Det har varit mycket upp och ner på sista tiden, mycket har hänt i mitt liv och framför allt är kylan tillbaka. Tillsammans med höstens intrång kommer mörkret, den liksom ringlar sig runt mig och sluter in mig i något jag avskyr. Det blir dystert och det tar ytterligare kraft att känna mig glad och pigg som jag ju är som person.
Det har varit stunder av längtan, oro, skräck och lycka sista tiden. I en salig blandning, ibland var för sig ibland tillsammans. Ibland har känslorna varit outhärdliga, ibland hoppfulla.
Längtan har bestått av det lugna trygga. Att åter finna denna känsla för alltid om det är möjligt efter allt de tagit från mig. Jag vet att mina mörka dalar är färre och inte lika långa nu som förr, jag vet att jag mår ok och har det bra. Men att helt släppa allt går inte.....på något sätt vill jag inte. Dels för det lärt mig något och jag idag använder mig av det i mitt arbete men även för jag är rädd att tappa kontrollen för mitt liv. Att åter befinna mig i någon annans kontroll, någon annans grepp. Jag längtar många gånger bort från mitt liv.....men många gånger längtar jag även efter mitt egna liv. Med små steg tar jag mig dit.
Oron går hand i hand med skräcken. Jag har vaknat många gånger av hjärtklappning, svettningar och bilder fastetsade på näthinnan. Minnen.....rädslor.... I det ögonblicket förstår jag att det är mig det handlar om, det är jag som varit där bland liv och död känslor, bland förtryck och förnedring. Det var jag om blev sviken....det sveket sitter kvar och lever med mig i andra relationer. Denna tillit....till andra men även mig själv.
Det är behövligt att det mörka får ta rum i mitt liv, att jag får känna och minnas och gråta en skvätt för att sedan resa mig starkare. Men när det är som mörkast är det tufft.
Det var tio år sedan nu....just denna höst.
Ändå kämpar jag än. Jag har kommit långt med mig själv och det som hänt men jag är sviken av samhället. De som förväntar sig att man ska glömma efter ett antal år, att man ska må bra jämnt, att man inte ska vara rädd eller behöver skydd.
När kommer de förstå att det är inte lika för alla, när ska man få må som man gör? När ska man få ett godkännande som säger: du har rätt att må dåligt
Lyckan är ändå det som håller mig uppe. Lyckan till livet, att jag fått en ny chans och mina underbara döttrar. De ger mitt liv en mening, den vackraste meningen i livet!
Längtan har bestått av det lugna trygga. Att åter finna denna känsla för alltid om det är möjligt efter allt de tagit från mig. Jag vet att mina mörka dalar är färre och inte lika långa nu som förr, jag vet att jag mår ok och har det bra. Men att helt släppa allt går inte.....på något sätt vill jag inte. Dels för det lärt mig något och jag idag använder mig av det i mitt arbete men även för jag är rädd att tappa kontrollen för mitt liv. Att åter befinna mig i någon annans kontroll, någon annans grepp. Jag längtar många gånger bort från mitt liv.....men många gånger längtar jag även efter mitt egna liv. Med små steg tar jag mig dit.
Oron går hand i hand med skräcken. Jag har vaknat många gånger av hjärtklappning, svettningar och bilder fastetsade på näthinnan. Minnen.....rädslor.... I det ögonblicket förstår jag att det är mig det handlar om, det är jag som varit där bland liv och död känslor, bland förtryck och förnedring. Det var jag om blev sviken....det sveket sitter kvar och lever med mig i andra relationer. Denna tillit....till andra men även mig själv.
Det är behövligt att det mörka får ta rum i mitt liv, att jag får känna och minnas och gråta en skvätt för att sedan resa mig starkare. Men när det är som mörkast är det tufft.
Det var tio år sedan nu....just denna höst.
Ändå kämpar jag än. Jag har kommit långt med mig själv och det som hänt men jag är sviken av samhället. De som förväntar sig att man ska glömma efter ett antal år, att man ska må bra jämnt, att man inte ska vara rädd eller behöver skydd.
När kommer de förstå att det är inte lika för alla, när ska man få må som man gör? När ska man få ett godkännande som säger: du har rätt att må dåligt
Lyckan är ändå det som håller mig uppe. Lyckan till livet, att jag fått en ny chans och mina underbara döttrar. De ger mitt liv en mening, den vackraste meningen i livet!
Jag ler när jag tänker på dem, mina fantastiska barn. Jag är så stolt över dem och de gör mitt mörker lite lättare.
Hoppas ni mår bra
Ta hand om er fina värdefulla ni
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar