Att klippa navelsträngen....

Bilder från tidningen MAMA där jag är med i nya numret.

Det kanske är dags? Att klippa navelsträngen. Stortjejen är nio år nu. Hon med en virrpanna som mamma (dock gott hjärta) och en biologisk pappa i finkan för vidriga brott.
Lillan på fem år är stabil som en filbunke, där har det egentligen aldrig varit några "problem". Hon har ju iof växt upp i en trygg familj, mamma pappa och storasyster.
Min Alma var ju själv med mig i två år och växte ihop med mig. På gott och ont. Vi känner varann utan o innan och hon påverkas direkt av mitt mående.
Även när jag gått vidare och mår bra är vi ihopklistrade.
Jag vet att jag inte ska tycka synd om henne och kompensera allt jag trott hon saknat, mist eller hur hon mått.
Hon har haft det bra....det är dock lätt att gå in i skydda ställning och överösa henne både med det mesta. Tror det är lätt att göra så. Jag har nog trott att hon inte klarar samma krav, att hon är skör och inte mår bra. Visserligen har hon haft dåliga stunder av detta, främst nattetid och det kommer hon ej ihåg. Men om man ser till det stora hela så har hon haft det lugnt och tryggt med många fina personer om sig och vuxit upp till en vacker, omtänksam underbar tjej som inte påverkats så mycket som jag trott. Trodde hon mådde så mycket bättre så behöver nån som säger, sluta dalta....klipp navelsträngen:)

Det har hänt mycket i mitt liv på sistone, saker som blivit bra i slutändan. Det bästa är att jag får sov igen. Det var TIO år sedan. Lillan har kommit upp jämnt förr och Alma har ju haft sina sömnsvårigheter pga allt som hänt mig. Nu är mardrömmarna färre och hon sover.
Det känns lustigt, sååå länge sedan man sov. Först var man vaken av skräck, sedan, oro och sorg sedan för barnåren och så följde mardrömmar både för Alma och mig.

Är vi fria nu, är det nu sömnlivet kan börja?

Vi har tagit oss igenom mycket och nu vänder vi ytterligare ett blad. Så stolt över mina barn , stolt över mig själv att jag i slutet ändå står rakryggad. Ingen når mig nu!

Jag vet att jag säkert daltat med Alma, men nu får bådas skull klipper vi navelsträngen. Vi blir två personer men behåller kärleken, vi behåller vår relation. Det förändrar inget. Vi växer!
Jag älskar henne lika mycket för det och kommer alltid finnas för henne men nu måste vi lva vidare på en ny stig i världen. För bådas skull.

Förändringarna o nya människor i mitt liv gör mg så lycklig att det som hänt inte längre får plats....klart det kommer finnas kvar men jag andas ny luft. Fantastiskt!

Nu tar vi mys helg, hoppas ni får det fantastiskt med!

Kram