Avslut två

De senaste dagarna har varit fulla med fina ögonblick fyllda av lycka och kärlek. Många kramar från mina barn, picknickar med dem vid vattnet, ett och annat bad, ensamtid och ro.
Den där ensamtiden som jag ofta har så svårt att ta till mig var behövlig. Några dagar med fina vänner men också tid för mig själv. Att gå ute i sommarvärmen, höra fåglarna, känna blommorna dofta och bara va är så fridfullt. Som om det mörka blåser bort. Det är fantastiskt.
Det inre lugnet infinner sig och jag kommer på mig själv att tänka att så här borde det jämn vara och så är det för många. Visst stressar vi alla säkert lite för mycket eller mår dåligt från och till i livet men någonstans finns hos många det inre lugnet. Inte oron över när någon kommer ut ur fängelset, ingen oro för sitt liv och sina barns....
Dessa inre ro dagar tar jag tillvara på, jag plockar dem och gömmer dem i mitt inre för att kunna minnas och därigenom finna hopp om att de återkommer. Och det gör dem.

Idag ska jag själv till min dotters psykolog, ett avslut. Alma gick där några gånger, vi pratade om lite frågor hon och jag hade kring "honom". Det var tydligt att det räckte med några gånger. Det var också väldigt tydligt att hon inte var ett trasigt barn. Det låg mycket hos mig och mina "kristankar".

Jag tror att ja trodde att detta skulle göra henne mer ont än det gör, att hon tänkte på onom ofta och var bitter över "kärnfamiljen". Men det har visat sig att det just vart en mors tankar och känslor som spelat oss ett spratt. Hon trivs som det är nu, med vår familj, med mig, lillasyster och pappa T. Hon tänker på honom ibland, men hon bryr sig inte. Det rör då mest hur det är i finkan, när han kommer ut och ett ständigt konstaterande att hon inte ser honom som sin pappa eller vill träffa honom.
Jag kommer inte sakna själva grejen med psykologen men jag kommer sakna vår ensamma tid, Almas och min. Efter varje besök tog vi en glass eller gick och åt eller shoppa. Vi var mor och dotter och vi var glada. Självklart har vi fler såna stunder i vardagen men här hade vi en bokad tid. Får göra upp ett schema:)

Det jag tänker kring psykolo tiden var att hon fick svar på sina frågor kring fängelset och hon fick även prata om sina halvsyskon. Tror det var nödvändigt med dessa svar för att ta nästa kliv. Det känns på ett sätt som vi kliver in i ett nytt skede men även funderar jag kring detta som han lyckades få mig att känna.
När jag blev gravid och han ena dagen hatade mig och andra dagen ville leva sitt liv med mig och vårt kärleksbarn (som han uttryckte sig,hm) fanns mycket skuldkänlor inom mig. Jag skapade vissa själv och han ökade på dem. Han visste hur jag kände och använde detta. Det gällde kärnfamiljen, min rädsla över att pappan till barnet inte skulle vara där mm. Jag visste j någonstans att det var det bästa men jag (med hans hjälp) var rädd att A skulle vända sig mot mig i framtiden när hon fick veta och springa till honom.
Inom mig var det ett ständigt krig, jag vet att barn är smarta och känner vem som älskar dem och har funnits där. Men oron kunde inte släppa, och han utnyttjade varje liten svaghet.
Nu märker jag att det är den oron som följt mig. Jag var mer rolig för min dotter än vad jag borde/behövde vara. En lättnad men även skämmande vilken makt han hade och besitter än.

Jag är oerhört lycklig över att min familj alltid funnits för mig och A, min nya familj när T och jag gifte oss. Som älskar henne som T "riktiga" barn. Jag är glad över att hon har sån kärlek runt sig. För det är vi alla som fått henne att bli den fina tjej hon är idag.
Jag är stolt över min stora A. Hon är en fin vän med många vänner, en omtänksam syster och dotter och en glad och nyfiken skoltjej. Hon är som "alla" andra om ni förstår mig.

Det får en sten att falla från mitt bröst....

Nu går vi o avslutar psykologkontakten, sedan en promenad ensam i värmen.

Ta hand om er

Kram Paulina