Mors dag som mamma med mamma

Fick en tunika/klänning av mamma idag, love it! TACK!

En dag på stranden...mamma, sys och Ella badar där nånstans:)

Min underbara mamma i bästa form:)

Min fina syster och mamma. Eftersom mamma alltid asgarvar försökte vi med morfars knep, vända sig bort och titta när jag ropar,blev ju verkligen bättre:) Hahaha, suprise, nopp

Försök att få en normal bild med oss

Att vara mamma är det bästa som finns, idag är jag extra lycklig. Vi har haft en underbar dag på playan. Värme, sol och kärlek. Med mina barn, min mamma, syster och kusin. Männen va idag på solvalla och kolla/spela på trav (elitloppet). En riktig tjejdag. Barnen låg i vattnet mest hela dagen innan Alma följde med en kompis på bio. De var inte jätte skönt i vattnet men mina barn verkar inte känna skillnad....är det sol är det sommar.

På playan såg vi Linda Rosing me sin nya karl, barn och sin gravida mage. (mest till dig lillsys som gillar a b c och ö kändisar:)) Alla ska verkligen ha barn nu, börjar längta själv...

Första gången jag fick barn var en oförklarlig händelse likaså alla känslor som flöt med. Det är stort, att allt bara går bra...ett mirakel. Andra gången blev jag lika överraskad igen, ett nytt mirakel. Barnen lyser upp varje dag fö mig, de värmer mitt hjärta och tar bort min sorg. De är för dem jag lever, de betyder allt.

En sån här dag är jag även lycklig över att ha en mamma som lärt mig vad värme, kärlek och glädje är. Det var mysigt att fira dagen med mamma där även jag var mamma.

Tack barn för att ni finns och tack mamma för att du är världens bästa, läckraste och gladaste mamma. Älskar er! Tack sys för du va me idag, vad vi yra, solsting kanske...haha, Älskar dig.

Ni är det finaste jag vet

Ni är det dyraste i världen

Ni är som stjärorna som vindarna som vågorna som fåglarna som blommorna på marken

Ni är min ledstjärna och vän

Ni är mitt tro mitt hopp min kärlek

Ni är mitt blod och mina lungor mina ögon mina skuldror och mitt hjärta.......

Kram

Våldtäkternas paradis

Jag läste i en tidning i tisdags att var tredje anmäld våldtäkt hos Citypolisen skedde på Östersjöfärjorna. Förvånad nej....
Tyvär är kryssningarna och utlandsresor ofta förknippat med mycket alkohol, alla känner "ingen känner mig och här kan jag göra vad jag vill". Många gånger spårar det nog ut. Det är synd, gillar både att åka utomlands och på färjor.
Nu för tiden blir det dock lite annorlunda val när man åker utomlands men en kryssning är alltid kul. Vänner, god mat och dricka, spa och massssa tjejsnack och dans. Men man ser ofta saker som har eller kommer spåra ur, många är dyngraka redan vid incheckningen.
Jag har också varit full på kryssningar. Har dock bara åkt på tre:) Två av de gångerna var jag i stadiet, inget händer mig och turligen gjorde det inte det men vem kunde veta?

Jag tycker inte man ska vara rädd hela tiden och visst måste man få festa till, men i bakhuvudet hoppas jag alla tänker att det faktiskt kan hända.
Senast jag åkte var för ett år sedan, vi hade avslutning i psykiatri utbildningen och klassen åkte. Jag märkte då att jag inte alls kände mig som 18 längre:) Hade gärna suttit vid ett bord och pratat hela kvällen sen lagt mig....booooooring!
Nån som känner igen sig?
Nu för tiden är jag inte ute så ofta, i stället för en plakatfylla på otten som förr i tiden föredrar jag (om jag nu ska ut)en kväll med tjejerna, mycket prat, kanske lite dans och sen hem skapligt. Inte bli utslängd när det slutar. Nu på sommaren är det underbart med nåt glas på en uteservering och bara prata....det ger mig massa energi och blir glad över att se vänner.
Jag är inte så tråkig som det kanske låter, tror jag är rätt bra på att slappna av och släppa loss....men inte som förr. Nåt har hänt och tror inte det vänder....eller blir jag en sån där "tant" på 50 som festar järnet i ungdomskläder där mannen ligger hemma och är för "tråkig" .Nopp tror inte det.
Ska bli kul och se:)

Idag blir det ingen fylla, blir lördagsgodis, cola och mys med barnen. Har idag varit ute i solen och njutit av den efterlängtade sommaren. UNDERBART! Alma var på bio med min syster och Ella va på skansen med farsgubben och gudfar Johan.
Jag passade då på att lära mig fixa nya hemsidan till Novahuset, blir jätte bra. Så kul, TACK Andreas. Säger till när den lanseras så får ni tycka till.
Ha en bra kväll och festa lugnt:)

Kram

Utsugen kraft

God förmiddag....hoppas ni mår bra. Själv har jag en "bara lägga mig ner igen och sova bort dagen"dag. Vissa dagar verkar det som all kraft och ork har pyst ur en... Varit mycket i huvudet denna vecka, mycket sorg och många måsten. Kommit upp en och annan fundering, framtiden, livet mm. Frågor som ofta är svåra att besvara men som kan gnaga lite i bakhuvudet så man bli möööör.

E har varit hemma två dagar men idag fick hon åter träffa kompisarna. Har istället A hemma. Vi städar, måttligt roligt....e ju sommar ute och skulle behöva rensa huvudet med luft och sol. Ska väl hinnas med något ute idag iaf. Vi har ju fredagsmys inköp och E hämtning så ut måste vi.

Dessa kläder, tar de aldrig slut. Tre maskiner (iof kissa E ner hela sängen i natt men det får man ta när man tränar blöjfria nätter:))
Får hänga ut tvätten så den luktar sådär sommargott. Ska ju fortsätta vara sommar hela helgen, underbart! Då ska jag inte städa och tvätta, vare sig det behövs eller inte. Då är det familjedags! Viktigt att umgås tillsammans på helgerna när man är samlade, mysigt.

Nu ska jag fortsätta, A får några anfall och hjälper till ibland. Trots att hon springer omkring i högklackat och sjal....leker mannekäng eller nåt och sjunger cara cara mia:) Flickor!!

Såhär ser hon ut:) Lätt och städa då

Trevlig fredag, KRAM

Idag tänder vi ljus för Theo

För fem år sedan föddes en underbar liten pojke

För två år sedan blev han sjuk

För ett år sedan lämnade den lilla pojken jorden

Sen dess har livet inte varit sig likt för någon som kände honom, allra minst hans familj. Han lämnade ett stort tomrum efter sig men också mycket minnen och glädje.

Idag tänder vi ljus här hemma för en pojk som alltid var glad och var en riktig kämpe. Vi sörjer för den korta tid han fick med sin familj men gläds över de dagar de fick tillsammans, dagar av skratt, bus och lycka.

Jag är säker på att han cyklar i himlen någonstans i sin bajen tröja. Han ser ner på sin mamma och pappa och ler över att de är tillsammans igen och att han ska bli storebror. Alma vet med säkerhet att han får tårta när han fyller år, samt att om han önskar så är hans hår tillbaka (jag tror han vill se ut som pappa och är utan). Hon säger även att han är en ängel och brukar hälsa på sin familj, den tanken gillar jag och litar på till 100%.

Det är med tårar rinnande nerför kindena jag skriver detta, men hur orättvist det än är så är det så ser verkligenheten ut så. Det vi kan göra är att minnas honom. På det sätt lever han alltid vidare.

Jag hade äran att följa med när han skulle födas, vara barnvakt åt honom, Theo+familj var barnvakt till Alma.

Vi hade äran att få känna denna underbara pojke, TACK!

Vi väljer att minnas Theo så här

JAG TÄNDER ETT LJUS

-JAG VET INTE VAD JAG SK SÄGA

-JAG KAN INTE FÖRKLARA VAD JAG KÄNNER

LJUSET JAG TÄNDER ÄR

- NÅGOT JAG HAR

- NÅGOT AV MIG SJÄLV

- NÅGOT AV MIN TID

JAG LÄMNAR LÅGAN TÄND

-FÖR DINA NÄRA OCH KÄRA

-FÖR DET EVIGA OCH OBEGRIPLIGA

-FÖR DIG OCH DITT MINNE

Idag finns hela hans familj i mina tankar. Theo kommer aldrig vara långt borta, han lever i våra minnen och i våra hjärtan, så vi kan ta fram honom när vi vill och minnas honom som den fina pojk han var.

Stöd barncancerfonden i sitt arbete http://www.barncancerfonden.se/

Många kramar från min familj till din

Rädslan att åter va tvingad

Ett vanlig tandläkarbesök i morgon står på schemat, jag våndas, jag gråter, svettas och grips av dessa panikkänslor som en gång sköljde över mig. De "besök" vi var på, eller de saker jag var tvungen att göra. Den känslan, att inte få bestämma själv, att vara rädd för sitt liv, att skämmas och att tappa all kontroll är väl bekant med mig. Nu återkommer den i en annan skepnad men känslan är detsamma.....göra något jag inte vill.
Det kommer över mig som ett svart moln, rädslan om att ligga ner, göra något jag är otroligt rädd för, någon över mig med redskap jag förknippar med allt hemskt därute. Att inte ha kontroll....det är otäckt. Men jag ska gå i morgon, har en sådan värk att det har blivit tvunget...Har redan skjutit på det för länge nu.

I stället för att tänka på det, kopplar jag på öronen och hör barn leka utanför, mina barn och en vän. De ville äta ute idag, så dukade fint upp måltiden. Nu äter de glass:) De leker och är lyckliga...livet kunde vara värre. Idag hade A överraskningsfest på skolan, de klättrade, dansa, målade mm. Luktade korv om henne när hon kastade sig i min famn idag, en lortgris med nymålande byxor. Barn!
E fick jg hämta på dagis, lite febrig och hostig men följer storasysters lek därute...barn verkar kurera sig fort men får va hemma i morgon med och mysa med mig. Behöver en lugnade gullunge då så jag tänker på annat.

Det blir en lugn kväll hemma idag, jag går på tabletter pga värken så är rätt trött och känner mig inte alls pigg idag. Känner mig lite ledsen, mycket i huvudet idag antar jag.
Hörs i morgon
Kram P

Floridakrock

Vi bodde på bra hotell med pool och västkusten var jätte vacker och stor. A ser ensam ut:)

Safari i animal kingdom Disneys waterworld och Wet and Wild

Dessa två hade AS grymma vattenrusckanor+allt i mini för barnen

Disneyworld i värmen:)

Waterworld va underbart med späckhuggare, definer mm

Familjen var i Florida över nyår i två veckor, hann med stranden och alla parker så det blev en lyckad resa trots allt... Två nätter kvar och det händer något.

Mardrömmen kom över mig igår. Mycket av det man varit med om brukar komma tillbaka nattetid. Precis när man trott att det var "glömt" poppar det upp och påminer en. Inatt var vi i Florida igen, hela familjen. Jag ser det så klart framför mig, vi sätter oss i bilen, åker några hundra meter, vi längtar till en dag på stranden. T säger plötsligt, "jag somnar". Samtidigt som han säger det tycks foten vilja nåt annat och gasar. Bilen styrs mot en betongpelare. Jag blir arg, tror han skojar först (vet inte varför han skulle det....),blir sedan rädd, ropar, skriker, försöker få tag i ratten,barnen känner paniken och börjar skrika och gråta. Pang! Det ryker, får ingen luft, barnen i panik. Vi blöder. Antar att min smärta stoppas där. Det enda som finns i mitt huvud är att få ut barnen. Vi hostar, jag känner mig yr, tror det kommer börja brinna eller explodera (som det ofta gör i film). Nu var det ingen film, det var verklighet.....

Ut fort, sliter ut E ur bilbarnstolen, sen A. Rädda, i panik och chock, vi ramlar ner på trottoaren. Barnen i mitt knä, gråtandes, skrikandes.

T hänger fram över ratten, kan inte göra något, orkar inte... Jag håller mina barn hårt i famnen, "mamma är här, ingen fara". Människor kommer. Jag säger "call the ambulance, I´m dizzy". Med de orden känns det som jag halvsvimmar, all rök, all chock har slagit ut mig. Barnen var i säkerhet, huvudsaken....Då kom rädslan, paniken att somna. Tänk om jag inte vaknar. Somna inte från barnen...Jag tänkte på min familj, mina vänner, hur barnen skulle ta sig hem utan oss,vem tar hand om dem? Mitt liv fick inte sluta så här.

Polisen och ambulansen kom, A och jag i en ambulans och T och E i en annan. T var vaken, hade svimmat. Vi fick ligga på hårda britsar med nackkragge, E var så rädd och grät, förstod inget då språket inte var svenska men de försökte lugna henne ändå. Inte lätt att spänna fast en liten tjej som är livrädd. A var lättare att lugna med orden.

På sjukhuset var det hemskt att va så maktlös, med nackkragge kunde jag knappt vrida huvudet utan stirrade i taket. Barnen var på olika tester, det var hemskt att inte veta hur de var med dem. När de kom tillbaka grät de... Personalen tog våra händer, jag låg i mitten med händerna ut. Varsin liten hand i min, jag sjöng för att lugna dem, vi alla tittade upp i taket. E somna och jag pratade med A. Vi var lugna, räddade.

Folk beskriver att man blir stark när sitt barn är i fara, jag känner igen mig. Att all smärta kom efteråt, samt chocken som slog till rejält.

När barnen lugnat sig kom min tårar och tankar. Vad kunde hänt? Både polis och ambulansmännen sa att om vi åkt 40 m till upp på motorvägen dit vi skulle hade vi varit döda, att vi haft änglavakt. Så jag tackar nån (några) änglar där uppe.

Deras röster och skrik från den dan förföljer mig in i drömmarna...Jag tackar varje dag för att barnen finns vid min sida. Försöker leva varje dag som den sista, barnen får höra att jag älskar dem ofta. Om något skulle hände dem eller mig ska de veta vad de betydde för mig.

Ta aldrig något för givet och uppskatta det du har!

Nu ska jag ut i solen och få ljus och luft, rensa lite. Sen hämta två solbrända lortgrisar med vänner på dagis och skola:) Längtar efter kramarna...

Kram

Dårar i trafiken

Var ju på kalas i fre så här kommer lite bilder. Min syster fick ett par örhängen och byxor från VILA av oss, här är hon i sin födelsedagsklänning:)Nu hela 24 år, lillasyster....

Jag vaknade seg idag, men när jag tittade upp och såg solen skuttade (nåja så graciöst vad de nog inte) jag ur sängen. Alla är ur huset nu, skola, dagis och jobb. Själv har jag tagit en lugn dag, lite mail mm men sen ska jag ut. En hemsk huvudvärk förföljer mig. Blev sent igår, efter en lång resa hem. Som tur var satt Erika, min syster, därbak med barnen så de verkade stormtrivas och höll sig vakna tills vi va hemma efter 22:00.

Det var årsmöte igår med Novahuset, mycket som far i huvudet då. Mycket som ska bestämas, sägas mm. Det var fem pratglada tjejer (o en i telefon) så ni kan ju tänka er. Jag blir fylld med energi när jag träffar människor jag gillar, tack tjejer. Nu kämpar vi vidare!

När vi åkte hem tänkte jag på en sak, i de flesta bilar som körde om oss (väldigt fort kan tilläggas) satt det barn. Det var alltså "familjebilar". Pappan eller mamman verkade ha bråttom hem utan att tänka lite längre....varför är det 110 här? Vad händer om vi krockar? Kan jag leva med konsekvenserna?
Jag säger inte att våran bil aldrig åkt över hastighetsgränsen men någonstans tänker man väl till och saktar ner? Ingen kan väl vara helt säker där ute på vägarna pga andra trafikanter men varför göra oddsen ännu mindre genom att blåsa fram i 160 med barn i bilen, eller köra om i de märkligaste situationerna. Jag satt som på spikar många gånger och tänkte, hoppas det inte händer nåt. Dessa barn är dyrbar last!

Jag kanske är nojjig och extra "rädd" för allvaret, döden och andra saker man egentligen inte vet mycket om men som omger oss. Jag är inte rädd men det finns där i bakhuvudet hela tiden, om barnen skulle mista mig eller jag dem. Det är frågor som man inte kan/ska tänka på, man blir galen. Men jag har så länge levt med hot och rädsla för mitt och andras liv så det är en del av mig. Knäpper det till i en buske hoppar jag till månen och hör jag något vid dörren är jag där med spända öron och pulsen snabb som efter ett maratonlopp. Jag gå som i katastrofberdskap hela tiden och det har tärt på kroppen.
Men det får mig också att värdesätta det jag har runt mig och att tänka två gånger innan jag gör något som i längden kan göra saker värre än de är. Det är en gåva jag fått efter allt, tuff genomgång bara.

Tack "vännen" för att du tog steget och messa mig idag:)

Nu blir det ut och skriva i solen.....mycket i huvudet idag. Får berätta mer i morgon.

Kram

Tankar över en pizza

Lördag igen och det blev en familjelördag.....jag fick sova ut. T gick upp när barnen vakna halv sju, pigga som bara barn kan vara så dags en lördag. Dagen blev mysig mellan regn och sol, stan, glass och pyramidspring:) Nu väntar en kväll med robinson och godis:)

Igår blev det kalas hos syster som nu är hela 24 år. Paj till lunch (den godaste jag någonsin ätit)och fika därefter. På kvällen blev barnen sugna igen så vi gick ner en trappa för att dela på två pizzor. E åt väl två bett, stod sedan i fönstret och lekta allan...storasyster garva så hon höll på att stöpa i golvet. Blir så lycklig när mina två flickor är lyckliga och skrattar som om allt är bra. Vilken känsla, äntligen har jag det jag drömt om så länge.

Länge trodde jag att A och jag skulle leva ensamma, men nu har hon en mamma och pappa och lillasyster, vem vet....får gärna fler barn. Det är en underbar känsla att bära ett barn, att barnet föds och blir en person....ett under. Jag är lyckligt lottad.

När vi igår satt på pizzerian satt två tjejer i 25 års åldern bakom oss....det kom in en yngre tjej i kort kort svart klänning och jag hörde bakom mig hur det började tisslas....Men gud, vad har hon på sig mm mm mm.
Jag sa högt (låtsades att det var till T) kan inte folk bara låta andra klä sig och se ut som de vill. Alltid är det något, för mycket smink, för tjock, fel partner eller kläder. Blir såååå trött. Bry er om er själva och lev era liv. Tjejen var söt, hon hade en fin klänning thats it, lägg ner!

Jag vet att det tisslas om de flesta, jag har själv gjort så....men jag var yngre då. Ingen ursäkt men jag har växt och mognat och försöker tänka innan grodorna flyger från min mun. Jag vet själv hur ledsen man blir av allt prat, alla dömande ord, skitsnack helt enkelt. KLart det kan vara kul och sitta och titta på folk och alla säger väl nån gång något roligt om nån, men man kan ju försöka lyfta fram det bra ist. Jag ser ofta många snygga tjejer på stan med läckra kläder, det kommenterar jag hellre än de mindre finklädda personerna. Alla gillar vi olika och jag tror det finns nån för alla....tror ni?

Nu ska jag busa en stund till med barnen, ge T en puss eller två och äta min lördagspåse:)som jag längtat.

Kram och trevlig lördag

Resultat av det "offentliga" livet

När man är "hemma" känner människor igen en sen förr och nu ibland även pga att jag varit med i tidningar och tv på senaste. Många säger ingenting, vet kanske inte vad de ska säga eller bryr de sig inte. Själv är jag nog en sådan som hellre säger för mycket än för lite, bryr mig hellre en gång för mycket än för lite.
Mötte en gammal granne på stan idag, hon har barn i min ålder och vi bodde grannar när jag var liten. Hon sa att hon sett mig på tv och att det var starkt gjort av mig att prata om det! Det gladde mig, mer behövs inte sägas men genom att kringgå saker blir det bara patetiskt.
Som vissa "vänner" jag haft som vet vad som hänt och inte säger NÅGOT. Jag vill inte att någon ska lovordna mig eller tycka synd om mig men att säga något tycker jag att jag är förtjänt av. Som vi alla är.

Jag har två vänner som gått igenom det som enligt mig måste vara det värsta att uppleva, att mista sitt barn. Jag tyckte jag fanns för dem innan, under och efter det hemska, jag finns än. För att påminna dem att de alltid har mig kan jag höra av mig, skicka mess eller liknande. Ibland kanske man bara vill säga att man tänker på någon, eller visa att man finns där. Då har den personen själv valet att prata eller inte med personen. Dessa personer väntar nu ett nytt litet barn. Det är jag lycklig för även om inte ett nytt barn kan ersätta ett annat....Jag önskar dem all lycka! (de ska bli ett äkta par med)

Det jag vill säga är, att se och lyssna runt dig. Det finns alltid någon som behöver ett stöttande ord eller en tanke. Som jag skrev igår är livet för kort för att vänta....det går inte i repris!

Nu blir det födelsedagskalas hos syster, får se vad hon bjuder på. Vet att det blir lunch och fika:)
Ikväll kommer T, barnen längtar och han med, det vet jag. Ska bli roligt, fredagsmys med oss alla.

Kram i regnet

Älskade familj

Min älskade mor och jag njuter i solen, medan morfar är lekgubbe:)

Först lillasyster sen är det rättvist storasysters tur "E" är den kutande pricken:)

Här fikade vi vid slussen Har fått en fint handgjort halsband av "E", det har jag burit idag

Lugnet har redan infunnit sig, så fort jag och barnen steg av tåget kom det över mig. Lugnt, tryggt, skönt och avslappnade. Rus av lycka blir resultatet. Igår kom vi till mormor och morfar (barnens) och morse väckte vi dem tidigt. När solen sken var vi så klart tvungna och gå ut och fika....vatten, natur och denna glädje.

Jag känner mig så tacksam för mina föräldrar, de är inte bara underbara föräldrar utan även underbara morföräldrar. Barnen skrattar oavbrutet och livet känns lite enklare helt enkelt....allt för det känns som hemma. Den ibland nerviga, stressade och oroliga mamman i familjen släpper den inre oron och kopplar bort. Hem ljuva hem.

Man säger ju borta bra men hemma bäst! Just idag är jag beredd att hålla med till hundra procent.

I morgon kommer T, barnens pappa. Jag känner stor tacksamhet mot honom med, lättare att komma på vad man värdesätter när man är i harmoni själv. "A" var 2 1/2 år när "T" kom in i hennes värld, så hon minns inget innan. När vi pratar om tiden innan säger hon, när vi bodde bara du och jag, innan pappa kommit:) Ler över tanken, jag fick den pappan jag önskade henne. Från första stund accepterade han det förflutna, älskade oss både och henne som sin egen dotter. Det är stort och det kommer jag alltid vara tacksam för. När hon ett år senare blev storasyster blev det som min egna lilla kärnfamilj.... De två är oskiljbara, så lika men så olika. "A" är esteten som älskar att sjunga, dansa och rita och lilla "E" klättrar och hoppar från allt och gillar lite att kicka boll. "A" är försiktig och "E" galen:)

Mina älsklingar, om ni bara visste vad mamma älskar er!

Nu ska mormor (min mamma) och "A" på bio, vi andra får mysa på altanen i solen. Dra in varje andetag av lugn. Jag kommer på mig själv att le, vad det kan ändra mycket att få komma till ställen som får oss så trygga. Alla har vi nog någon plats vi kallar hemma, och jag är verkligen där nu:)

Idag lever jag efter LEV LIVET, LIVET GÅR INTE I REPRIS

Grattis mellansyster som idag fyller 24. I morgon kommer vi med paket, vi får tårta va:)?

Love u sis

Kram en lycklig P

Glädjetårar mitt i allt

Ännu en dag av sol, jag ska hämta barnen tidigt och ut och resa. Alltid skönt att komma bort lite, hälsa på vänner man inte ser så ofta och bara va en glad fri mamma. När man accepterat det som hände och inte kan förändra något gäller det att kämpa vidare. Vidare mot något som blir ett nytt liv, som en vas som ramlat i golvet och slagits i tusen bitar gäller det att leta upp de stora bitarna och sätta dem på plats. Några små bitar saknas, de kan liknas av de minnen jag lämnar kvar, av de sår jag bär med mig men som nu är läkta. Glömmer gör jag aldrig men jag lever och har hoppet.

Jag har ibland haft det svårt för att gråta efter det som hände, men nu känner jag ögonen vattnas, en tår faller på min kind. Jag ler, jag lever, jag finns. Det är skönt att gråta. Idag är det inga sorgetårar utan mer lättnad. Jag behöver lätta på trycket ibland. Jag kan numera känna mig stolt över mig själv och älska mig för den jag är...det är en bra bit på vägen. Gör mig tårögd igen:)

Sjukt det där jag skrev igår, om att imorgon kommer jag läsa om en ny flika/kvinna därute....vad gjorde jag? På första sidan på aftonbladet eller expressen stod det "14 våldtagen på tåget". Fy fa...

Nu ska jag packa det sista och sedan njuta av min barn hela helgen. Kommer förstårs skriva här varje dag:)
Ut i solen ni som kan, sug åt er varje solstråle och andas in vårluften....

Kram Paulina

ATT VARA STARK, ÄR INTE ATT ALDRIG FALLA, ATT ALLTID VETA, ATT ALLTID KUNNA
ATT VARA STARK ÄR INTE ATT ALLTID ORKA SKRATTA, ATT ALLTID HOPPA HÖGST, ATT VILJA MEST
ATT VARA STARK ÄR INTE ATT LYFTA TYNGST, ATT ALLTID KOMMA LÄNGST ELLER ATT ALLTID LYCKAS
ATT VARA STARK ÄR ATT SE LIVET SOM DET ÄR, ATT ACCEPTERA DESS KRAFT OCH ATT TA DEL AV DEN, ATT FALLA TILL BOTTEN, ATT SLÅ SIG HÅRT, ATT ALLTID KOMMA IGEN
ATT VARA STARK ÄR ATT VÅGA HOPPAS NÄR DIN TRO ÄR SOM SVAGAST, BE OM HJÄLP NÄR DU INTE ORKAR
ATT VARA STARK ÄR ATT SE ETT LJUS I MÖRKRET OCH ATT KÄMPA FÖR ATT NÅ DIT

Våld mot kvinnor

Ibland när vi har föreläst har vissa frågor och kommentarer kommit upp, som det händer inte på vår skola, tjejer anmäler falskt och det händer inte vem som helst.

Jag anser att alla där ute är potensiella "offer" (drabbade, gillar inte offerklangen) samt potensiella våldtäktsmän (finns även kvinnliga men riktar in mig på männen då de är fler i statistiken). Med de menar jag inte att alla män våldtar utan jag menar att vem som helst kan vara en våldtäktsman. Det syns inte på utsidan, lika lite som det syns på den utsatta. Det står inte skrivet i någons panna... Det kan hända oss alla! Från alla klasser, ursprung mm. Det vanligaste är att man utsätts för övergrepp av någon man är bekant med.
Det sägs att i genomsnitt har en i varje klass någon gång utsatts för någon form av sexuella övergrepp, men det händer visst inte i vissa skolor/arbetsplatser....eller hur. Men får väl säga, tur för dem då. Undra hur de gör?

I en studie (4000 elever i års 3 på gymnasiet har svarat på enkäten)av Gisela Priebe visar resultatet att oönskade sexuella kontakter är mycket vanliga bland unga. 2/3 av tjejerna uppger att de varit med om det, motsvarande 1/3 av killarna. Många flera gånger och de om varit med om de allvarligaste brotten (samlag, anal-oralsex) var utsatta på flera sätt så som fotografiering eller filmning. 40% av förövarna var någon i ungomarnas egen ålder. Skrämmande siffror va?

Det här med att anmäla falskt var jag också tvungen at kolla med poliser som jobbar med detta. Vilket visade sig vara väldigt ovanligt (inte helt oväntat) Samtidigt svårbedömt, en tjej kan dra sig ur i sista stund och ta tillbaka anmälan. Men vem säger att det då var en lögn? Hon kanske inte fick tilltro till polisen, hon kände kanske skuld och skam, hon vågade kanske inte gå längre pga hot. Det finns många orsaker. Tyvär ser och läser många tidningar där våldtäkter inte klaras upp mm. Det kan ha väldigt stor betydelse tror jag.

Samtidigt vet jag att det är svårt att få någon fälld för våldtäkt idag, hur ska då någon som är oskyldig kunna fällas...finns nästan inte för mig. (men självklart finns undantag överallt)
Varför skulle någon anmäla falskt? Det är en jobbig process som tar väldigt lång tid. Man vänds ut och in, man blir borta från jobb mm. För pengar? Det finns inga pengar och hämta, kan röra sig om 50000 kr för att ha tagit något år. För hämnd? Polisen kräver bevis och ljuger man hittar de inga.
Jag tycker att det är viktigt att anmäla, för att förövarna ska åka dit, för att inte fler blir utsatta, för att problematiken ska synas (få bort mörkertalet som idag ligger på ca 80%)men framförallt för sin egen skull. Att få upprättelse. Med bra hjälp och stöd fixar man det, det finns bra poliser och advokater samt jourkvinnor som stöd.

Det jag länge önskat och velat var att starta en verksamhet för dessa människor som usatts, det är nu verkligt. Novahuset är igång och nya hemsidan snart uppe, tack älskade kusin Andreas!!!
Dessa människor måste ha något specifikt ställe att vända sig till och det ska inte vara beroende på var man bor vilken hjälp man får. Hoppas på fler såna här "team för våldtagna". Tack också Olga på "team för våldtagna" i Stockholm (det enda som finnsi Sverige) och Sara på tjejjouren i Norrköping för ALL hjälp så detta blivit möjligt. Ni är förebilder och underbara tjejer.

Vissa tror/tycker säkert (dessa fördomar och skitsnack igen) att jag gör detta för att synas, bekräftas mm. Det kanske är lite bearbetning i det, att hjälpa andra men jag brinner för detta och gör inte detta för min skull utan jag gör det för alla där ute. För att visa att "normala" vanliga tjejer kan råka ut för detta samt att man inte ska skämmas för det då ansvaret ligger på förövaren.
Det är ett otroligt stort problem och blir arg när det inte finns tillräckligt med hjälp för dem där ute. Vet själv hur det var. Nu har det varit mycket fokus på mig, min historia, både i tidningar och tv men nu vill jag lägga fokus på framtiden, Novahuset, de utsatta, att hjälpa och förebygga.
Att visa att det finns hopp och att en rättegång kan vara något bra. Kan jag bara få en enda tjej/kvinna där ute att må bättre har jag lyckats.

Hoppas fler vill kämpa med mig, INGEN KAN GÖRA ALLT, MEN ALLA KAN GÖRA NÅGOT
och man brukar väl också säga MÅNGA BÄCKAR SMÅ

Sprid ut Novahusets namn, man kan ha blivit utsatt nyligen eller för flera år sedan, vilja anmäla eller inte. Det är alltid ditt val, vi är där för att stötta.

Sophies våldtäktman (42 åringen) blev igår dömd för sexuellt utnyttjande av person i beroendeställning och för en våldtält på en 16 åring. 3 år blev det. Sophie blev bara 15 år, vila i frid. En viss upprättelse men lite tanigt straff eller? Ute efter 2 år.
Idag läser man säkert om något nytt mål....så vi alla som kämpar mot detta behövs!

Kram P

Dessa nätter

Ekvationen mamma+våldtagen går inte alltid ihop. Jag älskar att vara mamma mer än något annat, jag blir det gärna igen en dag. Men den ekvationen har ibland varit väldigt tung och ibland nästan ohanterbart. En mammas känslor avspeglas ofta på barnen och det har varit väldigt tydligt på "A". Är jag orolig har hon blivit det, är jag rädd blir hon rädd. Det är klart att hot, rädsla med mera sitter kvar inom mig, även om jag är starkare och friare.
Många gånger har detta fått mig att tvivla på mig själv som mamma. Att mina val har gjort så A är ängslig och otrygg. Hon var ju den som räddade mitt liv, först när jag fick veta att jag bar henne i mig, sen när hon föddes. Utan henne hade jag kanske inte kunnat ta steget bort. Men hon har inte valt detta, det gjorde jag. Låt henne bara få vara ett barn....

Det gör ont i mig när jag tänker att jag kanske var egoistisk.
Det har varit sju år av vakande nätter, både jag och A har haft mardrömmar. Att sitt barn vaknar i skräck, pratar som besatt och är ledsen får nog vilken mamma (och pappa) som helst att bli orolig, ledsen och rädd. Jag har många gånger känt mig maktlös, hållt henne hårt i famnen och upprepat "Mamma är här, det är inget fara". Inget hjälper....kramar lite hårdare och stryker hennes hår, ingen respons, blir då ledsen och känner mig misslyckad och arg på hela situationen. Varför drabbar det henne?
Vi blir ofta tvungna att väcka henne, då hon inte lugnar sig och känner igen en. När jag då kramar henne vill man aldrig släppa taget.
Vi har prövat allt, sovit bredvid, medicin och nu sover hon i lilla systers rum. I sju år har man vaknat orolig, rädd, arg ,ledsen och maktlös.
Har det inte varit tillräckligt jobbigt? Måste det även drabba barnen? Lilla "E" är ju lugn och trygg som en filbunke men "A" är skör, det kanske alltid kommer vara så.
Jag trodde aldrig det kunde bli så här, men även om jag visste kan ja inte tänka mig att göra något annorlunda. Barnen är ju mitt allt.

Vi är nog lite lugnare nu men drömmarna förföljer oss, än kan jag vakna som om något hänt på riktigt med tryck över bröstet och livrädd. Men både A och jag är "normala" dagtid och det känns skönt. Det är på nätterna det kryper nära, det får nog vara så, bara att acceptera. Jag tror och hoppas att det blir bättre. Det tar nog tid, vi har levt med det så länge. Så länge vi har varandra och är älskade kommer vi bli tryggare och lugnare

Det är hemskt att det som hände mig får andra att må dåligt, det är nästan värst. Låt mig få ta allt i stället. Ta bort de andras sorg och ge det till mig, jag klarar det. Just nu när jag är stark, låt mig få bära allt det svåra, låt mig....

Antar att det gäller att tänka att jag gör allt jag kan och kärleken besegrar allt sägs det ju. Vi får ha den tilltron.

Idag blir det jobb hemma, för Novahuset. Det ger mig styrka.

"Så länge hoppet lever...." (det kommer det alltid göra, nu har det kommit tillbaka och jag mister det aldrig)

Kram P

Söndags prat

Antar att många såg schlagern i går, vissa kanske till och med gjorde som den lille gutten ville. Mötte upp honom på flygplatsen i Oslo. Är nog en rejäl folkfest i Norge idag, både schlagervinnare och deras 17 Maj.

Själv har jag idag bara tagt det lugnt, samlat kraft för veckans måsten och andra händelser. Det var inte självvalt dock, då jag haft tandvärk och är livrädd för tandäkaren. Jag måste gå dit men fy. Får rysningar i hela kroppen. Brukar få lustgas så känns inget men ljudet, lukten och allt omkring är för mig skit otäckt. Suger i så mycket lustgas så jag blir väldigt pratglad, väldigt full kan man kalla det. Känns som jag flyger och det inte finns något att oroa sig för, just då är jag kaxig. Innan och efter är jag som en rädd kanin.
Ska väl ta tag i det dock, lär ju knappast bli bättre av sig själv.

Som vanligt på helgerna är det barnkalas, lek ute och kompisar. Igår blev det även mc´d. Det var spindelmannen och hello kitty målning:) Mina flickor ville inte såklart men var kul oh titta på andra. Ibland när det gäller barn är jag så lättkänslig, det var en flicka som inte hann bli målad då klockan slagit 16. Hon blev så ledsen som bara ett barn kan bli. Jag blev tårögd och kände hennes förtvivlan. Tjejen som måla kom tillbaka och räddade den flickans dag, då blev jag ännu mer rörd. Med ett leende hoppade sedan flickan ut som hello kitty och var nog stoltast i världen just då.

Efter det blev det soffan, godis och Robinson och schlager. "A" somnade innan första låten med ett "mamma nu blundar jag, fast jag sover inte" SÅ SÖT! Hon fick somna på soffan, på min arm. En liten stund låg hon där och jag pillade med hennes hår, om hon bara visste hur mycket jag älskar henne! Min stora tjej som alltid kommer vara min lilla"A".
Är även idag väldigt glad för en kompis som ska ha barn i nov, det är hon värd. Nu med en riktig man:)Puss Linda

Kram

Moving on....and nothing will break me down

Solen skiner även idag. Det är mycket på schemat men ändå helg. Lite lördagsgodis blir det nog till oss alla, det har vi förtjänat.

Lyssnade nyss på Sarah Dawn Finers "Moving on" och ryser varje gång jag hör den. Älskar den, känns som en låt till mig:) När jag hörde den första gången kom tårarna, en strävan att gå vidare och att ingen kan stoppa mig.
Jag går efter allt vidare i livet, mer och mer faller Paulina på plats. Utsidan är likadan (iaf så lik man kan vara efter två barn åtta år senare). Insidan blir aldrig helt densamma mer. Jag har förutom det som hänt vuxit, mognat och ser mycket annorlunda.
Jag kan aldrig backa bandet och gå tillbaka, och bara ta upp mig själv igen. Vara samma Paulina. Jag lever igen men vissa delar av mig är skörare än förr medan vissa är starkare. Jag har lämnat en del av mig själv, mist en del och funnit en del.
Vissa sår i själ och hjärta finns föralltid och det får jag lära mig leva med. Något jag är glad över att funnit är att jag värdesätter det många tar för givet, vänner, familj, mat och tak över huvudet. Trots allt har jag det väldigt bra. Det viktigaste är väl ändå att kunna älska och att älskas och se sina barn växa, glada och trygga och få ha hälsan vid liv.

Jag försöker leva för dagen, vem vet vad som händer i morgon. NU är viktigt. Likadant hur vi är mot människor, vi kanske aldrig får den där andra chansen vi gärna skjuter på.
Som en nygammal Paulina vänder jag blad till en ny, till framtidens blad. Jag börjar en ny resa och det känns bra. Kanske känner vissa igen mig, vissa inte. Saker och människor förändras och hålen vi får i själen blir en del av oss...vi måste nog välkomna dem för att överleva.

"Carpe diem" Fånga dagen

Kram Paulina

Moving on
Dreaming, hoping for another try
I´ve been looking, searching, deeper down inside
And if I loose my way, I´ll find another road
Cause I can make a change on my own

I´m moving on and I´m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone,I can be who I wanna be
Start living my life for me
I belive that finelly I`m moving on

Something, somewhere, that I long to find
I am learning, slowly, one day at a time
That if I loose and fail, I´ll be fine

I´moving on and I´m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give in to doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I belive that finelly I`m moving on

(I can move it) To a brighter dawn
(I can move it) Gotta take that fight
(I an move it) I can make it right
I can make it right

I´m moving on and I´m gonna get stronger now
And nothing will break me down
I will not give into doubt
Those days are gone, I can be who I wanna be
Start living my life for me
I belive that finelly I´m moving on

I can move it, I can move it

Denna mask...som den än idag sitter fast

Sommar sommar jag längtar och tar emot den med öppna armar. Ute är det blå himmel och det är skönt när man väl sätter sig i lä någonstans annars tycker jag fortfarande att det blåser kallt.
Jag har nu tagit mig till mannens restaurang för att skriva, dator helv.... hemma bråkar med mig igen. Uppdaterade något igår sen kom jag inte ut på nätet, vad är det med mina fingrar egentligen.? Datorer ska bara funka, tålamodet är inte den bästa egenskapen Paulina besitter:)

Nyss ringde en vän och berättade att hon läst om mig i Amelia. Hon var lite ledsen och undrade varför jag aldrig berättat hur illa allt verkligen var. Antar att det var skulden och skammen som var orsaken. Jag hade många underbara vänner och familj och visste nog hela tiden innerst inne att de hade funnits för mig, älskat mig och stöttat mig. Men hur berättar man för de bästa man har, sin mamma och pappa att olika män som våldtog mig var vardag, att jag grät och ibland inte kände mig levande eller ville leva. Jag ville inte göra dem ledsna, ville inte skämmas.
Önskar jag hade tänkt annorlunda och berättat.

Masken kom att bli min vän, en glad sprallig Paulina, precis som alla kände mig. En som man kunde ringa när som helst på dygnet och som fanns där. Var lättare med andras problem och fick mina att försvinna....för en stund.
Masken och jag har varit vänner i åtta år nu, men mer och mer blir jag synlig igen. Jag försöker göra mig av med masken, få ett slut.
Jag har insett att det är viktigt att kunna säga när jag mår mindre bra, sätta gränser och att lyssna på min kropp. Jag försöker även att be om hjälp mer, jag har ju faktiskt lyckan att han många runt mig som gärna hjälper till med saker, små som stora.

Det känns rätt befriande att säga "idag är det sådär" när någon frågar. Alla har vi väl dagar då vi är trötta, sura eller på något sätt neråt. Hur många av oss säger det? Och hur många lyssnar när någon säger det. I förbifarten är det lätt och säga "hej hur är det"? utan att egentligen bry oss om svaret då vi redan passerat varann. Vad hade vi gjort om personen denna dag inte hade en mask och sa "min man dog igår eller jag har sån huvudvärk". Hade vi fortsatt eller stannat hastigt och tänkt "Vad säger jag nu"?

Masken har blivit en del av mig, ett skydd. Vad den skyddat mig från är egentligen mig själv och minnena. Lätt att bara försöka glömma och gå vidare men svårare att göra det.
Jag har blivit bra, riktigt skicklig skulle jag vilja säga. Nominerad av mig själv till en oskar. De som inte vet, skulle bli förvånade. Till och med de som vet blir det...Jag som är en sån stark tjej? Japp, det kan hända oss alla...

Med det sagt ska jag gå och hämta mina troll på dagis och skola för fredags mys:) Jag lämnar masken här ibland soporna och matresterna och hoppas den blir kastad långt bort. För den ni nu ser är den jag är och ska vara....ärlig och sann mot mig själv.

Trevlig helg alla ni underbara där ute

Kram P

Offer eller överlevare

Att kallas offer ibland känns ok men vill hellre se mig själv som överlevare. Till en del har jag varit ett offer, det hände ju mig, där jag var offer och han gärningsman. Jag var ett offer de dagar, månader och år jag var i hans grepp, då jag kände mig maktlös och han gjorde vad han ville med mig.
Men jag överlevde, och det gör mig till något annat, något starkare, det gör mig till en överlevare.
Det finns så mycket styrka i att vara en överlevare! Det gäller bara att komma dit. Det behövs hjälp och stöd från omgivningen men den största och svåraste kampen måste man själv stå för.
Ett tag måste man få gråta, tycka synd om sig själv och älta men för att få leva igen måste det till hopp, styrka och förändring. Man kan inte bara lägga sig ner och säga, han/hon har förstört mitt liv. Visst, det kanske han/hon gjort till viss del men man är alltid själv ansvarig för det man gör sen.
Det finns många där ute som dagligen blir utsatt för misshandel, övergrepp, hot mm. Jag tänker att det alltid finns någon som har det värre. Jag tänker på de familjer i länder där övergrepp mm är en vardag, de ser sina familjer utsättas, mördas mm. Jag tänker även på att de dagligen sker här i Sverige, dessa övergrepp och misshandel. Jag försöker tänka att jag har haft tur, jag lever, jag har tak över huvudet, familj och jag är älskad. Visst har han förstört mycket för mig men jag kan inte få det ogjort och då finns det bara två val, lägga mig ner och dö eller kämpa för mitt liv, igen.
Man kan aldrig jämnföra sorg eller övergrepp,(även om jag tänker att det finns folk som har det värre för att ge mig själv en spark därbak) eller vem som har det värst. Alla reagerar vi olika på sorger/kriser som vi möter, någon kanske skakar av sig det lättare än andra och vissa fastnar i något som för en annan inte var så farligt.

Med detta vill jag inte säga att det varit lätt, det har tagit mig många år att komma hit. Men jag är värd bättre, jag är värd att göra mig själv lycklig. Jag är skyldig mig själv detta, att leva vidare, att leva igen. Inte låta honom vara en del av mitt liv längre, som han är om jag lägger mig ner. Då har han vunnit och det vill jag inte ge honom.
De dagar som är svåra blir färre och när de kommer är jag förberedd och accepterar dem. De måste få finnas och jag måste få gråta. Men det är skönt och veta, att i morgon är det bättre. Då har styrkan och hoppet åter vunnit.
Jag och alla ni där ute har rätt till lycka och hoppet är viktigt att det finns för att ta oss dit

Kramar P
"Idag är jag stark"

Ensam är stark....eller inte

Igår träffade jag "gruppen" och är glad än idag. Gruppen består av fyra tjejer (ink mig) som gått i grupp tillsammans för att bearbeta de våld/övergrepp vi varit med om. De har kommit att betyde oerhört mycket för mig. Igår saknade vi vår lilla teatertjej så vi var bara tre(krya på dig gumman). Vi gick till samma ställe där"gruppen" firade min 30 års dag. Nu utan den snygge servitör vi tidigare sett men dock god mat...:)

Ibland har jag varit min egen psykolog, först då ingen visste något sen när en del inte förstod. Jag orkade och ville inte besvära andra. Jag blev bra på det även om det kändes lite fånigt att ge mig själv beröm och kärlek mm.
Nu har jag andra som ger mig denna känsla, tex gruppen. Det är ingen som dömer, ifrågasätter och ibland förstår de bara av tystnaden. Det är en otrolig trygghet. De är vanliga tjejer i mångas ögon men i mina ögon är de speciella. De gör så att jag flera dagar efteråt känner mig glad och lättad. De tar bort så mycket tungt från mig....
Ni betyder mycket för mig och jag är så stolt och glad över de liv ni nu lever....det är ni värda. Ni är vänner för livet, love u all.

Stark behöver man ibland vara själv, för att orka kämpa mot det omtalade ljuset...där livet börjar på nytt. Men vad viktigt det är med tryggheten vissa människor kan ge en. Det vill jag aldrig mista.
Man behöver nog hitta styrkan vi alla bär inom oss för att ta oss igenom det svåra när det kommer, för vi alla drabbas någon gång av nån form av sorg/kris. Det är skönt när det kraften infinner sig, även bara för en dag och sen molna lite. Man känner sig som starkast i världen och ingen kan kliva på en. Men när man är så där liten och svag behöver vi någon som lyfter en, tror på en och driver på.
Så att vara ensam och stark är bra och nödvändigt ibland men ibland behövs verkligen de där änglarna till vänner.

Ikväll blir det cirkus för A och pappan här i huset, jag o E ska mysa och måla:)

Kram

Min älsklingar

Detta gjorde A till mig igår, jag blev självklart jätte glad. Det
står "JÄTA FIN MAMMA"

I natt sov vi en enda stor hög, båda barnen kom upp och låg på varsin sida om mig. Jag låg länge och tittade på deras söta ansikten, lyssnade på andetagen och värmdes av deras doft. Jag log för mig själv, dessa två barn är meningen med livet. De gör mig så lycklig, varje sekund med dem är värdefull, vill inte missa nåt.

"Jag hoppas ni vet, för mig är ni solen, stjärnorna och himlen, för mig är ni allt det ljusa
Ni ger mig tro, ni ger mig hopp och kraft.
Ni tar bort allt det mörka, det tunga och svåra
Att älska er är det bästa som finns, det gör mig levande, det gör mig glad
Ni betyder allt för mig, jag älskar er"

Kram en stolt mamma

Rättegång och systerskap

Idag läste jag om ännu en ung flicka som såldts till över 500 män, de som tvingat henne var en man och kvinna, de blev iaf dömda men fy fa...
Läste även igår en studie som visar att det är vanligt att barn och unga utsätts för sexuella övergrepp av jämnåriga. Fyra av tio som blivit tafsade på eller haft sex mot sin vilja utsattes av någon i samma ålder. Men få berättar för vuxna om övergreppen.
• De allvarligaste sexuella övergreppen är i studien när någon haft oralsex, analsex eller samlag mot sin vilja.
• 13,5 procent av tjejerna hade utsatts för det, 5,5 procent av killarna.
läs mer i SvD http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2870403.svd

Att vara i rätten var som att gå igenom allt igen, dra upp gamla minnen och rota i såren...som inte läkt utan som bara gömts undan.

Tingsrätten kändes något bättre då man fick gensvar från nämndemän på ett annat sätt. Man såg att de berördes och att de trodde mig, det var viktigt. Fick t o m en kram av två damer när allt var klart:). I hovrätten möttes vi av stenansikten, vilket senare visade sig betydelselöst då de blev samma dom ändå.

Känslan när man är där är viktig, man vill få respons, veta att de tror en, veta att man betyder något. Den bekräftelsen fick jag istället av min underbara åklagare Tore och målsägarbiträde Hans. I varje paus bekräftade dem att jag var stark och de fanns där och trodde mig. De var och är idag guld värda, likaså polisen Göran som tog emot anmälan och som sen framåt kom att höra av sig med olika frågor, stöd mm.

Jag önskar alla tjejer som anmäler skulle få det bemötande jag fick, av polis och rättsmän. Det är så viktigt och utan dem vet jag inte hur jag orkat. De var som de fick mig att inse vad som hänt, att det betydde något. Länge trodde jag att jag inte räknades och ingen skulle tro mig.

Att se "honom" gjorde gott (vilket jag våndades över innan men jag ville inte visa mig svag igen), han var inte samma man jag en gång tyckt om, han såg inte likadan ut, greppet han hade va borta och jag fick äntligen möjligheten att säga sanningen. Det var svårt att möta hans blick men jag kom till ett avslut jag var tvungen att gå igenom.

Något som också var värt otroligt mycket var att ha Gunilla och Juno (kvinnohuset) som stöd vid min sida, som lyfte mig när jag föll, sa att jag var stark och värdefull. De har även funnits för mig efter rättegången.
Jag hade också en nyfunnen syster vid in sida. Kvinnan som räddade mig ur detta, hon anmälde och det fick mig att våga. Att stödja hennes historia, att hindra honom för att utsätta fler var huvudmålet. Mitt avslut kom och betyda mycket i efterhand.
Hon och jag berättade samma historia, använde samma ord trots att vi aldrig hade mötts. De vi hade gemensamt var att båda hade varit i hans grepp och varit med om hemska övergrepp, vi förstod varann som ingen annan gjorde. Vi frågasatte inget, vi fanns där för varann och gör så än idag. Ibland känner jag skuld när jag tänker på att jag kunnat "rädda" henne tidigare, om jag vågat anmäla det han gjort mot mig hade hon sluppit. (om det hade blivit dom) Men jag var inte redo, vågade inte, så jag försöker skjuta över skulden där den hör hemma, på honom. Men jag önskar än idag att jag kunnat ta bort hennes smärta, hennes sorg.
Jag önskar henne all lycka, all glädje, allt ljus. Hon är stark och underbar och förblir min syster.

Det gäller att ha bra stöd i ryggen, det hade jag under denna tid. Tack för allt stöd och tilltro under denna tid, jag är er evigt tacksamm.

Kram P

Jag påverkas av andras åsikter även om jag inte vill

Det blev en dag i solen med familjen (+en vän till A). Lekpark, häst och vagn och fika gjorde även denna söndag lyckad.
Dagen började inte så bra, sovit dåligt med mycket mardrömmar. Så det var skönt och komma ut och få frisk luft och få tänka på annat.

Ibland önskar jag att jag inte brydde mig så mycket om andras åsikter men svårt när det berör mig. Människor har en tendens att lägga sig i och tycka och tänka om det mesta. För dem är valen så lätta och självklara. Antagligen för de aldrig varit i den situationen.
När domen föll och "han" åkte in i fängelset fanns det forum om detta på olika ställen på nätet, "14 år är det för mycket?"? Dum som jag var läste jag dem och många meningar etsar sig fast än idag. Många av åsikterna har jag ju hört även senare, så kanske därför....
Att man som "misshandlad" inte bara gick, att man själv säkert ville lite, att man överdrev och att man måste vart en speciell tjej för att råka ut för detta....jorå eller hur.
Som om man aldrig tänkte tanken och gå men inte vågade, kunde inte då greppet han hade var för stort rent psykist, man hade brutits ner bit för bit och det blev normalt. En vardag av våld och hot som blir normalt? (Svårt och förklara men det kallas normaliserigsprocessen, kanske vissa hört talas om).
Överdriva har jag aldrig gjort, inte behövt, det var nog sjuka och hemska saker som hände och det finns faktiskt människor som är såna(fler än man tror). Tyvär fick jag se en baksida jag helst sluppit då tilliten fått sig en törn, de flesta jag träffa var gifta män med barn (ibland barnbar) som flydde vardagen till någon spännande träff. De såg vanliga ut och de jobbade med vanliga jobb. Jag fick se att vem som helst till det yttre kunde vara en pervers äckelgubbe som tagit varje chans han fått till att utnyttja en tjej.
Jag blir arg när jag tänker på vad de gör mot sina familjer, deras "träffar" och det sticker i mig när alla därute pratar om sånt de inte vet nåt om.
Jag önskar ingen det jag varit me om, inte min värsta fiende. Men jag önskar att människor kunde se lite längre.
Jag önskar jag inte påverkades av alla ord som andra yttrat, som sårar mig och som tränger in djupare än vad jag kunnat tro.

Ikväll ska jag ut och gå med en vän, en fin vän som betyder mycket. Hon säger alltid rätt saker och hon är mogen, klok och känslig nog att aldrig döma och ifrågasätta på ett klumpigt sätt. Tack för att du är min granne mitt i allt skitsnack.

När någon berättar för er om övergrepp, tro henne, lyssna och döm inte. Det hon säger är ofta inte allt, att föminska det som hänt är vanligt. För att man skäms, känner skuld och vill se om personen man öppnar sig för kan hantera sanningen och stöttar.

Jag är SÅ tacksam mot alla underbara killar som finns där ute och som tar avstånd från sånt här. Jag har äran att ha många killkompisar, ex pojkvänner som jag tänker på när jag blir alltför förbannad över allt som händer. Tack grabbar!

Kram till er viktiga fina människor där ute

Spadag:)

Denna lördag har varit underbar, mötte upp systrar och mor och gick på spa. Bubbelbad, thermalbad, simning, behandling, bastu, solning och mycket (högt) prat:). Vi var som fyra ankor (jag var den enda som varit där tidigare och visste vägen till allt så de gick bakom mig som på led:))....såg nog rätt söta ut. Där tillbringade vi några timmar, skönt, lugn och mysigt. Efter det begav vi oss till en restaurang där vi åt gott, blev plankstek för mig...mums. Tack mamma och kära systrar för idag! Ni är underbara, älskar er!

Nu följer en kväll med lördagsgodis med barnen och Robinson samt någon thriller när barnen sover gott (och innan de tassar upp för att lägga sig bredvid en).
Solen skiner ute, härligt med ljuare tider. Hoppas solen följer med in på morgondagen då vi tänkt åka till någon 4H-gård med barnen och rida och kela med djuren (får se vad barnen önskar sig efter denna dag).

Idag blev ett "bara skriva om dagen" inlägg. I morgon har jag säkert hängt upp mig på något, retat mig på eller sett/hört något som irriterat mig som jag behöver ventilera:)eller har jag något annat jag vill förmedla, ses då:)

Kram P

Döma och dömas

Tog med mig nya Amelia och aftonbladets bilaga "Efterlyst"(är med i båda) ut för att läsa och sitter vid vattnet.
Behövde en paus från jobb. Solen skiner, fåglarna kvittrar och vattnet slår mot klipporna, jag njuter.

Kom jag och tänka på något som funnits i huvudet nu några timmar. Som de flesta vet är barn ärliga och säger ofta vad de tycker och tänker. I morse "råkade" jag säga högt "denna tröja kan jag inte ha, ser ju tjock ut i den". Ett vanligt misstag och säga med en 7 åring i närheten, som hör allt. Hon sa då till mig "Mamma, du är inte tjock, du är fin som du är". Det gjorde mig såklart jätte glad och rörd, det fick mig även och börja tänka.

Att döma sig själv och även andra kan vara lätt, jag har själv gjort det och ser det ofta. Man döms efter hudfärg, kön, vikt, klädval och sexualitet mm. Många dömer människor som är alkolister, hemlösa, de som bär sorg, de som våldtas....listan kan göras lång. Man tros veta hur man skulle betett sig om man själv varit i den situationen eller ännu värre, attityden "det skulle aldrig hända mig".
Ska man behöva vara med om något tragiskt själv för att känna empati med andra? Man kan aldrig förstå en annan människa fullt ut, alla känner och reagerar på olika sätt, men respekt kan man väl ge varandra.
Ibland tror jag vi dömer av okunnighet och rädsla för det vi inte vet nåt.
Jag tycker att det vackra med människor är att vi är olika, låt sedan folk skilja sig om de vill, ha hur många barn de vill och ha det sexliv de trivs med.

Att dömas är också lätt. Många tycker mina val har varit "lustiga". Jag behöll barnet från en våldtäktsman, jag berättade inte vad som hänt, jag gick vidare och dejtade efteråt. Vilken tjej va?
Då jag ibland dömt både mig själv och andra försöker jag nu se med andra ögon. Man kommer på sig själv ibland med sina fördomar (bra med barn som påminner om fula beteenden)

Jag blir stolt när någon sticker ut, när någon vågar vara annorlunda. Såg en punkare häromdagen med rött hår ca 40 cm rakt upp i luften och jag och "A" tittade på varandra och sa va coolt:)
Önskar fler vågade vara sig själva utan att andra ska döma. Det viktigaste måste väl ändå vara att vara lycklig själv (så länge man inte skadar någon.)

Så till er alla, tänk efter nästa gång du dömer någon, bakom varje öde finns det en historia, en människa.
Ni som redan är lite annorlunda, stå på er. Våga vara annorlunda! För vad är egentligen normalt? Och vem bestämmer det?

Lägger in lite vårblommor jag tagit, älskar denna årstid. Nu blir det solen igen och lunch med en nära vän

Kram P

Vårtecken

Sår av ord

Det sägs ju att sår av svärd kan läkas men att det är svårare med såren som ord har skapat. Det stämmer bra in på mig. De svidande, ömmande och värkande såren, de som syndes var hemska men skulle ge med sig. Orden och den psykiska misshandeln var värre på många sätt. Den fick mig att känna skuld, skam och att jag var värdelös. Att jag inte fanns. Den fick mig att känna beroende till en man jag då hatade. Ibland kände jag att jag skulle föredra en käftsmäll istället för tortyren av ord och nedtryckning.
I bakhuvudet fanns hela tiden att något kommer kosta mig mitt liv, antingen kommer han eller någon "kund" han hittat vara orsaken till min död. Eller skulle jag själv stå för den, som den enda vägen ut.
Många säger att självmord är egoistiskt och till en viss del kanske det är så men har man inte varit i den situationen när allt är mörkt, man kommer inte upp ur brunnen eller ut genom tunneln, man ser inget hopp.....vad gör man? Ångesten sköljer över en och man har panik, vill bara bort men vet att han kommer vara där resten av livet, som en skugga.
Det är skrämmande och tänka tillbaka på dessa känslor, nu har jag så mycket att leva för, vänner, familj och främst mina döttrar. Nån där uppe ville nåt annat....det fanns tid kvar för mig här på jorden. Det är jag tacksam för....

Alla kommer inte ur förhållandet, alla har inte "tur".
Om ni läst aftonbladet denna vecka har ni kunnat följa ett reportage om de 153 kvinnor som dödats av sina män under 2000. Detta har gjort mig arg för det kunde hända, rädd för att det fortfarande händer, ledsen för kvinnorna och familjens skull och lättad för min egen skull att jag inte var en av dem. Jag sänder mina tankar till dem och deras nära.

De 153 kvinnorna, de som dödades av en man de stått nära, älskat oh litat på.
- 114 slogs ihjäl i sina hem
- de flesta dog i sina egna sängar
- de var i åldrarna 15-86, de kom från alla olika samhällsklasser och bodde i villor, i lägenheter, i städer och på landet
- hälften av kvinnorna ville lämna mannen
- några av kvinnorna sökte hjälp
- några av männen sökte hjälp
- vart femte mord hamnar aldrig i domstol då mannen tog sitt liv
Barnen
- under 2000 talet har 126 barn mist sin mamma
- 39 barn var hemma
- 18 av dem såg det hända
- 6 barn hittade sin mamma

Detta berör alla, det är ingen privat angelägenhet. Våga stå upp för dessa kvinnor och alla kvinnor som lever där ute i liknande förhållande, lägg dig i, ge inte upp och lyssna

Kram från en berörd Paulina

Vänskapsband

"Det är med tacksamhet jag skriver detta, utan dig Becka hade jag aldrig skapat en egen blogg. Det ger mig väldigt mycket att få ventilera alla känslor som jag har inom mig. Utan dig hade jag även varit en underbar vän fatttigare...."

En dag gick jag in på hennes blogg, jag läste, jag grät, jag log. Sättet hon skrev på gjorde mig rörd, sättet hon delade med sig av sina innersta tankar och funderingar gjorde mig stolt. Jag blev fast och läser bloggen varje dag. Inte bara för att hon är min vän utan också för att hon skriver så ärligt så innerligt och vackert. Hon skriver om sorg, sorgen över att mista sin son. Hon är stark, en fin vän. Det hon skriver säger något, det betyder något, för henne, för mig och för många andra därute.
Sorg talar man inte om, vissa skräms av tanken, vissa sviker i sorgen, då man behöver dem mest. I vårat fall är det nog så att sorgen har fört oss närmare varandra, hon har blivit en fin vän, en av de bästa jag har faktiskt.

Det kunde vi inte tro för några år sedan, ingen annan heller säkert. Hon är tillsammans med mitt ex så det är en lite speciell historia, för att bre på det annorlunda ännu mer så följde jag med henne till förlossningen när lille Theo skulle komma till världen. Det var en ära...
Mitt ex hade då blivit den bästa vän jag hade och den enda som visste vad som hänt så han betydde allt för mig och jag hade svårt att släppa honom ifrån mig. Höll ett fast tag om honom, kvävde honom säkert nästan flera gånger. Jag var inte beredd att mista honom, då skulle jag vara ensam med sanningen.
Vi hade våra duster hon och jag, i nästa stund var vi sams, vilken kamp om en kille....
Under denna tid såg jag många sidor av mig själv hos henne, vi var rätt lika på vissa plan. Jag kände att hon kunde varit min bästa vän i en annan tid och under andra förutsättningar. Jag gillade henne!
Nu några år senare är vi vänner, vi stöttar varandra när det blir tungt och glädjs tillsammans.
All sorg har gett mig en vän, en trofast vän som betyder så otroligt mycket för mig.
Jag önskar att det alltid förblir så.

Det är med en tår i ögat jag skriver detta, men på nåt sätt vill munnen le. Jag är glad att vi är vänner men så ledsen för all sorg som vi bär.
Jag kommer föralltid minnas Theo med ett leende och finnas här för er.

Kram min vän, ta hand om magen:)Tack för att du finns

Vill ni läsa Beckas underbara blogg gå in på
http://www.mittliv-becka.blogspot.com/

Försoning

Ibland kan det vara lätt att försonas med andra eller iallefall lägga det åt sidan. Jag vet inte om jag någonsin kommer försonas eller förlåta det han gjort men jag har gått vidare. Det upptar inte längre all min tid, jag kväver inte gråten och jag låtsas inte längre. Det viktigaste är att jag försonats med det som hände och mig själv. Det är viktigt för att göra ett avslut.
Det är skönt att inte längre upptas av alla känslor för honom, rädsla, kärlek, hat och undran. Jag fastnade ett tag i frågor som "Varför gjorde han så här mot mig "och sökte efter svar. Jag fann inga och även om jag hade konfronterat honom hade jag inte fått sanningen.

Man kan älska någon, tycka synd om någon, hata någon och en sak vet jag. Att hata någon är påfrestande, det leder mest till att man inte lever själv. Nu finns han inte längre för mig, även om ärren finns kvar. Det är känslorna för honom som domnat, han är inte värd min tid, mina känslor. Alltför länge bestämda han allt, vad jag tyckte, vad jag gillade, ja allt. Jag har tagit tillbaka mig själv, den Paulina som alla känner från förr är tillbaka:) Det är ärren som ibland blir för mäktiga att orka med, mardrömmar och känslor som poppar upp. Det är livet efter som kan va tungt ibland, men en dag i taget... Nu finns inga hinder och jag är redo för ett nytt liv. Man måste kämpa för att komma dit, hitta kraften inom sig. Den kraften växer varje dag och jag välkomnar den varmt.
Kom ihåg att vi alla är starka, det gäller bara att ha hopp och tro...

Kram från mig

Inte mitt fel

Jag har fått höra att vissa saker pratar man inte om, man ska helst glömma och gå vidare och gömma de innersta känslorna och tankarna man bär. Det har jag gjort alltför länge, det fungerade inte. När någon säger dessa saker tror jag mycket beror på att de inte själva vet hur de ska vara eller vad de ska säga. Det sticker i mig varje gång nån säger/visar att man inte pratar om vissa saker. Som om jag inte räknas, som om det som hände inte var så farligt och inte heller räknas.
Med denna blogg vill ja visa att jag, en helt normal tjej, skäms inte. Jag har inget och skämmas för, jag har ingen del i det som hände. Han bär ansvaret, inget är mitt fel. Det tog lång tid och komma hit och är det något jag ångrar är det att jag inte berättade för fler och tidigare. Antar att jag inte var redo, i så många år dolde jag mitt mående och känslor bakom en glad mask och det har lett till att jag gick in i väggen trots att jag inte arbetade eller studerade just då. Kroppen sa ifrån, så stressad men ändå så trött efter allt fejkande och alla obearbetade minnen.
Det man behöver på resan och vägen tillbaka är att veta att man är älskad och inget är ens fel. Då jag slutit mig var det mest HAN som stod för orden och de lät mest, du är inte värd nåt, du är äcklig och duger bara till en sak. Han var skicklig med sitt spel, fick mig att tro att allt var mitt fel och jag var värdelös och att ingen skulle tro på mig. Kanske var det därför jag var tyst, kanske ville jag inte såra mina nära. Antagligen.
Det är synd, för under dessa år hade jag behövt fler än en person (som har kommit att bli en viktig del i mitt liv)som visste allt och stöttat mig. Man orkar inte var psykolog åt sig själv, man orkar inte bära sig själv uppför alla backar på vägen, inte heller ge stöttande ord när de behövs som mest.
Jag trodde länge på det HAN sa, det var det enda jag hörde och ni som inte varit där kan nog inte förstå den kraft som de har. Jag tyckte som honom till slut, jag hade inga egna tankar och känslor kvar. Han kunde nog sagt att han gick på månen igår och jag trott honom. Allt han sa lät så troligt, kunde få allt att låta vettigt.
Sjukt det där...
Nu äntligen vet de flesta om det, vilket har varit mest positivt. Tyvär har alla inte varit de vänner man önskat, vilket jag sörjer mycket för.
Jag vet idag att trots våldtäkterna, misshandeln, hoten och allt som pågick under så många år är INGET mitt fel, jag är lika mycket värd som andra och förtjänar all lycka.
Ibland är dagarna mörka men vem har inte såna dagar. Då gäller det att jag lyssnar på mig själv och de som älskar mig. Ägna tid åt mig själv och se på mina barn som alltid får mig att inse att mitt liv är värdefullt och uppskatta alla dagar med dem.

Kram och tack till er som verkligen finns....ni vet vilka ni är

Alla dessa övergrepp

Varje dag läser jag en notis eller artikel i tidningar och texttv om våldtäkter, varje gång rör det upp saker men gör mig ännu mer målmedveten. Jag ska jobba för att få med mig fler politiker och kommuner i min kamp så verksamheten http://www.novahuset.com/ kan fortsätta. Vi behövs.

I Östergötland anmäldes år 2007 562 sexualbrott och 214 våldtäkter, vilket är en ökning med 20% respektive 59% de senaste fem åren.
Många kvinnor anmäler inte de våldtäkter de utsatts för. Vi vet att mörkertalet är stort, ofta brukar man räkna med 80% vilket skulle innebära att 8 kvinnor utsetts för sexualbrott och 3 kvinnor för våldtäkt varje dag i Östergötland. Särskilt stora beräknas mörkertalen vara i de fall kvinnan känner gärningsmannen. I Sverige anmäldes samma år 12921 sexualbrott och 4749 våldtäkter (med mörkertal 141 resp 52/dag)

Jag blir orolig och arg när jag ser siffrorna, låter sjuk mycket men så är det tyvär. Nåt om gör mig lika arg är att dessa "offer" inte har många ställen att vända sig till. Vi har jätte bra tjej och kvinnojourer men ENDAST ETT team fö våldtagna. De är specialiserade på sexuella övergrepp, tyvär finns de bara i Stockholm. Därför är det så viktigt att kämpa på med Novahuset. Vi samarbetar med Tem för våldtagna och vill jobba som dem men med säte i Östergötland. Jag kämpar vidare, för min skull men mest för alla drabbade där ute.

Idag går mina tankar till de unga flickorna i gruppvåldtäkterna i Södertälje, flickorna i kopplerihärvan i Sthlm samt Sophie som tog sitt liv innan hon skulle vittna mot mannen som våldtagit henne. Vila i fred Sophie. Samt alla tjejer/kvinnor (för det är faktiskt mest tjejer/kvinnor som är "offer") där ute som varit med om övergrepp, antingen ni berättat eller inte så är ni VÄRDEFULLA och det är ALDRIG ert fel

Kram

Varm helg

Idag har vi åkt till barnens farmor och ska njuta i solen med grillat och släkt, i bilen ner var vi tvungna att veva ner rutorna för att få luft och skön blåst. Barnen och jag sjöng till Ulf Lundells "Spike". Jag hade en hund som hette Spike, vi brukade gå i tantos park....
Den slutar varje vers med "-den hunden gjorde mig alltid glad", likadant gör den låten med mig. En mening i en vers är mindre lämpad för barn men alltid kul när de sjunger nåt de inte har en aning om vad det betyder.
Vi åkte förbi Västerås, den vägen och staden vill jag ofta undvika men vi blåste igenom och gick bra. Vissa minnen gör en påmind men idag fick inte det mörka med sig mig på sin sida. Jag höll mig kvar på den leende och glada sidan, där fick du.
Nu ska jag äta gott och mysa med familjen hela helgen, ses snart

Kram