torsdag 31 mars 2011

Fängelsenytt

Telefonen ringde igår....jag tittade på den och det står Fängelset Härnösand....hjärtat slog dubbla slag....som vanligt. Vet inte om det är oron över vad de ska säga eller bara påminnelsen över allt som hänt. En del av mig vill inte att han är en del av våra liv, vill inte bry mig eller ha honom i tanken samtidigt vill jag ju veta vad som händer. Nu skulle han få sin första titthålspermiss. Fick datumet i god tid vilket jag uppskattar. Vet egentligen inte varför jag ska veta men har ju tankar inom mig....tänk om han rymmer. Jag fick bekräftat att han ska vara ute i sex timmar till skogs med tre stora starka karlar. En cigg och kaffe..... Visst visste jag att det skulle komma, dagen då han fick en liten bit av verkligheten. Att bli en del av den. Men det får mig också att tänka på att det är bara fyra år kvar tills han är helt fri...utan tre stora karlar....inte bara i skogen. Men det är då och nu är nu. Jag försöker se det positiva. Jag ångrar inget, han fick det han förtjänar. Min dotters frågor om hur han kommer känna när han kommer ut svarar jag som jag känner, jag vet inte. Man kan tro saker, man kan önska saker.....men verkligheten vet jag inget om. Det kan göra mig galen ibland. Att inte ha kontroll. Solen lyser och ger mig kraft. Som om den kände att jag behövde den. Jag suger åt mig varje vårdoft, ljus och stunderna med barnen. Att se dem leka, skratta gör mig levande och snabbt tänker jag inte mer på det mörka. Men någon gång framöver kommer ett nytt samtal..... Fram tills dessska jag framkalla våren ännu mer och njuta av livet. Kram till er alla

2 kommentarer:

Anonym sa...

Usch fy vad hemskt, bara jag läste dina ord fick jag en tryckande känsla inom bröstet, en lindrigare panik. Tanken på att min bror som gjorde mig så ont aldrig fick något och fortfarande går helt fri där ute gör mig ofta livrädd trots att jag vet att rent logiskt skulle det nog aldrig hända något igen (jag vet att våra situationer ser helt olika ut, jag försöker verkligen inte säga att vi har samma historia) men känslan av obehag vet jag inte om jag någonsin kommer få ur mig!

Många stärkande kramar och det är tur att man har sina barn!

Paulina sa...

Tack för avtrycket hos mig här.
Ja, barnen är en stor anledning att leva och de ger så mycket.
Beklagar att din bror aldrig fick något straff och du upprättelse.
Jag kommer oxå alltid bära med mig obehaget....tyvärr.
Samma historia eller inte men mycket som liknar ändå. Med känslor och tankar mm.

Jag önskar dig all lycka, det är du värd!
Styrkekramar

 
Blogg listad på Bloggtoppen.se