En kamp

Just nu är jag het slut....sliter så otroligt för allas lika värde och rätten till hjälp. Många jag möter (politiker, kommunanställda mfl) ser inte detta problem. Eller de väljer att inte se.

Jag blir ledsen, frustrerad och känner mig så maktlös.
De bollar över allt ansvar på oss som jobbar ideellt. Men vi har inte nog med resurser att hjälpa. Många gånger räcker det med stöd och att någon lyssnar och bryr sig. Men jag sitter även med unga som svikits av både kommun och landsting....där vi är deras livlina. Där de behöver en psykolog som är expert på just detta och kanske ev ett boende som är det.
Och det känns hemskt att sitta med ett liv i sina händer där man inte får hjälp från de som borde ta ansvar.

Dessa unga finns

De finns de som skadar sig med sex
De finns som utsätts för människohandel/koppleri

De som varit utsatta för övergrepp och de som säljer sex.

Och tyvärr är de inte få.
Hur kan man blunda? Hur kan vi i ena delen av landet få den bästa möjliga hjälp och på andra delar ingen hjälp? Tror det som svider mest hos de unga är att de inte ens finns....
Att välja att titta bort måste vara värre än att försöka hjälpa med det lila vi alla kan göra?

Jag tror på "ingen kan göra allt men alla kan göra något".

Jag har aldrig gett upp och kommer inte göra det nu heller. Jag fortsätter kämpa för er! Jag vet hur mycket det betyder. Tillsammans är vi starka.

Ni vet att i finns på facebook va? Nova Huset och Novahuset.

Kram till er alla