återkommer. Och det gör dem.

Idag ska jag själv till min dotters psykolog, ett avslut. Alma gick där några gånger, vi pratade om lite frågor hon och jag hade kring "honom". Det var tydligt att det räckte med några gånger. Det var också väldigt tydligt att hon inte var ett trasigt barn. Det låg mycket hos mig och mina "kristankar".

Jag tror att ja trodde att detta skulle göra henne mer ont än det gör, att hon tänkte på onom ofta och var bitter över "kärnfamiljen". Men det har visat sig att det just vart en mors tankar och känslor som spelat oss ett spratt. Hon trivs som det är nu, med vår familj, med mig, lillasyster och pappa T. Hon tänker på honom ibland, men hon bryr sig inte. Det rör då mest hur det är i finkan, när han kommer ut och ett ständigt konstaterande att hon inte ser honom som sin pappa eller vill träffa honom.
Jag kommer inte sakna själva grejen med psykologen men jag kommer sakna vår ensamma tid, Almas och min. Efter varje besök tog vi en glass eller gick och åt eller shoppa. Vi var mor och dotter och vi var glada. Självklart har vi fler såna stunder i vardagen men här hade vi en bokad tid. Får göra upp ett schema:)

Det jag tänker kring psykolo tiden var att hon fick svar på sina frågor kring fängelset och hon fick även prata om sina halvsyskon. Tror det var nödvändigt med dessa svar för att ta nästa kliv. Det känns på ett sätt som vi kliver in i ett nytt skede men även funderar jag kring detta som han lyckades få mig att känna.
När jag blev gravid och han ena dagen hatade mig och andra dagen ville leva sitt liv med mig och vårt kärleksbarn (som han uttryckte sig,hm) fanns mycket skuldkänlor inom mig. Jag skapade vissa själv och han ökade på dem. Han visste hur jag kände och använde detta. Det gällde kärnfamiljen, min rädsla över att pappan till barnet inte skulle vara där mm. Jag visste j någonstans att det var det bästa men jag (med hans hjälp) var rädd att A skulle vända sig mot mig i framtiden när hon fick veta och springa till honom.
Inom mig var det ett ständigt krig, jag vet att barn är smarta och känner vem som älskar dem och har funnits där. Men oron kunde inte släppa, och han utnyttjade varje liten svaghet.
Nu märker jag att det är den oron som följt mig. Jag var mer rolig för min dotter än vad jag borde/behövde vara. En lättnad men även skämmande vilken makt han hade och besitter än.

Jag är oerhört lycklig över att min familj alltid funnits för mig och A, min nya familj när T och jag gifte oss. Som älskar henne som T "riktiga" barn. Jag är glad över att hon har sån kärlek runt sig. För det är vi alla som fått henne att bli den fina tjej hon är idag.
Jag är stolt över min stora A. Hon är en fin vän med många vänner, en omtänksam syster och dotter och en glad och nyfiken skoltjej. Hon är som "alla" andra om ni förstår mig.

Det får en sten att falla från mitt bröst....

Nu går vi o avslutar psykologkontakten, sedan en promenad ensam i värmen.

Ta hand om er

Kram Paulina

Det var då...

Jag kan mitt i allt le, jag kan dela mig i två
Att inte psykiskt närvara är tvunget för att överleva
Hur är det möjligt att göra så
Att inte lämna det som skadar mig värst
Att spela spelet där bara jag förlorar
Att komma tillbaka till det mörka
Jag är på utsidan glad
Insidan skriker
Av smärta, av rädsla, av förakt
Ingenting är jag värd
Inte av dem, inte heller av mig
Jag tillåter mig såras, skadas och förnedras
Jag är delad i två

Detta skrevs mitt i allt, när jag tyckte jag inte var värd något, när jag inte förstod makten han/dem hade. Att jag normaliserat allt och inte kunde ta mig ifrån det.
Idag vet jag...att ansvaret ligger hos dem. Jag ska inte skylla mig själv, jag ska inte skämmas. Det är dem som gjorde fel.
Greppet jag var i kan inte förklaras....det är inte bara att gå.
Det känns nu svårt att förstå, trots att jag varit där själv. Vilka masker jag tog på mig. Den glada, den villiga, den värdelösa.

Idag vill jag lämna dem maskerna, vill vara mig själv och göra det jag mår bra av.
Idag är jag stark, jag är värdefull och jag är fri!
Idag tänker jag umgås med de vackraste jag vet, mina döttrar!
Ni få mig att vilja så mycket, ni får mig att välja kampen och livet!
Jag älskar er.

Ni därute...kampen är svår men den måste genomföras....av dig med stöd omkring. Sedan väntar livet du är värd!
Ni klarar det, jag tror på er.
Ni är värdefulla!

Kram på er

Så har var det.....

Det började för några veckor sedan....en journalist ringde mig och frågade om vi ansökt länsstyrelsen pengar. Ja så ja.....fick reda på att vi inte fått kommunens förtroende i Norrköping. Detta visade sig vara en mans förtroende. Socialnämnden hade aldrig ens sett vår ansökan. Det är nämligen de som står bakom ansökan till länsstyrelsen.

Jag blev först arg för vi behöver verkligen dessa pengar till lokal där vi möter våra kontakter.

Sedan kände jag mig sviken, denna man som nekat oss var samme man som sagt åt mig att inte sluta kämpa, att vi behövdes och måste söka nästa år (alltså detta).
Vi har haft en bra kontakt...trodde jag.
Nu på senare tid har kontakten inte funnits. Jag har mailat och ringt, inget svar. Det gällde ansökningen, som har var ansvarig för.
Tänkte bolla lite, som man borde göra.
Tänkte mötas halvvägs om något de ansåg inte var bra el så.
Ingen respons....

Jag fick sedan veta rätt mycket om allt detta, som att vi sökt för samma saker som de som de beviljat. Vilket inte var fallet. Vi inriktar oss på sexuella övergrepp, människohandel och prostitution. Det finns mer som skiljer.

Jag kan ta att man får avslag, absolut. Men att få höra bortförklaringar och att en person kan ta detta beslut visste vi ej. Vi trodde att socialnämnden gjorde avgörandet. När det är en person som bestämmer är det mycket egna fördelar och personkemi som avgör. Vi har fått veta att fler verksamheter tycker att det inte är någon ide att söka för de får inget stöd ändå. Och dessa pengar ska vara till frivilliga organisationer bl a som behöver utveckla eller starta.
En av de saker som jag inte kan ta, är brist på ansvar och att ingen dialog har funnits. Jag har ännu ej hört något om ansökan förutom från journalisten.

Jag ville inte vara anonym, vi har kontakter att kämpa för.
Vi vill att kommunen tar sitt ansvar för dem som faller mellan stolarna.
Jag vill ha en ökat kommunikation mellan oss och kommun.
Jag önskar vi kan samverka och vi kan vara ett komplement till den hjälp som idag finns.

Jag hoppas de håller vad de lovar och att det blir bättre. För det är människors liv vi pratar om. Alla har rätt till hjälp vart de än bor och vad de än utsatts för. Det är deras skyldighet.

Jag önskar också de fick ta del av det vi möter. Dessa trasiga själar som mår skit. Som mött kunskap, oförståelse och som bara önskar att få bli sedda och få hjälp.
Se dessa, lyft frågan och agera!

Ni där ute, ni är värdefulla. Glöm aldrig det.
Även om ni är på botten kan det bli bättre, jag lovar.

Kram Paulina

Se klipp om detta nedan
Så här tycker en i kommunen, se här
Jag tycker så här
Bristen på kommunikation är olycklig säger länsstyrelsen här
Så blev det, här

En kamp

Just nu är jag het slut....sliter så otroligt för allas lika värde och rätten till hjälp. Många jag möter (politiker, kommunanställda mfl) ser inte detta problem. Eller de väljer att inte se.

Jag blir ledsen, frustrerad och känner mig så maktlös.
De bollar över allt ansvar på oss som jobbar ideellt. Men vi har inte nog med resurser att hjälpa. Många gånger räcker det med stöd och att någon lyssnar och bryr sig. Men jag sitter även med unga som svikits av både kommun och landsting....där vi är deras livlina. Där de behöver en psykolog som är expert på just detta och kanske ev ett boende som är det.
Och det känns hemskt att sitta med ett liv i sina händer där man inte får hjälp från de som borde ta ansvar.

Dessa unga finns

De finns de som skadar sig med sex
De finns som utsätts för människohandel/koppleri

De som varit utsatta för övergrepp och de som säljer sex.

Och tyvärr är de inte få.
Hur kan man blunda? Hur kan vi i ena delen av landet få den bästa möjliga hjälp och på andra delar ingen hjälp? Tror det som svider mest hos de unga är att de inte ens finns....
Att välja att titta bort måste vara värre än att försöka hjälpa med det lila vi alla kan göra?

Jag tror på "ingen kan göra allt men alla kan göra något".

Jag har aldrig gett upp och kommer inte göra det nu heller. Jag fortsätter kämpa för er! Jag vet hur mycket det betyder. Tillsammans är vi starka.

Ni vet att i finns på facebook va? Nova Huset och Novahuset.

Kram till er alla

Det händer inte mig!?!

Har länge varit intresserad över psykologi och att hjälpa andra. Sexuella övergrepp och de utsatta är något jag kämpat för att lyfta sedan jag själv utsattes.
Jag kan fortfarande bli förvånad och sitter här nu med många tankar.

Främst av attityder kring sexuella övergrepp. Det händer inte mig för att jag har bra uppväxt, det kan inte hända mig för jag är inte den som knullar runt, eller blir för full och jag är inte dum nog att hamna där.
Det är som dessa människor gärna vill se att det bara händer vissa människor, lite som om de får skylla sig själva.
Kanske för att skydda sig själva, att tro att det kan inte hända dem själva. Man vägrar se med det ögat. Man är då fri från detta!

Jag vet att det kan hända alla, jag har mött dem alla. Starka som "svaga", de med bra familjer och de utan några alls, oskulder som de som har haft många partners.
För mig är det inte så viktigt....vem det händer utan att det faktiskt gör det och varför? Hur kan vi hjälpa dom bäst och hur gör vi så det inte händer fler?

Det spelar ingen roll för mig, vem personen är. Alla är lika viktiga och har rätt att bestämma över sin kropp och vilja.
Jag kan bli otroligt ledsen och frustrerad över dessa fördömanden. Man kan aldrig försvara eller lägga över något ansvar på den utsatte.
Inte ens för man är rädd och vill skjuta bort sanningen. Att hitta orsaker till händelsen som ska vara sitt skydd eller mur kan istället såra väldigt många.
Jag själv ha svikits av vänner på det sättet. Som genom sina attityder sagt dömande saker mellan raderna.

Genom en kris märker man vilka vänner man har och då kommer även dessa fram. Det sveket kan många gånger göra lika ont som övergreppen. När vännerna lägger skulden på en själv. Kanske på ett fint sätt men vad gör det när poängen är hemsk.
Är glad för de underbara vänner jag har dag! De är verkliga vänner och dem behöver jag.

Ta hand om er, ni är alla värdefulla! Och inget är någonsin erat fel. Och ni, det finns hopp! Ni är värda allt det fina livet kan ge.

Nu kämpa vidare för att mer ska göras och lyfta detta. Händer mycket nu och vi ger oss inte.

Kram Paulina

Det satte igång många tankar

Sitter med tankar och känslor jag inte kan sortera. Vi var på samtal igår, jag och min dotter. Hon går där för att "vädra" av sig av tankar och känslor hon egentligen inte vet att hon har. De lever i det undermedvetna...och kommer fram nattetid. Så i nio år har sömnen inte varit ett roligt ämne.

Vi pratade om vad hon visste om "han" och hans andra barn kom upp. Min dotter blev glad, en storasyster, storebror och en lillasyster extra. (dessa är de jag vet om).
Hon sken upp, hon hade syskon som var äldre. Som hon alltid önskat. Att se min älskade dotter så glad över detta blev för mig oerhört kluvet. Jag var glad för hennes skull, de är självklart fina ungdomar hon har till syskon men samtidigt för det oss närmare honom.

Känslorna blev svåra att hantera och jag tänker mycket på det.

Hon frågade om dem, jag svarade på det lilla jag kunde.

Hon behöll sin nyfikenhet, sitt leende....hon var stolt. En stolt lillasyster!

Nu vet hon deras namn, hon vet att de finns. Jag har tidigare nämnt dem men inget hon kommer ihåg.

Hon vill träffa dem och vi pratade om det. Hon blev ledsen över att kanske inte göra det. Jag är orolig....självklart skulle hon kunna få träffa dem om de ville....men kunde då han få reda på vart vi bor? Hur nära är de varann?

Idag berättade hon för sin fröken, sina bästa vänner....hon skröt om dem.

Här sitter jag med dubbla känslor....många tankar. Det virrar i hela huvudet.

Ska försöka slappna av, prata med henne om detta när hon vill och se hur framtiden blir. Just nu behöver jag lite vägledande....en kram. Känns tomt, är ensam just nu och barnen sover.

Ensamheten är inte skön alltid. Mannen är inte här nu, behöver honom...eller en nära vän.

Det var länge sen jag skrev här, ska bättra mig. Men vi utvecklar Novahuset och det har varit viktigast nu ett tag. Alla utsatta som vänder sig till oss.

Men vi ses snart, lovar!

Ta hand om er!

Kram Paulina

Fantastika ljud

Om jag sluter ögonen, slappnar av och lyssnar, hör jag fågelsång. Ett leende uppstår och en inre ro fylls.
Jag tänker på detta med ljud och vad man hör/väljer att höra.
Numera kan jag bli lugn av dessa ljud som fåglar, vind och allt som rör sig omkring en. Jag blir lugn av dofter och av det stillsamma. Jag låter inget hindra att lugnet infaller.

Förr hörde jag ingen sång, hörde inga vindar.....inte på detta sätt. Jag var för upptagen med att lyssna på annat. Någon som kom, någon som förföljde mig eller plötsligt dök upp. Jag hade antenner ute hela tiden och katastroftänket var som en aura runt mig.
Jag blev bra på att lyssna efter rätt saker, dofta mig till fara och känna i maggropen hur jag skulle vara. Att ständigt vara på min vakt, usch. Det var mycket som kunde få antennen att skjuta i höjden och varna, en liten doft, en liten känsla eller liten syn. Att allt detta kan sitta så starkt kvar. Att någon gör något liknande som någon annan, säger något eller bär någon doft som känns igen från tidigare övergrepp. Det gör det....verkligen

Så därför när jag många gånger idag kan sätta mig ute och verkligen ta in naturen blir det många gånger övermäktigt och jag blir ledsen. Som jag vaknat från döden eller hållts borta från världen (vilket jag har) och nu släppts fri. Då är livet fint, då har jag ro inom mig och då lever jag....

Nu ska jag sätta mig ute och lyssna och vara glad attvara i livet.

Ikväll kör Novahuset msnjour igen kl 19-21, (novahuset@hotmail.com) för alla som behöver någon att prata med. Om allt o inget. Vi har tystnadslöfte o du kan var anonym.

Kram ni värdefulla, ut o lyssna med er:)

Paulina

Sjukdomtankar

Ligger i sängen o har gjort det många dagar. 40 grader i feber o kräkmaraton. Var bara vaken 2 timmar fre till mån. Helt däckad. Nu sitter jag upp o har för första gång på länge ätit lite. Lite uttorkad. Jag har förstått att sjukdomar får mig livrädd....tänker ofta det värsta,dödsångest.
Jag vet att inte många sjukdomar leder till döden men jag skräms. Att inte få finnas för mina barn,de behöver mig. Ja tänker på vad som händer vårdnad,skydd mm..det kan sätta griller i mitt huvud kan ja säga..
Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer kunna skydda dem mot allt men som mor vill man gärna de. Det har blivit såhär sedan honom,när jag var så nära döden....det var så det kändes. Att ständigt veta att detta kan vara det sista jag gör...att ständigt vara rädd. När hela familjen hade änglavakt i bilkraschen i Florida blev det ännu värre. Jag kan stressa upp mig för bil o flygresor,terrordåd,sjukdomar mm. Försöker släppa,kan inte ha kontroll....men gör ont. Vill inte se döden i vitögat på länge. Att han skrämt mig så...
Ja måste lägga mig igen helt slut efter några minuter uppe:-) .

I morgon tisdag är jag med i veckans brott o i expressen. Säga vad man vill om kvällspressen men de har varit toppen,dubbelkollat allt innan tryck. Känns bra. E ju känsliga saker.
Jag hoppas inslaget visar o ändrar lite attityder kring detta. Det är viktigt att kunskapen ökar man jobbar åt båda håll. Den utsattes o förövarna.

Ha det bra alla fina värdefulla därute.

Kram Paulina

Styrkan

Solen bränner för första gången på länge. Jag sitter ute. Lugn och ro, i både kropp, huvud och själ. De sekunder eller minuter det varar suger jag åt mig. De behövs och jag njuter. Oron och obehaget kommer alltid leva med mig som en skugga men det hanteras annorlunda nu och de stunder de flyr från mig är jag fri. Vilken känsla!

Skickar er alla denna låt idag....med en undertext att tro på framtiden, livet och hoppet. Det kan bli så mycket bättre trots allt hemskt. Det går må bra igen, det går att leva. Det går att känna sig stark. Lyssna här

Styrka och vara stark är för många olika saker.....några rader från mig om att vara stark

Jag är stark
Inte för att jag kan eller klarar allt men för att jag försöker och ger mig själv en chans
Jag är stark
För att jag vågar vara och visa mig svag
Jag är stark
För att jag tror på mig själv, på livet och hoppet
Jag är stark
För jag vet att jag är unik, att jag är värdefull och betyder något
Jag är stark

Denna känsla är bra. Styrka för mig är att våga be om hjälp och tillåta andra att hjälpa en. Inte vara så envis att klara allt själv. För man behöver stödet, det vet jag innerst inne. Man måste få visa sig svag, ingen är stark jämntoch det tror jag inte på. Oxå att acceptera det tunga och att dippa ibland. Vem gör inte de?
Jag tycker det är en styrka att vända det hemska till något "bra". Bra kan de som hänt aldrig vara men att det blivit bättre än det värsta mörkaste. Att ge sig själv den kärleken att ta hand om sig, att få önska och förverkliga sina drömmar. Han/dem är inte värda tiden han redan fått av mig. Jag ger igen....jag lever! Mer får ni inte av mig!
Det är underbart att ha kommit dit där mina känslor, tankar är viktiga. Att jag har rätten att få yttra mig. För länge fick eller vågade jag inte det. Då levde jag inte....var som i en bubbla av hans vilja. Nu får jag tycka något även om andra inte tycker detsamma, får gilla saker ingen annan gör. Och framförallt välja vad jag vill och får göra. Det är frihet. För många väldigt naturligt men för mig en gåva...

Ni alla har styrkan inom er, jag lovar. Kämpa för den, den är ni värda!

Kram Paulina

Fängelsenytt

Telefonen ringde igår....jag tittade på den och det står Fängelset Härnösand....hjärtat slog dubbla slag....som vanligt. Vet inte om det är oron över vad de ska säga eller bara påminnelsen över allt som hänt. En del av mig vill inte att han är en del av våra liv, vill inte bry mig eller ha honom i tanken samtidigt vill jag ju veta vad som händer. Nu skulle han få sin första titthålspermiss. Fick datumet i god tid vilket jag uppskattar. Vet egentligen inte varför jag ska veta men har ju tankar inom mig....tänk om han rymmer. Jag fick bekräftat att han ska vara ute i sex timmar till skogs med tre stora starka karlar. En cigg och kaffe..... Visst visste jag att det skulle komma, dagen då han fick en liten bit av verkligheten. Att bli en del av den. Men det får mig också att tänka på att det är bara fyra år kvar tills han är helt fri...utan tre stora karlar....inte bara i skogen. Men det är då och nu är nu. Jag försöker se det positiva. Jag ångrar inget, han fick det han förtjänar. Min dotters frågor om hur han kommer känna när han kommer ut svarar jag som jag känner, jag vet inte. Man kan tro saker, man kan önska saker.....men verkligheten vet jag inget om. Det kan göra mig galen ibland. Att inte ha kontroll. Solen lyser och ger mig kraft. Som om den kände att jag behövde den. Jag suger åt mig varje vårdoft, ljus och stunderna med barnen. Att se dem leka, skratta gör mig levande och snabbt tänker jag inte mer på det mörka. Men någon gång framöver kommer ett nytt samtal..... Fram tills dessska jag framkalla våren ännu mer och njuta av livet. Kram till er alla

Fina o tänkvärda ord....i repris

Våga ta steget
Ibland så känns det som
om livet helt står still
Och just det man är i
är inte det man vill

Man känner sig så svag
så vilsen och så feg
Så känns det till den dag
man vågar ta ett steg

Då öppnas nya vägar
och man får perpektiv
Och plötsligt kan man se
hur man vill ha sitt liv

Och när man blickar bakåt
när man fått distans
så ser man att det svåra
var källan till en chans

Känner så väl igen mig nu...när jag tänker på hur omöjligt allt kändes en gång. Hur skulle allt kunna få ett slut? Hur skulle jag orka.
Nu är jag glad och stolt över att jag vågade ta steget,öppna mig för någon och börja leva igen.
Ni alla därute, ni är värda detta!
Detta är till er. Jag vet att ni klarar allt ni vill

Kram Paulina

Skrämmande....

Har den senaste veckan läst om eller själv kommit i kontakt med flera olika fall av övergrepp. Två fall där killar låst in tjejer i deras hem, hållt dem fångna och våldtagit dem. Sedan även ett fall där en ung tjej våldtogs av ett gäng killar, hon blev blåslagen. Åklagaren ansåg att hon var med på det!!
Samtidigt frias en 32 årig man i ett våldtäktsmål. Han dömdes till två år och sex månaders fängelse för att ha förgripit sig på en omtöcknad kvinna. Hovrätten ansåg att det inte är bevisat att mannen tvingat till sig sex. Det kan inte uteslutas att det skett frivilligt.

Pust, vad det inte dessa fall de nya reglerna i dessa åtal kom till för? När någon har sex med någon som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd på grund av medvetslöshet, sömn eller drogpåverkan, kommer det kunna bedömmas som våldtäkt.
Vad hände här då? Var hon inte omtöcknad?

Inom mig kan det koka, förstår man inte att man borde vänta i dessa lägen? Hur kul kan det vara att ha sex med någon som bara ligger helt platt? Och borde man inte vilja vara säker på att personen vill? En normal person hade inte gjort något, ev hjälpt denna hem.
I dessa lägen kan jag tänka på vad jag tror det handlar om, att våldtäkter handlar om. Om makt och kontroll.

Lika skrämmande är det med utsatta som av åklagare får höra att det var friviligt. Jag har en kontakt som mötte en polis nyligen som sa, din historia låter konstig. Visst tusan är den konstig, man utsätter inte någon för dessa övergrepp. Och alla som varit där vet hur förvirrad man kan vara. Det ha man även rätt till. Därför är det så viktigt att gå till rätt polis eller vilka de är. Och att ha med någon som stöd, för att känna sig tryg,trodd på och som kan säga till.

Vill påminna om att bli medlemmar på Novahuset, 150 kr/år om ni vill ta del av utb och kanske bli volontär. Stödmedlem kan du bli gratis. På vår hemsida http://www.novahuset.com/
Vi finns även på facebook: Nova Huset som person och Novahuset som grupp, gå med och ta del av nyheter mm:)

Ta hand om er
Kram Paulina

Dottra min.....

Lite dåligt samvete, det var länge sedan jag skrev nu. Men med händerna fulla är det prioriteringar som gäller. Det har jag varit tvungen att inse, ingen kan ha glädje över mig om jag går sönder.
Det har varit fullt upp med viktiga möten, föreläsnngar, utbildningar och samtal med utsatta. Samtidigt tv och intervjuer mm. Men det går bra nu, det känns kul och viktigt!

På hemmaplan har det varit både uppåt och neråt. Alma frågade häromdagen "Mamm, tror du att han, min riktiga pappa, har förändrats o insett att han gjort fel när han kommer ut om 4 år? ".
Frågan fick mitt huvud att tänka fort, tankarna delade sig. Skulle jag vara ärlig eller lugna henne? Jag kontrade med en motfråga....Vad tror du? Nej det tror jag inte. Jag såg att hon va rädd, orolig. Åh vad det smärtade. Jag sa, jag kan inte svara på det gumman, jag hoppas det men jag tror tyvärr inte det. Men en sak ska du veta, att jag o pappa alltid finns här o låter inget hända dig eller någon av oss.
Den natten kom drömmarna åter, som de ofta gör.....hon kom upp skrikandes, livrädd i ren panik. Hon ville sova hos oss, var rädd att "han" skulle komma. Hon fick sova hos mig, jag låg o höll om henne hårt. Hon skakade, var rädd och jag ledsen.
Känner mig så fruktansvärt maktlös, arg och frustrerad.
Att det han gjort mig drabbar andra än mig själv. Det han gjort mig kan jag ta, det har jag bearbetat o kommit vidare ifrån. I den mån som går. Men att det påverkar o drabbar min älskade dotter gör ont i mamma hjärtat. Det är många tankar som far i mitt huvud. Har som tur var underbara vänner o en kontakt på bup som ger mig kloka och bra tankar, råd och stöd.

Min älskade dotter, vi fixar detta! Tillsammans klarar vi allt! Jag kommer alltid finnas för dig och skyddar dig mot allt ont. Jag är så oerhört stolt över dig, mitt underverk! Jag älskar dig till månen och tillbaka....

Visst är det märkligt, att det vackraste jag har är ett resultat av det värsta jag upplevt....

Ni där ute, sluta aldrig tro på att det går att klara det! Ni är värdefulla o värda allt ni önskar

Kram P

Vår debattartikel i aftonbladet

Om den friande hovrättsdomen, läs här

Kram Paulina

Föreläsningsreflektioner

En stor del av barnen som är placerade på ungdomshem har prostituerat sig. Hela 12% av flickorna och 4% av pojkarna säger att de haft sex i utbyte mot pengar eller droger. Den yngsta började när han var åtta år. Läs mer här .

Vi föreläste igår och pratade just om att sälja sex, koppleri och människohandel. Vi vill öka kunskapen kring detta, lyfta frågan och visa att det händer här och nu. Att agera så de som utsatts får hjälp men även driva frågan kring gärningsmännen. Man fokuserar ofta på offren men utan efterfrågan hade problemet liksom inte funnits. Och vad gör vi med dessa förövare? Längre straff? Psykologhjälp? Rättspsyk?

Det är en svår fråga för varje fall är unikt. Självklart tycker jag att barn måste alltid skyddas, (likaså äldre offer.) Samhället har en viktig del i detta. Att ge dem trygghet och rättvisa.
Jag baxnar många gånger över domar som är på böter, några månader .....det är inte ok. Men vilket straff vill jag ge?
Ibland i sitt jobb blir man frustrerad, man vill bara att någon/några försvinner. Det är hemska övergrepp man får höra och som jag själv varit med om. Han fick 14 år, det är maxstraffet. Men kommer det straffet vara bra/ok/rätt? Blir han en ny människa nu? Det måste vara det viktigaste, att de inte bara sitter av ett straff och sedan börjar på ny kula.
Terapin ä ju självvald och de är ju oftast oskyldiga enligt sig själva så då ä de ju inte mottagliga för hjälp heller så vilken hjälp vore bäst? Fotboja?
Det vet inte jag.
Jag vet bara att hur hemsk en människa än är är den inte värd att ödsla sitt hat på. Men jag tror att det är viktigt att få känna och gå igenom de olika känslorna någon gång i sin bearbetning för att bli klar. Jag har genomlidit dem alla.
Detta är något för politiker, kriminalvård mfl att tänka ut....med lagar, straff och hjälp. Jag kan "bara" tycka:)

Något som också är viktigt att tänka på när jag jobbar med detta är att inte överföra mina känslor och tankar på de jag möter. Jag kan tycka en person är hemsk och inte borde få finnas men personen framför mig kanske då fortfarande älskar denna person trots att de skadat henne/honom. Det jag kan förmedla är att man är värd bättre, är värdefull och detta inte är ok.
Det är aldrig okej att göra någon illa. Och man har alltid rätt till sin kropp. Du bestämmer över den!

Mycket tankar idag....så blir en solig promenad nu för att lufta tankarna.
Förresten finns nu Novahuset som person, Nova huset, och som grupp Novahuset på facebook. Gå med:)

Kram på er fina

Rikskrim och Patrik, mina veckans hjältar!

Tack för alla som velat rösta på oss, länken funkar nog inte mer då sista dagen för röstning varit.

Just nu sitter jag och summerar veckan. Den har varit tuff, frustrerande men även otroligt givande och lyckad.
Jag har kontakt med en ung tjej, en toppen tjej som i veckan hade modet att träffa en polis och en samordnare i dessa frågor kring koppleri och övergrepp. Vi fanns hela tiden med.
Det började med att soc i hennes stad brustit totalt i deras roll. Inte deras ansvar, kan inte göra något samtidigt som de missuppfattat allt och lagt ansvaret på denna tjej. Istället för att se att hon utsätts för övergrepp, är hotad, och en fara för sig själv väljer de att se att hon har ett sexmissbruk.
Detta är sjukt....blir man våldtagen, börjar träffa män som någon form av självskadebeteende är det ett fall för???Inte soc iaf tydligen.
Hon väljer inte att bli utnyttjad hon väljer inte att sälja sig. Denna okunskap är skrämmande. Jag är otroligt stolt o glad över att hon anförtrott sig till oss så hon inte är ensam i detta men tänk hur många man missar? Fel frågor, fel kunskap....det straffar offrena och så får det inte vara.

Eftersom jag fått en underbar kontakt i Patrik som bara jobbar med detta kontaktade jag honom och han och "kollegan" från rikskrim kommer till oss. De tar detta på allvar, de ser tjejen som det viktigaste, de gör något.
Är oerhört stolt och glad att de finns, dessa underbara män som kämpar för de utsatta och tar sig tid. Tror det är viktigt att ses utan måsten och skapa ett förtroende som det blev här. Annars brukar det låta, du måste anmäla du måste det och det. Nu såg de bara till hennes bästa och hon fick val och möjligheter till egna önskningar! Underbart!
Mest stolt är jag över denna tjej som väljer sig själv och livet och kämpar. Jag hoppas detta ska få ett slut och att hon får det hon förtjänar. Det är hon värd.
Vi finns här hela vägen! Det kommer inte alltid kännas såhär!

Sluta aldrig hoppas
sluta aldrig be
sluta aldrig önska,
under kan ju ske

Lite bilder som får mig tänka på hoppet

I slutet av tunneln finns ljuset

Det gäller att ta ett steg i taget

Ofta en krokig väg till och mot lyckan

Efter mörker kommer sol...den finns nära

Jag vet hur viktigt det är med kämpar omkring sig, man orkar inte kämpa själv. Är glad att jag idag är den som kämpar för andra efter att ha kämpat för mig själv så länge...Och se, jag lever, jag är lycklig. Det går. Jag vet att vi kan klara det, tillsammans!

Kram Paulina

Rösta o stöd Novahuset!

Tycker du Novahuset gör ett viktigt och bra jobb, gå då in här och rösta. Vi är nämligen nominerade till Årets Wendela och kan vinna 15000 kr vilket för oss är mycket pengar. Varenda öre skulle gå till verksamheten och de utsatta!

Vilken ära att vara nominerad lite gråtfärdig här.... <3
Vem har nominerat och skrivit vad???
Så glad, älskar ju mitt jobb trots mycket elände.
Kämpa på alla därute, ni är värda det bästa och det kan ni få!

Kram en känslofylld Paulina

Varför våldtar man?

Något jag reagerar på är när man tycker sexdrift och våldtäkter hör samman. Och där ofta blandar in killar/män som några djur som inte kan behärska sig och måste få utlopp för sin drift. Helt sjukt anser jag.
Är då alla män tickande bomber?
Och gör det det hela mindre fruktansvärt? Något att skylla på.
Det finns en syn i samhället att män alltid vill och kvinnor får gud förbjude mig visa sig kåta. Gör de det får de skylla sig själva. Det finns många attityder som får mig att reagera. Man säger även ibland att "han var så full, han visste inte vad han gjorde", skjuter man inte bort ansvaret då? Likaså brukar det låta "hon borde inte druckit så mycket", där lägger man också ansvaret fel. På offret!
I alla dessa myter/attityder tar man också för givet att det alltid är män som våldtar kvinnor. Visst statistiken ser ut så men hbt personer då och det finns killar som våldtas? Alla är lika viktiga.
Mötte nyss en kille som våldtagits av flera andra killar. Inte för att de hade en tickande bomb utan för det var en cool grej....hallå????!!!!
Han skulle bara plockas, förnedrande och de skulle få makt och kontroll.

Jag tror att man våldtar pga synsätt, värderingar men mest makt och kontroll. Inte av en tickande sak mellan benen. De flesta män som finns och de jag känner är otroligt fina killar och män. De verkar kunna styra den tickande bomben, som isf ska finnas. Varför kan inte alla det?
Jag spränger den tickande bomben och orsaken för alltid och kommer aldrig se orsaken på det viset.

Visst vore det intresant och få veta mer om vad som ligger bakom dessa förövares sätt och handlingar. Men det finns inte mycket att hitta där. Dels för att de som döms anser sig själva oskyldiga och därför inte får vård i fängelset. De sitter bara av straffet. Det hjälper väl ingen? Varken offer, dem själva eller ev framtida offer. Men också dels för att många riktar in sig på offret, hur kan vi hjälpa, mer måste göras mm.
Visst det är underbart att vi hjälper de utsatta men vi måste också rikta in oss på problemet, de som våldtar. Hur kan vi förhindra/minska detta problem?

Att utsätta någon för detta kränkande övergrepp är för många livsavgörande och påverkar deras hela liv. Jag vet. Jag har lyckats komma vidare, se på det med nya ögon men det finns ju alltid där på något sätt. Samtidigt vet ag att många fastnar i detta hemska och kommer inte vidare...
Jag kan ännu känna förnedringen och kränkningen in i själen. Då tänker jag på tjejen i kopplerimålet där de inte ansåg att kränkningen var tillräckligt grov. De borde veta bättre.
Den tjejen hade det inte lätt innan och nu stämplar man henne ytterligare en gång i pannan.

Många tankar till henne och alla er andra därute. Ni som kämpar för dessa frågor eller själva är utsatta. Ni är värdefulla och så viktiga!
Ingen annan än du har rätt till din kropp, oavsett kön, etnicitet, religion eller sexuell läggning. Ni är för mig alla lika mycket värda!

Kram i solen
Paulina

Jag är förbannad, jag skäms och jag är oerhört berörd

Vi är många som skriver om detta nu. Och alla är vi lika upprörda. Jag är oerhört besviken....och har väldigt mycket känslor i omlopp just nu.

Hovrätten friar två män från våldtäkt mot barn och mildrar straffet för en koppleridömd i den uppmärksammade härvan kring en 14 årig förståndshandikappad flicka i Malmö. Från början var det tio män/killar som stod åtalade, vart blev de av?
Det är mycket mer än det som upprör.....hon anses inte blivit tillräckligt kränkt, hon får inget skadestånd, rätten ansåg att hon inte lämnat en spontan och sammanhållen berättelse.....and it´s going on....

Kan det sistnämnda ha något med hennes förståndshandikapp att göra? Eller att hon är så traumatiserad?
Det tycer jag låter rimligt.

Klarar inte domstolarna och Sverige att skydda våra barn? I tingsrätten dömdes fler, hur stor skillnad ska det vara i varje instans? Hovrätten var inte den heller enig i sina beslut.
Barn ska inte behöva höras i rätten och kränkningen anser jag att den är otroligt grov. Vad är det annars?

Jag blir berörd för dessa fall som kommer upp, blir berörd för jag möter detta i mitt arbete och absolut berörd för att jag varit där. Jag har utnyttjats, jag har sålts....jag har i min mening kränkts.
Jag vet hur svårt och jobbigt det är att sitta i förhör, sitta i rättsalen och vara i samhället efter domen. Att leva med minnen och tankar och aldrig riktigt bli fri. Man ska kunna kräva av samhället att de står upp för en, backar upp. Samhället måste ta ansvar!
Vakna, se på varje fall som unikt, se att detta händer i dagens Sverige. Vakna och gör något.
Det är inte okej att förmedla att det inte var så farligt, att omyndighetsförklara män genom att tro att de inte kan förstå och sätta sig in i andras situation. Herre Gud, de flesta män som finns är underbara, de förstår att detta inte är okej. De är inte de som ständigt är kåta och måste få utlopp för detta. Som vissa vill framhäva i sexualbrott. Välkommen 2011....

Det rör upp mycket inom mig, så kanske blev lite osammanhängande idag:)
Det gör också att jag vill kämpa ännu mer för förändring. För alla därute.
Nu tänker jag på vad nästa steg ska bli......återkommer om det.

Läs mer om detta
SVD här
SKR här
Caroline Engvall här

Härmed vill jag skicka mina tankar till denna flicka och alla med henne som finns därute, som utsatts för övergrepp.
NI ÄR VÄRDEFULLA!

Många styrkekramar Paulina
Novahuset

Många bollar i luften....

Händer mycket som vanligt....barn och jobb:) Vi har njutit avridning i skogen i solen, underbart!
Här är min duktiga dotter och bosse:)



Det händer som sagt mycket och går framåt. Har haft möte med childhood och andra viktiga kontakter som jag senare kommer skriva om när mer är bestämt. Sedan har det varit flera konferanser och nu senast i fredags hade kommunal ett jätte bra och viktigt seminarium om våld i nära relationer. Den finns att se här.

Det var otroligt bra föreläsare som berörde otroligt mycket. Aftonbladets Kerstin Weigl och Kristina Edblom visade ett bildspel om de som dödats under 2000 talet. (i någon form av relation).
Seminariumet inleddes med meningar och musik som fick mig att få tårar i ögonen, detta följde även senare. En stor klump fylldes i bröstet. Vilken skit som finns! Så onödigt! Jag har varit där och jag möter det dagligen men man får sig alltid en tankeställare.
Jag är stolt att jag (Novahuset) fick medverka och att kommunal anordnade detta seminarium.
Nyamko Sabuni var där med, var roligt att se henne igen. Vi skulle ta en fika framöver, finns mycket att diskutera!

Idag blir det samtal med en mycket modig tjej som ska anmäla. Jag önskar henne all lycka! Så stark!

Nu ska jag först brottas med Skatteverket. Så struligt när man har skydd, dock är jag tacksam för det.
Ta hand om er hoppas ni har får en fin dag.

Kram P

Ett nej är ett nej....

Och ibland kan ett ja eller tystnad vara ett nej. Med det menar jag att det ligger mycket bakom varför man inte kanske skriker nej, sparkas och rivs. Många paralyseras, en del hotas och en del klarar inte av att säga nej på olika sätt. I vissa fall vill de bara att det är över fort eller fokuserar man bara på att leva. Detta bara är inte bara. Vem vill inte leva, vem vill inte att det ska gå så "lugnt" till som möjligt och vem vågar kämpa eller säga emot med livet som insatts.

Jag har sagt nej med ord, med kroppen, med tystnad och med gråt....räknas inte de alla?

Ett nej ska alltid respekteras. Hur det än sägs/syns.

Många tror/vet jag har svårt för att veta eller förstå vad de utsatts för runt oss i media, bland vänner och i samhället finns detta normer och attityder kring vad är vad och hur ska det vara när det är på riktigt. Många tycker mycket, många av dem har aldrig varit där och tror att det är lättare än det är. Så svart o vitt.

Om man ser på lagen kan det vara lätt, man får inte utnyttja någon som är full eller medvetslös eller inte vill. Men dessa gråzoner mellan kan vara svåra att bevisa och ofta är det ord mot ord. Känslor är svåra att sätta ord på. När det gäller hot ska det vara uttalade hot inte en känsla....
Jag vet själv att de uttalade hoten ibland uteblev men var ändå rätt och jag kände att jag var tvungen att göra saker jag inte ville.
Jag var redan nedbruten, rädd och ville bara överleva.

För någon vecka sedan kunde man läsa om en 16 årig kille som utsatte en 13 årig tjej för övergrepp, han tvingade till sig analsex. Han friades från våldtäkt för flickan borde gjort mer motstånd och borde därför kunnat förhindra det. Jag blir arg och förbannad. Flickan hade uttalat flera gånger innan att hon inte ville ha analsex men bara för hon sedan ville ha sex ville hon då allt helt plötsligt? Vart ligger ett nej här? Jag hoppas detta överklagas. Läs mer här

Ingen har någonsin rätt till att göra något mot dig som du inte vill.
DU har rätt till din kropp och du är värdefull!
Glöm aldrig det!

Kram Paulina

Ny kämparglöd!

Sol, denna underbara sol. Har precis varit ute på en långpromenad i solen. Åh som jag längtat efter solen. Jag behöver solen och ljuset. Den värmde till och med, underbart.

Ljuset och solen ger mig ny energi, ny kraft och nytt hopp.

När man är ute och går kommer ofta många tankar upp. Det brukar göra det när jag kopplar av och lugnet infinner sig mer och mer. De senaste dagarna har jag haft en klump i bröstet, ångest klump. Det har inte hänt någo speciellt och tankarna har inte varit annorlunda men något är det. Det kommer alltid leva med mig, det har jag blivit medveten om. Det är som en svulst inom mig som inte går att plocka bort, ur mig. Jag kan aldrig bli av med den men jag kommer kunna leva med den. Det lär jag mig än, att hantera det förflutna och känslor förknippat med den. Det är ändå någon befrielse över detta, att ha kommit så långt att jag förstår och accepterar detta. Det är inte det stora problemet längre, inte det stora hindret. Det är inte ouppnåligt. Jag är där.

När jag inte kan ändra det som hänt var jag ändå skyldig mig själv att ta mig hit, bära mig själv över till denna sida. För att få ett "normalt" liv igen och leva som jag vill och är värd.

Även om jag helst skulle vilja ha allt ogjort så går det inte och det är det som ligger i botten för min drivkraft att hjälpa andra och förstå dem. Det hjälper mig mycket i mitt jobb. Tacksam är ett lustigt ord när det gäller hemska saker men jag är tacksam att jag kunnat vända det hemska till denna kraft. Både för mig och andra.

Klumpen över bröstet kan vara drömmar. Dessa drömmar som ibland, ofta, är så verkliga att jag känner mig tokig titt som tätt. När jag vaknar vet jag inte vad som hänt, vad som är verklighet och dröm. Det är skrämmande. Ibland kommer jag inte ihåg vad drömmen sagt men då påminner denna svulst och min kropp om detta.

Lugnet som jag ibland lyckas hitta kan vara skönt men de kan också vara väldigt påfrestande. Dels är det nog en vane sak, jag vet inte hur jag ska hantera lugnet men det kan även vara i lugnet allt kommer upp. Minnena, rädslan, sorgen , oron, känslorna och tankarna. Som jag skrivit förut kunde jag ibland lyckas begrava eller förskjuta allt detta. Jag ville inte minnas, kunde inte känna, hann inte bli rädd just då. Då fanns bara överlevnadsinstinkten tillsammans med skulden och skammen.

Nu när lugnet kan komma mer ofta kommer rädslan och känslorna över mig som en kall dusch. Vad var det egentligen som hände, som jag var med om? Det är jobbigt att hantera rädslan i efterhand när jag nu känner mig "trygg".

Men ändå hjälper solen och ljuset till nytt kämpande!

Hoppas ni får njuta av solen med fina ni. Ta hand om er.

www.novahuset.com

Kram Paulina

Tillbaka

Ursäkta att det inte blivit så mycket inlägg på sistone, mycket med Novahuset samtidigt som mina två underbara döttrar behöver mig (och jag dem).
Jag kämpar fortfarande för er därute och känns som det går framåt med kontakter, fler volontärer och finansiering.

På sista tiden har jag inte tänkt så mycket på det som hänt utan blickar mest framåt. Det känns skönt. Kanske ett nytt kapitel.
Jag lär mig fortfarande att be om hjälp och att inte ta på mig för mycket samt att tillåta mina "dåliga" dagar att komma.
Det är svårt att hejda mig ibland, jag vill så mycket men ingen har kraften att själv göra allt. Men mycket kan man ändå göra. Känns overkligt hur långt vi ändå kommit på de två åren vi funnits, har hänt så otroligt mycket.

Idag känner jag mig stolt över det vi gör, stolt över alla som vänder sig till oss på Novahuset och stolt över de som engagerar sig i vårt arbete.
Ni är alla unika och värdefulla!

Ni som inte blivit medlemmar på Novahuset bli det, man måste förnya det varje år. www.novahuset.com
Du kan välja att vara stödmedlem eller medlem. Stödmedlem är gratis och medlem kostar 150 kr/år då får du ta del av utbildningar, konferanser och engagera dig mer fysiskt i Novahuset.
Ert stöd betyder så enormt mycket. Alla kan vi göra någonting.

Ska försöka att skriva snart igen och inte dröja.
Men finns alltid här om det är något....försvinner inte:)

Trevlig helg

Kram P

Rädslan

Aldrig trodde jag att jag skulle hamna där. Där i det tyngsta jag upplevt. Visst förstod jag att jag i mina år skulle vandra på oklara vägar och ibland gå vilse men inte att hamna där jag gjorde. Där andra kanske hamna men inte jag.
Jag såg mig inte bättre än någon jag var bara ovan vid det onda. Mina föräldrar är guld, likaså min övriga släkt, systrar och vänner. Mina ex tillhör (till den största del) av fina helt underbara killar/män.
Inte hade jag stött på allvarligare problem än att bli dumpad. Jag hade alltid fått kärlek, tillit och respekt från mina nära. Den mörka världen var långt utanför min skyddszon. Den var aldrig ens i tanken. Om jag någon gång hade det i tanken hade jag byggt up mina egna strategier men för det mesta lät det i mitt huvud "det händer inte mig". Och så ofta fanns de inte ens i närheten av min rosa fina värld kan jag ärligt berätta. Jag levde skyddat.
Trodde jag.....
Jag har tänkt tillbaka en del för att förstå mig och även andra bättre men också för det är nyttigt för mig. Att se att jag nu kommit långt, till "andra" sidan mörkret. Det får mig att känna mig stark och även som jag har något att tillföra. Eftersom jag nu vet att sexuella övergrepp inte är så ovanligt vissa tror.
I minnet har jag mött den otroligt rädda person jag var många gånger. Nu i efterhand när jag förklarar min rädsla eller försöker iaf inser jag hur svårt det är. Dels att förklara men också få andra att förstå den utsatthet man levde i. Har svårt själv ibland att föstå och minnas och då har jag ändå levt i detta.
Många gånger stängde jag min rädsla ute, jag tryckte iväg den för jag var för rädd för att vara rädd. Låter skumt men ville inte inse eller hantera verkligheten.
Jag kommer ihåg stunder jag satt som i chock, rädd att gråta, rädd att finnas och andas i överhuvudtaget. Jag var rädd att göra fel för det skulle då vara det sista jag gjorde. Och vad var fel?
Men minns även stunder då jag ej hann bli rädd, jag levde med det dagligen och hann inte reflektera. Hann inte inse faran jag var i.
Men rädslan kom tillbaka och många gånger har jag blvit rädd i efterhand.
Det är svårt att se framför mig nu hur nära döden jag varit. Det känns som jag sett döden i ögonen många gånger, ibland för att kunna ta den till mig men ibland för att skjuta bort.
Att vara i någons våld får mig idag att rysa, känna kalla kårar.
Man kommer långt med att skrämmas, man känner sig fängslad fast man inte är det fysiskt. Den ständiga tron om att vara övervakad, hotad och inte veta om detta är sista gången man vaknar, somnar eller ser dagens ljus.
Den osynliga kniven är lika effektiv som en riktig, de ord man kan lägga in i meningar som blir undermedvetna hot är som direkta.
Jag kommer ihåg att om:et var något oerhört påfrestande. Om något händer, om jag dör.....när blir det då?
Inte jag dödar dig nu, utan om någon gång......usch ilningar!

Idag är jag glad att åter fått kontrollen över mitt liv, jag får känna tycka och göra som jag vill. Jag tog den tillbaka där i rättssalen och för det mesta är styrkan med mig.
När den inte är där vet jag att den kommer tillbaka. Jag tror....
Idag kan jag finna styrka i det som finns kvar och inte fastna i det om varit och det jag förlorat.

Sexuella övergrepp är stort och brett och vi på Novahuset delar inte in det på något sätt men det är många olika "fall" vi möter. De som utsatts som små, de för överfallsvåldtäkter, av närstående (partner, pappa tex), vi möter de som säljs av andra, de om säljer sig själva och även de som har sex som ett självskadebeteende eller som något de kan/duger till. Det händer både online och offline, lägga upp bilder, kränkningar mm.
Det är ett viktigt problem och jag är glad åt att frågan lyfts lite nu iaf. Men än så sopas det mycket under mattan.

Idag fick jag iaf ny kraft att jobba vidare med Novahuset och vårt arbete. Tack Caroline, Linda och Lisa.
Bli medlem och stöd oss på vår sida.
Har du blivit utsatt eller känner du någon som blivit det: www.novahuset.com

Vi har mail och msn jour samt stödverksamhet. Vi har tystnadslöfte, för inga jounaler och du kan vara anonym!

Kom ihåg att ni är värdefulla och alla behöver ibland någon att prata med. Ensam är inte stark, jag vet!

Kram Paulina