Sol, denna underbara sol. Har precis varit ute på en långpromenad i solen. Åh som jag längtat efter solen. Jag behöver solen och ljuset. Den värmde till och med, underbart.
Ljuset och solen ger mig ny energi, ny kraft och nytt hopp.
När man är ute och går kommer ofta många tankar upp. Det brukar göra det när jag kopplar av och lugnet infinner sig mer och mer. De senaste dagarna har jag haft en klump i bröstet, ångest klump. Det har inte hänt någo speciellt och tankarna har inte varit annorlunda men något är det. Det kommer alltid leva med mig, det har jag blivit medveten om. Det är som en svulst inom mig som inte går att plocka bort, ur mig. Jag kan aldrig bli av med den men jag kommer kunna leva med den. Det lär jag mig än, att hantera det förflutna och känslor förknippat med den. Det är ändå någon befrielse över detta, att ha kommit så långt att jag förstår och accepterar detta. Det är inte det stora problemet längre, inte det stora hindret. Det är inte ouppnåligt. Jag är där.
När jag inte kan ändra det som hänt var jag ändå skyldig mig själv att ta mig hit, bära mig själv över till denna sida. För att få ett "normalt" liv igen och leva som jag vill och är värd.
Även om jag helst skulle vilja ha allt ogjort så går det inte och det är det som ligger i botten för min drivkraft att hjälpa andra och förstå dem. Det hjälper mig mycket i mitt jobb. Tacksam är ett lustigt ord när det gäller hemska saker men jag är tacksam att jag kunnat vända det hemska till denna kraft. Både för mig och andra.
Klumpen över bröstet kan vara drömmar. Dessa drömmar som ibland, ofta, är så verkliga att jag känner mig tokig titt som tätt. När jag vaknar vet jag inte vad som hänt, vad som är verklighet och dröm. Det är skrämmande. Ibland kommer jag inte ihåg vad drömmen sagt men då påminner denna svulst och min kropp om detta.
Lugnet som jag ibland lyckas hitta kan vara skönt men de kan också vara väldigt påfrestande. Dels är det nog en vane sak, jag vet inte hur jag ska hantera lugnet men det kan även vara i lugnet allt kommer upp. Minnena, rädslan, sorgen , oron, känslorna och tankarna. Som jag skrivit förut kunde jag ibland lyckas begrava eller förskjuta allt detta. Jag ville inte minnas, kunde inte känna, hann inte bli rädd just då. Då fanns bara överlevnadsinstinkten tillsammans med skulden och skammen.
Nu när lugnet kan komma mer ofta kommer rädslan och känslorna över mig som en kall dusch. Vad var det egentligen som hände, som jag var med om? Det är jobbigt att hantera rädslan i efterhand när jag nu känner mig "trygg".
Men ändå hjälper solen och ljuset till nytt kämpande!
Men ändå hjälper solen och ljuset till nytt kämpande!
Hoppas ni får njuta av solen med fina ni. Ta hand om er.
Kram Paulina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar