Gott nytt år.....årets sista dag och inlägg

För ett år sedan var hela familjen i Florida, njöt av underbara stränder, sol, värme och äventyr.

Sov när det smällde på "riktigt" kl 24:00. (T och jag somna nästan varje kväll med barnen, kunde inte ställa om våra huvuden till Usa tid:). Men på disney world hann vi med härliga fyrverkerier.
Nu sitter vi samlade igen, familjen....fast ute är det -12 grader och snö. Mysigt det också. Mannen fixar i köket (bra med en kock som man).
Det blir:
Förrätt: Hummer
Varmrätt: Oxfile och potatisgratäng
Efterrätt: Överraskning (jag är nyfiken)

Jag vill passa på att skicka många tankar och kramar till er därute. Om inte förra året var särskilt bra, önskar jag er all lycka 2010. Det är ett nytt år, med nya möjligheter och jag lovar att det kan bli bättre.
Jag är tacksam för de nya människor jag mött, nya vänner och bekantskaper. Tacksam för min familj, mina underbara barn. Önskar nästa år blir minst lika bra.

Vi får inte glömma att komma ihåg varandra!
Låt oss skåla för oss...
för männen/kvinnorna som har oss,
förlorarna som hade oss,
och de lyckliga som vill träffa oss.

Jag önskar att nästa år blir en ny start, att ni som ej har det finner ro och trygghet....och all lycka.
Tack för allt detta år, nu satsa vi på ett nytt bra år! Som ska bli det bästa hittills:)
Tack mina vänner, familj, för att ni finns och är just de ni är....JAG ÄLSKAR ER!

Nu ropas det varsågoda:) Bäst att gå.....

En stor styrkekram från mig

Filmen som spelas....

Jag har tidigare skrivit om att jag har blivit bra på att spela, ta på mig min mask. Kvar i skådespelarens värld känner jag dessutom som säkert många av er andra att det som hänt varit som en film som spelats upp.

Då, just i skedet av övergreppen ville jag bara stoppa bandet, åtminstånde pausa för ny kraft nya vägar och nytt hopp. Om inte jag kunde trycka på den knappen önskade jag att någon annan kunde det. Byt spår, byt scen.....jag vill inte vara med mer. Jag vill inte vara med i filmen, inte vara med om detta som händer mig.... Först var jag en vanlig tjej, som sökte den stora kärleken, fann denna och blev helt plötsligt huvudperson i denna skäckfilm, mardrömsfilm.

Även ibland nu när jag ser tilbaka på det som var finns overklighetskänslan, filmkänslan. Det är någon annan som jag pratar om, det har hänt någon annan....inte mig.

Detta kanske bara är en mardröm? Har jag drömt allt?

Nej, detta är verkligheten. En mörk, svår verklighet men som ändå öppnat mina ögon, fått mig leva på ett nytt sätt och värdesätta mig själv och andra personer och händelser. Det förde något bra med sig. Inte för jag ville eller behövde detta för att inse saker och betydelser men nu när det ändå hänt måste jag vända det mörka....till nuet och det ljusa. Annars orkar jag inte.

Det är lustigt, hur något som ena stunden kan kännas så verkligt kan kännas så overkligt nästa stund.
Jag vet att många känner igen sig, både med masken och "filmen". Det är skönt att veta att man inte är ensam, trots att man inte önskar någon annan detta är det en tröst att veta att det finns fler. Det finns människor som förstår en, som känner igen sig...som inte dömmer.

I morgon bär det av hemåt, blir skönt. Trött och längtar hemåt trots att det alltid är trevligt att möta T:s släkt. Men det tar på krafterna, att vara glad, att tänka sig för, att göra så och så....

Jag behöver inte spela, vara någon annan men orkar inte alltid prata om det. Det har jag mina vänner till:)

Nu sover barnen och det blir en lugn kväll i soffan framför tv:n. Ta hand om er!

Kram P

Gött i Götet

Ligger i sängen på hotellet i göteborg. Gillar hotell med städning och god frukost. Men tror det väcker gamla minnen i kroppen, något spänd och andningen är tung och gör lite ont över bröstet. Men samtidigt lugn och lycklig.
Gillar Göteborg....har alltid gjort det. Men vissa minen är hemska härifrån och jag kommer ihåg allt, vissa ställen har vi passerat nu när vi varit här. Glad att jag har T med mig. Det lever kvar, inte så starkt men man minns. Det är så många år sedan men minnet sviker inte....just med dessa saker iaf. Glömmer det jag inte vill glömma:)

Igår åt vi en underbar trerätters middag sedan blev det Stig Larssons tredje film, luftslottet som sprängdes. Bra som de övriga men lite segt. Hade så ont i ryggen också så gjorde ju sitt till, ska inte biostolarna vara sköna? Bara min rygg som var dålig, ingen annan klaga:)
Filmen började med att en kvinna i "publiken" svimmade, så biosalongen tändes och avbröts för några minuter. Men gick bra och filmen fortsatte.
Nu blir det stan, innan vi far hem till barnens farmor och våra änglar. Alltid svårt att vara borta från dem, men välbehövligt. Särskilt när man inte sover bra. De har det så bra hos farmor och de övriga. Att ta vara på varandra är viktigt som vuxen...

Det var skönt att sova "bra" i natt, vakna bara några gånger och inga mardrömmar. Trots att minnen väckts till liv och en viss oro funnits i kroppen. Glad över att jag kunnat hantera det och sett förbi det. För livet är verkligen fint....vill leva och få det bra. Det är bara jag som kan göra något åt det.
Är jag inte skyldig mig själv det? Är inte mitt liv också värdefullt? Jag tänker inte låta det som hänt stoppa mig, se mig själv som ett offer. Det som hänt är hemskt men blir det bättre för att jag tycker synd om mig själv? Då kan jag lika gärna gå och dö....
Det vill jag inte, jag försöker se det ljusa, mina drömmar, min framtid, det vackra livet har att ge. Jag försöker tänka att jag har haft tur, jag lever! Jag har fina nära och kära och jag är ung. Jag kan göra det jag vill, om jag vill.
Det kan vi alla.

Nu shopping i denna fina stad (ingen snö dock och regn igår) Vi har ju blivit vana vid snö nu ju.....barnen har det iaf. Vi med om några timmar.

Sköt om er
Kram P

Semester?!

Vi är nu hos Teds släkt, samlade för juldagsfest och kalas för faster som fyllde igår. Det är härligt att träffa denna härliga släkt. Båda barnen är lika välkomna, inga "särspel".....
Tankarna och verkligheten kan då ibland även ta semester. Trots att masken åker på mer än vanligt, jag orkar inte lika mycket som för åtta år sedan. Det har inte med åldern och göra, är trots bara 30....utan traumat övergreppet lett till.

Ute är det vitt och underbar, mycket snö. Var hemskt att åka så långt i detta snökaos men var framme vid halv fem på juldagen som bestämt.
Idag åker T och jag till Götet för shopping, hotell mm på tu man hand. Alltid mysigt...och välbehövligt.

Det var en jobbig natt igen, vet inte vart detta ska sluta ....eller när. I natt var inte jag "orsaken" (egentligen är det ju pga mig och mitt mående dock). Alma gnällde, trots sin medicin. Hopplöshet, maktlöshet och panik speds sig. Vet inte vad jag ska göra, INGET hjälper och jag ser inget slut. Lösningen är inte snabb som man ofta önskar. Att när jag mår bra ska hon återfå trygghet och balans. Nej då....dagtid är hon som vanligt, fungerar som vilken sjuåring som helst sen på natten kommer rädsla, otrygghet....jag vet inte men tror det iaf. Hon svarar ju inte, vet inte om något, så henne kan man inte fråga, gnäller, är arg, ledsen.....inget hjälper, mamma tröstar, kramar, pratar lugnt, säger inget, blir arg, struntar i henne, pratar lugnande.....testat ALLT.
Måste söka mer hjälp när vi är hemma igen.
Kan försonas med det som hänt mig, men inte vad detta gjort med min dotter! Fa.... ta dig! Ursäkta språket men blir arg och ledsen. Denna känsla vill man inte ha som förälder....

Hoppas hon får sova i natt, hos sin farmor. Hon behöver sin sömn. De nätter vi sovit hela nätter på sju år går och räkna väldigt fort, tortyr....förstår detta tortyrredskap. Är effektivt, man fungerar ej alls....men måste ju.

Hoppas ni haft en fin jul, har skänkt er många tankar.

Kram P

God Jul

Har inte skrivit på några dagar men ni vet hur det är före jul....men nu är granen klädd, klapparna köpta, julgodis och skinkan klar.
Just nu julbadar barnen, tomten var här i natt med två klappar till dem oxå:).
Nu ska bara de övriga klapparna och vi in i bilen, mot min familj i söder:) Ska bli såååå mysigt.
Finns det något bättre än att ge? Då menar jag inte bara just "saker", det kan vara det men även en tanke, ett ord eller någon känsla. Finns många sätt att förmedla vad man tycker om just dessa viktiga personer.

Idag tänker jag på de många som inte kan, får eller har någon att dela julen med. Önskar man för en dag kunde få fred, inga konflikter, missbruk eller liknande, ha en fin dag för alla med god mat, tak över huvudet och gemenskap.
Tanken är fin och så vill jag tänka idag....en önskan iaf. Önskar man "kunde" hjälpa fler, ge bort saker till de som inte får några eller har råd. Det kan man ju göra,inget är omöjligt...nästa år. Bra för barnen att ge bort och tänka efter.

En riktigt GOD JUL på er, tänker på er alla idag. Vet att många av er har en jobbig jul framför er och mina tankar är hos er. Jag önskar att ni för en stund kan njuta av mat och de som är bra i ert sällskap.

Ni är värdefulla!

Kram Paulina

Vad är ett övergrepp?

Många som varit utsatta för någon form av övergrepp har svårt att definiera det de blivit utsatta för. Sa jag nej tillräckligt högt? Kan han ha trott att jag ville? Har jag varit med om en riktig våldtäkt?

Med riktig våldtäkt syftar man då ofta på de våldtäkter som lyfts fram i media, det vill säga, överfallsvåldtäkter där våld använts. I själva verket vet vi av statistik och genom forskning att de allra flesta kvinnor våldtas inomhus av män de känner. Av en vän eller bekant, av en arbetskamrat, en klasskompis eller av ens egna partner. Detta ger oss en helt annan bild.

Många gånger försöker man säga till sig själv "det var inte så farligt", många gånger vill man tro det och tror då man kan glömma det.
Många jämför också övergrepp, vilket absolut inte går att göra. ALLA övergrepp är ett trauma och alla fall är unika. De som utsatts en gång av en främling visar likadana "symtom" som någon som utsatts flera gånger av sin pojkvän. Inget av övergreppen är "lättare" eller "bättre". Mycket beror på den hjälp man får och det nätverk man ha runt sig.

Glöm inte att du är värd att få den hjälpen! Du är värd ett liv där du kan "gå vidare", inte glömma, utan leva fullt ut igen. Där det som hänt inte längre hindrar din vardag.
Du är värd att satsa på, ditt liv är värt det. Att bearbeta kan rädda dig....tro mig, jag vet.

Att få sina fysiska gränser och sin integritet kränkt genom att bli sexuellt berörd mot sin vilja är ett mycket allvarligt brott. Att bli våldtagen av sin man eller pojkvän är minst lika allvarligt som att bli våldtagen av en okänd. I båda fallen är det sexuella övergrepp och ingen har rätt att förgripa sig på en annan människa.
Alla sexuella handlingar som görs mot dig, inför dig eller som någon får dig att göra är sexuella övergrepp, oberoende av vad du själv upplevde att du ville eller inte. Det är du och ingen annan som avgör vad som är emot din vilja, eller vad som är en sexuell handling. Handlingar som utåt sett inte ser sexuella ut kan ändå vara sexuellt laddade. En handling som i ena stunden kan vara välkommen och njutbar kan vid ett annat tillfälle vara ett övergrepp, trots att det kanske är samma person som utför handlingen. I slutänden är det bara du som kan bestämma vad det är som du har varit med om.

Många kvinnor reagerar på en traumatisk situation som en våldtäkt innebär genom att bli paralyserade. Man slåss eller skriker inte. Det gör att det ofta inte behövs något våld för att våldta någon, det blir inga blåmärken eller yttre skador. Såren finns istället på insidan. Det är väldigt vanligt att man lägger skulden på sig själv vilket ofta leder till att man inte vågar berätta för någon. Det är också vanligt att man förtränger, men vi vet av erfarenhet att händelsen brukar komma ikapp och om man inte bearbetar det man utsatts för kan det få många konsekvenser i livet.
Övergrepp är inte mindre brottsligt om du inte vågar eller kan göra motstånd. Men för en del kvinnor kan det underlätta den psykiska läkningsprocessen efter övergreppet, om de kan finna en styrka i att de försökt göra motstånd.

Glöm inte att DU ÄR VÄRDEFULL och stark. Det starka ligger inte alltid i att vara glad jämnt, att klara allt. Utan att våga visa sig svag, prata om det som hänt. Att acceptera det som hänt. Att vara stark är så mycket och vi alla har styrkan inom oss. Det finns hopp för oss alla, det är jag säker på.

Jag är er tro tills ni har den själva.....

Styrkekramar P

Tankar

Det är fortfarande vackert ute, snö, kallt och sol emellanåt. En vit jul vore något!

Antar att det är mycket nu, till jul. Det är mycket att göra, många krav, många måsten och då är det lätt att braka ihop.
Just det har väl inte hänt men det har blivit för lite sömn. Antar att stressen utlöser minnen, tankar och ältande.
Vet egentligen inte hur tankarna gått men när jag suttit trött i soffan ett tag och ska lägga mig blir jag plötsligt pigg och tankarna flyger som bara den i mitt lilla huvud. De får sådan fart att man blir småtokig......man får panik över att man snart måste upp och så är den dåliga cirkeln igång.
När man väl somnar drömmer man eller vaknar helt off.
Då är det dags för en ny dag....

Som tur är har jag mina två älskade barn som gör mig glad mitt i allt kaos, vet e vad jag gjort utan dem. De räddar mig, de gör att jag lever och gör mig mitt i eländet lycklig. TACK!

Den ska bli lättare att få skadestånd för den som är mobbad och trakasserad på nätet. Det ska också bli enklare att skydda sina personuppgifter. Det är ett av Moderaternas mål efter nästa val. Vi får hoppas att moderaterna inte bara pratar, läs mer Här

Kram P

På tu man hand med barn två

Man behöver ibland lite ensam tid med varje barn, sin partner och vänner. Idag följdeAlma med en vän hem och kom hem på kvällskvisten. Innan dess hämtade jag Ella, vi fredagshandlade allt gott vi ville ha:)och gick hemåt. Det var våran ensamtid.

Väl hemma tände vi ljus, lagade middag tillsammans bara lilla E och jag.) Vi busade, mös och hade så mysigt....

När man är själva kan man verkligen njuta av bara varandra, ge denne all tid, uppmärksamhet och ork. Det är då jag verkligen lever ut för fullt, är mig själv och njuter. Lugnet infinner sig och jag blir en bättre mor som har tid för just det barnet. Jag räcker till, de är en underbar känsla.

Framåt kvällen tog vi fram lite gottis och satt och pratade och busa. Då fick vi den härliga idèn och ta ett bad, det gjorde vi med mycket plask och skratt.

Alma kom hem efter det, nu ska vi två ha lite tid tillsammans, ensamma när syster sover.

Just nu är jag världens lyckligaste och stoltaste mamma.....så kommer inte på nåt mer för idag:)Snart kommer pappa i familjen med, barnen har tjatat och längtat.
Ibland är livet bara så härligt....

Kram på er

Dagliga tankar

Läste nyss på text tv om ännu två övergrepp, en pastor och en präst var förövare. Alla övergrepp är hemska men vissa personer "ska" ju ändå vara pålitlig och viktiga i barn och ungdomars liv (även vuxnas). Som en pastor, präst och även lärare...alla dessa har man läst om på senaste.

Igår läste jag om en man som dömts för sexbrott mot en elev i Blekinge som nu fått nytt jobb som lärare. Enligt Blekinge Läns Tidning anställdes mannen på en friskola i Stockholmstrakten, trots att ledningen där kände till hans bakgrund. Vad säger man?

Man läser om övergrepp varje dag, tyvärr.
Alla berör mig på olika sätt...
Alla får mig att tänka på olika sätt....

Något som gör extra ont är det som görs mot barn, oskyldiga barn som inte förstår vad som händer. Vad som är rätt och fel, normalt eller onormalt. Vem har rätten att förstöra för detta lilla barn, detta oskyldiga oskrivna "papper" (liv).

Man vill bara rädda dem alla, hämta upp dem och få slut på elakheterna.

Det är inte så lätt och tyvärr är det "vanligare" än många tror. Det händer överallt, nära oss. Hos grannen, kollegan eller nån vi möter i icakön.

Men alla problem kan inte få landa på mina axlar, jag kan inte rädda världen även om jag vill. Det går inte, inte idag heller....

Såg att det var en dokumentär med Tiger Woods ena älskarinna ikväll. Varför? Vem ska det vara bra för? Tiger? Elin? Barnen? Nej då....inte för någon av de som det berör, det är "vi" som vill smaska oss i deras historia.
Jag vägrar följa debatten, åsikter och dess skriverier. Jag tycker inte det är ok men tyvärr händer detta dagligen också....att män och kvinnor har någon på sidan om. Jag vet flera, både tjejer och killar.
Det gör det inte rätt, bara för det händer överallt. Men jag låter dem ha sitt privatliv. Kan bara önska att de vaknar upp en dag och inser vad de gör och ändrar sig. För kärlek mellan två människor måste ju vara bland det finaste som finns, när det bara delas dem emellan (om man nu ej har ett fritt förhållande el vad det kallas:))
Att såra någon annan är väl inget och sträva efter? Visst jag har sårat människor, det har vi nog alla. Men att inse det och ändra sig är behövligt. Jag har vuxit, både som människa och som partner. Man inser hur kort livet är och hur viktigt det är att ta vara på det man har. Man ändras hela tiden, får andra perspektiv och lär sig saker om både sig själv och andra. Jag är glad över att ha blivit den jag är....kanske tog 30 år men nu är jag här:)

Läggning tidigt ikväll, trött och i morgon är det äntligen fredag:)Pappan i huset är åter hemma, I TRE VECKOR. Alla flickorna är glada.....Ska bli härligt att vara tillsammans som en familj så länge. Har blivit mindre att ses när jobb och boende har oss på olika platser för det mesta. Snart ändring:) Ett halvår har vi haft det så här och snart normalt igen, äntligen.

Natt go (som minstingen säger)

Kram P

Jag mötte ondskans ansikte

Jag frös idag, av två anledningar....den ena var att det var snöstorm ute och den andra inte lika lätt att blåsa bort, en kopia av "han". Jag stod och inväntade mitt sällskap för julklappsinköp. Vände mig om, tittade in på människorna på fiket bredvid. Jag mötte en blick, ett ansikte.....jag tittade bort, tittade igen för att vara säker på att det inte var han.
Det var sjukt likt, några år äldre men han åldras väl som vi andra...han satt där själv och tittade på mig. Han borrade sig in i mitt huvud, såg inte glad ut, alltför lik...ondskan.
Först kände jag ingen rädsla, inga minnen ploppade upp.....känslan var bara uschaan, blä och fy.

Jag stod frusen några minuter, typiskt att jag fick vänta just idag. Jag kunde inte sluta titta, det kunde inte vara han men ändå....jag tittade, han tittade (stirrade). Jag började känna mig mer och mer osäker, mer och mer beredd för flykt och fajt.

De var de längsta tio minuterna på länge, när vi sedan gick, gick han med.

Känslan som uppstod får mig alltid att tänka. Inte på de övergrepp som hände utan annat. Som, vad hade hänt om det varit han? Vad händer när vi ses, om vi ses? Hur ser han ut, kommer jag känna igen honom....(antar att man aldrig glömmer den värsta personen i sitt liv).
Det är många tankar som spelas upp. Är glad att känslorna var skapligt självsäkra och starka dag, jag stod emot. Jag vann även denna fajt. Nu vet jag ju att det inte var han, men i min fantasi var det just han.
Läskigt det där, med dubbelgångare. Har stött på några av hans nu, inget jag vill göra om. Håll er borta, vill inte se, vill inte ge av mina känslor, av min ork. Han är inte värd en sekund, en tanke eller känsla från mig. Stackare som är lik honom! De kanske rentav är motsattsen, hur fina som helst.

Nu begraver jag även mannen från idag....har avklarat lite klappar och har en del kvar. Mysigt ute i snön.....roligt att ge bort saker till jul....glad över att livet ändå kan vara så fint som det faktiskt är, trots allt.
Jag är tacksam för mina döttrar, min familj och vänner......
Jag är tacksam för även denna jul....

Ta hand om er och varandra

Kram P

Det var det värt.......

Visst är det underbart och vackert med snö.

Igår var det väl många som såg svenska hjältar galan. Alltid lika fullt med underbara människor som gjort något för någon/några andra. En och en annan tår faller ofta också....

Dessa människor blir man stolt över.

Som de flesta av er vet blev jag nominerad och utvald av alla dessa som skickades in. Jag var med i tv och tidningar, men det höll inte hela vägen fram. Jag känner inte att jag var svartsjuk eller att JAG borde stått där, även om det varit en ära.
Men jag önskade för Novahuset och för all drabbade där ute. Känns fortfarande som ämnet inte är något man pratar om, lite tabu. Likadant när det gäller hur vanligt det är.

När jag jobbar med detta, vet hur ofta tonåringar idag möter dessa"problem", undrar över dem och behöver någon att prata med vill jag att det lyfts, tas på allvar och "frågan" går till handling. Det kan man rädda många liv på....

Jag tycker mitt budskap var värt att lyftas...att inte skämmas, att lägga skulden där den hör hemma och se och göra något åt problemet. Jag såg inte nomineringen som "min", att det jag varit med om skulle vara viktigt (för man kan inte jämföra vad någon varit med om gentemot någon annan, alla fall är unika och hemska).

Det var för Novahuset, för alla där ute som har blivit eller kommer bli utsatta. Det behövs mer hjälp. Så var ingen ära för mig utan för det jag gör nu, med mitt jobb.

Jag fortsätter mitt jobb! Ett år mer eller mindra utan lön:) Tycker mitt jobb är för viktigt för att lägga åt sidan. Jag kommer fortsätta lägga ner heltid på detta. Önskar fler gjorde det!

Fick mail igår och idag som gjorde mig glad.

Några vänner och bekanta som stöttar mig, tycker jag gör ett bra jobb mm. En glad Paulina läste och log:)

En tjej jag har kontakt med skrev att jag var hennes hjälte, årets hjälte och eldsjäl. Av henne fick jag en statyett.

Mina vänner "hyllar" mig varje dag.....svårt att ta åt mig men känns fint. Jag har kommit lågt och längre ska jag. Detta är för mig en självklarhet, alla är väl värda rätt och bra hjälp.

Mailet jag fick, att jag var någons hjälte, gjorde mycket. Det betydde så mycket! En ny kraft och ork sattes in. Kan jag hjälpa en person är det värd det! Och det är det jag gör, hjälper tjejer i liknande situationer som jag en gång varit i.

Klart det är värt det!

Ni är värda de!

• Sexualbrotten har ökat med 58 % de senaste 10 åren

I Sverige anmäldes år 2007
12 921 sexualbrott och
4 749 våldtäkter.
I Östergötland var siffrorna samma år
562 sexualbrott och
214 våldtäkter, vilket är en ökning med 20% respektive 59% de senaste fem åren.

Många kvinnor anmäler inte de våldtäkter de utsatts för. Vi vet att mörkertalet är stort, ofta brukar man räkna med 80% (även om man säger att endast 5–10% av alla sexualbrott anmäls) vilket skulle innebära att

141 tjejer/kvinnor utsetts för sexualbrott och
52 utsätts för våldtäkt VARJE DAG i Sverige!

I Östergötland skulle det innebära att
6 tjejer/kvinnor utsetts för sexualbrott och
2,5 tjejer/kvinnor utsetts för våldtäkt VARJE DAG i Östergötland.

• 29% av offren för anmälda våldtäkter är under 18 år, 15% är under 15 år.
• MINST en i varje klass har någon gång utsatts för sexuella övergrepp enligt statistiken.

Med ny kraft sätter jag igång och arbetar, har fått en för mig super ide:) Får berätta om den när den blir verklig, för det ska den. Det behövs!

Stöd Novahuset och alla "drabbade"där ute, bli medlemmar gratis här eller skänk en slant här.

Vill du jobba som volontär för Novahuset i Östergötland, läs mer här

Tillsammans kan man göra mycket.

Tillsammans är vi starka!

Ingen kan göra allt men alla kan göra något http://www.novahuset.com/

Ha en bra dag i snön, jag ska snart leka med barnen och åka pulka:)

Kram Paulina

Mask

När man är medveten om en sak borde det ju vara lätt att ändra den "ovanan"? Det är inte alltid så lätt....
Ett av mina "fel" är att masken åker på oftare än jag vill. Den är en vana, så svårt att skaka av sig den. Tar fram den i farten....även om jag inte behöver. Som en reflex.

Ibland tar jag fram den för att jag inte orkar prata om "det" med just den och just då. Men många gånger kommer den utan att jag tänker på det...kommer på det efteråt eller när jag är helt slut av just den anledningen. Ett "falskt" spel hela dagen.
Vet inte om falsk spel är så jag känner även om jag ibland döljer själen med vilja. För det mesta sker det som det vore bestämt innan, av just en reflex.
Ibland är det också för att jag så gärna vill, vill vara normal, vill orka och vill visa att jag kan var glad.

Många med mig har sagt att "jag kunde bli skådis".....det är så sant. Dramaten, ring:) Man kan "lura" de flesta. Med att lura menar jag att dölja sanningen för att ljuga det kan jag inte. Men just att dölja sanningen, det jag känner, är jag BRA på.
Kroppen, känslorna lever sitt egna liv ibland men själen blir pga förträngning, förskjutning och "masken" skada. Man skadar sig själv, inte medvetet men det tar på en. Så otroligt. Därför många som lider av trauman är så trötta...dels händelsen sen dels "efterspelet".

Jag har blivit bättre på att visa mina riktiga känslor, be om hjälp, ta hand om mig själv,min kropp och själ men ibland går tåget bara vidare.....går som på räls och inget kan stoppa mig.
Men att glädjas över delmålen är viktiga, fram till slutmålet....så är stolt och glad att jag försöker och är medveten om problemet.

Ikväll blir det att slappna av, komma nära tankar och känslor och släppa fram just det som kommer upp. Det behöver kroppen och den är värd att pysa ut....
Igår var vi på mina föräldrars årliga glöggfest, mycket mysigt att träffa min familj med respektive, alla mina föräldrars vänner. Många av dem har känt mig sen jag föddes, det är roligt:)
Hade faktiskt mina fd svärföräldrar där med, sen tonårstiden. De blev vänner medan jag och P var ihop i tre år. Roligt att de håller kontakten, reser ihop och är nära vänner.
Nu ikväll doftar det pepparkakor, vi har ljus och stjärnor mm tända och ute faller snön. MYSSTÄMNING!
Fick också njuta av syster Erikas luciasång idag, tack!

Hoppas ni haft en fin helg och får en ny bra vecka.

Kram på er

Luciafirande med idolavslutning....

Finns det något sötare än 25 barn mellan 1-5 som är utklädda till tomtar, pepparkaksgubbar, lucior och tärnor? Såg min lilla E som tomte och log. Blev rörd och tårögd......
Det var hennes mamma, pappa, mormor, morfar, mostrar och storasyster som var där för att se henne och de övriga små söta barnen. Var fullt i gympahallen.
Efteråt blev det fika på dagiset:)

Nu blir det idolfest....få rysningar av annan skönsång:)

Återkommer i morgon! Ha en mysig kväll

Kram P

Sömn.....eller icke sömn

Kroppen svävar lite under "normalt Paulina tillstånd" medan själen och viljan svävar lite ovanför.
Det som hänt gör inte ont, men förföljer mig.
Det har satt spår i själen, men själen är ändå fri.
Jag är klar med händelser men jag känner en sorg.

Jag känner att jag inte behöver bearbeta mer, jag stoppas inte av det som hänt i mitt liv, i mina tankar. Jag kan leva igen, tagit pp kampen och vinnit.
Men ännu har inte kroppen samma uppfattning. Den har sina stunder av sömnlösa nätter, drömmar och påverkan. Kan inte slappna av på kvällen och somna, vaknar på natten av drömmar.....om jagande och ångest. När jag sedan på morgonen vaknar känner jag mig slut, slut som efter ett pass som inte är av dess like. Då känns det som jag inte orkar nåt, jag är irriterad och alla extra batterier är slut.
Det är inte så konstigt egentligen. Kroppen har varit med om påfrestande och kränkande behandlingar, det tar tid. Det måste få ta tid. Jag känner sorg, jag känner trötthet.

En sådan trött morgon var det i morse.
Jag har lärt mig att lyssna på denna känsla och lade mig igen, för en ny dröm.
Det är inte ofta jag känner mig jagad inpå dagen, brukar gå över när jag vaknar och en normal dag mötter mig. Det är skönt.

Jag är säker på att när kroppen och själen blir ett igen är jag mig själv helt. Inte som jag var och kanske inte som jag önskar vara men som jag har blivit.
Man kan aldrig glömma helt men lägga det åt sidan och leva tror jag vi alla har förmågan till. Gäller att ha tålamod och hopp.

Hoppas er dag blir bra, vart är vinterkylan kan jag undra??!!
Stipendiumet gav mig styrka och kraft, så blir fortsatt jobb idag.

Kramar P

Stipendium och rättegång

Jag har tilldelats Zontas årliga stipendium:) Fick det som överraskning igår när jag föreläste där. Vilken ära och tack! Förutom överraskning och föreläsning bjöds jag på julbord (första för i år) och lotteri. En trevlig kväll som slutade sent. Kom hem till två sovande barn och en pappa. Min pappa var barnvakt och även denna kväll hade Alma överraskat med ett bus.
När han lade Ella hade Alma gjort fruktsallad (denna gång var buset inte lika busigt). Så de åt glass och fruktsallad på kvällskvisten, kunde ju inte göra annat:)

När jag föreläste och berättade om min historia samt Novahuset tog jag självklart upp rättegången och sa att det var en av de händelser som fick mig att bearbeta, det var något bra trots det JÄTTE jobbiga.
Jag håller fast vid det jag sagt, med mitt stöd från underbar polis, målsägandebiträde och åklagare kändes det lättare. De gav mig stöd och de gav mig tillbaka en del av kontrollen. Behövde jag bryta? Ville jag se honom? Behövde jag stöd i rättssalen? Jag fick välja, vilket inte skett på länge när det gällde denna man.
Stödet runt mig byggde upp en starkare tjej, en tjej som efter fallen reste sig. När jag i pausen låg ner för räkning, lyfte de mig och gav mig en "knuff i ryggen". Deras ord betydde sååå mycket under tiden.
Vi tror på dig, du är stark, det här klarar vi och andra stärkande ord som i detta skedde var av överlevnadsvärde.

Så man kan säga att det var dem som gjorde rättegången bra. För det finns mycket dåligt med, att svara på vad man haft för klädsel, hur många man legat med mm känns så urgammalt.
VAD SPELAR DET FÖR J..... ROLL?!
Flera gånger såg jag i mitt huvud någon som ställde sig upp och sa "PROTEST" (som i amerikanska filmer:)) Men ingen ställde sig upp. Man fick alltså fråga så, man kanske rentav skulle de?!
Många gånger kände jag hur viktigt det är att domare och nämndemän utbildas i dessa frågor. Hur kan de kunna döma när de inte förstår tex normaliseringsprocessen?

Det var otroligt jobbigt, svårt och hemskt att minnas tillbaka på de små detaljerna och på minnen man förträngt och inte vill "se" igen. Men vet att det ändå var bra, ett måste för min bearbetning. Vet inte om jag berättat detta i detalj för någon annars och hade jag då varit klar och "fri"?

Så absolut var rättegången ett verktyg för bearbetning, men också en varningsklocka. Jag kräver mer information och utbildning kring ämnet samt så måste attityder ändras. Det gäller hela samhället! Dessa normer och attityder, usch, fy och blä....

Jag kom på igår att det första polisen sa till mig var "vad stark du är som kommer hit". Det fick en känsla av att han trodde mig, att han ville mig väl. Då blev inte de "dumma" måste frågorna lika "dumma" eller kränkande. Han förklarade varför och hur svårt kan det vara att bete sig just som denna polis? Tror inte lika många skulle dra sig ur en anmälan om man blir rätt bemött, det gäller polis, socialen, lärare, psykologer samt vänner. Oss alla! Första bemötandet är så viktigt!

Detta stöd hopps jag vi på Novahuset kommer kunna ge de vi följer med till polis, rätten mm. Att säga stopp när den andre inte orkar. För i det skedet tror man inte man har några rättigheter så det är väldigt viktigt att ha med sig stöd.
Nu lite jobb, sen hämta mina fina flickor som för varje dag tar mig i rätt riktning. Åh vad mamma älskar er!

Ha en bra dag, ta hand om er själva och varandra

Kram P

Paus för dagen...

Ska iväg på "föreläsning" och julmat, får återkomma med mer info om det i morgon. Kommer hem sent! Lite nervös men brukar gå bra. Ska bli spännande och se vad de har på gång....något verkar hemligt:)

Ta hand om er i rusket (här är det regn och ingen decemberstämningm snyft)

Kram Paulina

Att duga

Många gånger går vi efter prestationer, att prestera bra gör oss "dugliga".
Många gånger kan det vi behöver mitt i allt vara att bara få vara....vara oss själva. Lägga bort kraven och måstena, känna att vi duger som de vi är.
Att vi som personer inte är det som hänt, få släppa "det" runt oss och bli sedda för de unika människor vi är. Inte för det händelser gjort oss till.
Att vi inte bara är det vi presterar/gör utan få vara oss själva utan att göra något.

Många gånger vill man ändra sig själv, sina tankar, andras tankar....vill vara som den eller se ut som den. Att kunna det den kan och att lyckas som den. Istället för att tänka:

Jag duger precis som jag är!

Samtidigt måste man få ha mål och drömmar men med en tanke i bakhuvudet....just att jag duger.

Vi vill väl alla älskas för den vi är, inte för det vi gör. Likt ett nyfött barn behöver vi älskas som de unika fina människor vi är (de flesta). De föds utan att ha gjort något men ändå älskas de....just för att de är såååå fantastiska.

Fick en kommentar här för ett tag sedan med orden "Du ÄR rätt". Inte att jag alltid gör, tänker, tycker eller säger rätt... Men jag "ÄR" rätt, som den jag är. Viktiga ord!

Efter det som hände mig kände jag mig som "ingen", värdelös och slut. Jag hade en väldigt svag tro på att de runt mig kunde älska hela mig, trots det som hänt. Att de kunde se bortom det. Att de kunde se mig för den jag var/är och låta det stanna där.
Samma svaga tro fanns även inom mig om mig själv. Önskade att jag kunde få tillbaka känslan av att vara hel, vara fri och vara älskad av mig själv.
Men tron fanns där, liten men ack så viktig. Och just den svaga tron hjälpte mig.....den blev starkare och nu är jag här. Jag är älskad av de runt mig, de som visat att de är mina nära och jag är även älskad av mig själv.....igen.
Jag är glad att jag aldrig tappade tron inom mig, någonstans fanns det något som sa mig "ge inte upp, livet är så mycket mer". Du är värdefull! Du har inte gjort något fel och du ska inte behöva skämmas för det han gjort dig. Du har hela livet framför dig.....
Så sant, livet är inte bara detta hemska som var (är). Det kommer alltid vara en del av mitt liv men det finns viktigare saker att utforska, viktigare saker att lägga ner energi på. Utan "det" hade jag kanske inte lärt mig vissa saker och kanske inte uppskattat mycket runt mig som idag.
Just med de ögonen får jag se på det, kan ju inte göra annat om jag vill ge livet och mig en chans. Jag är säker på att livet är värt det och jag med.

Så säg detta oftare till er själva: JAG ÄR RÄTT! Jag duger som den jag är och jag är och värdefull.

Trevlig kväll

Ps. Ni är medlemmar i Novahuset va:) Det är gratis och som stöd! Det "lilla" ni gör, kan göra så mycket underverk. Tack.... Ds

Kram P

Åtal

Sveriges åklagarkammare genomförde en storsatsning för att kunna väcka fler åtal för våld mot kvinnor. (kvinnovåld??)Tvärtom har åtalen blivit färre de senaste fyra åren trots fler anmälningar visar en granskning gjord av DN.
- Chefer saknar förståelse och intresse för frågorna, säger en av specialisterna på kvinnovåld. (denna expert säger också kvinnovåld?!våld mellan kvinnor??)

Många beskriver också polismyndigheterna som bromsklossar i arbetet pga dålig utbildning och organisation.
På Gotand och Jämtland gick flest anmälda relationsbrott till åtal. Lägst var siffran i Västerbotten.

Det visar att det är så viktigt att sprida information, att både "offer" och de som jobbar med dessa personer får komma till tals och att man på detta vis kan "lära ut" och informera om hur ett bra bemötande bör vara, hur dessa personer reagerar i denna traumatiska situation mm.

Norrköpingspolisen gör nu en storsatsning inom mäns våld mot kvinnor, det tror jag på. De samverkar med flera andra olika aktörer, gör reklam och informerar. Hoppas fler kommuner tar efter.

I fredags våldtogs en kvinna på mc donalds i centrala Norrköping av flera män, fyra är nu anhållna. Mina tankar går till kvinnan.

Nu lördagsmys, ha en bra lördagskväll

KRAM P

Resan

Idag har det varit en trött dag och som jag lärt mig de senaste åren måste jag lyssna på kroppen och göra det jag måste. Acceptera tröttheten, att jag faktist varit med om något traumatiskt. Acceptera att det som hänt alltid kommer påverka mig på något sätt trots att det inte tar all tid från annat. Jag kan leva ett vanligt liv utan att det förstör. Men viktigt att lyssna på min kropp/känslor och tankar.

Så idag blev det en vilodag och jag lät bli att jobba, städa och de övriga "måstena". Jag vet hur hemskt det kommer tillbaka på mig annars.

Tänkte på en sak ida, det var åtta år sedan jag var i "helvetet". Då var vardagen inte lika vacker som idag. Jag vaknade rädd och somnade rädd, kände mig ensam, kände skuld och skam, kände mig inte som någon och så värdelös.
Idag har jag tagit tillbaka mitt värde, mig själv. Jag är en lycklig tvåbarnsmor (hoppas på fler), har kommit ur från den mörkaste tunneln och känner mig stark, stolt och lycklig.
Vilken resa....
Nu vänder jag det hemska mot något bra....Novahuset och alla därute

Nyheter

• Kopplerihärvan i Malmö växer, där två tjejer och en kille åtalas för att ha sålt en 14 årig tjej till olika män och nu har det tillkommit en 16 årig tjej som också sålts av dessa tre.
• Handikapp minskar skadeståndsrätt? Två handikappade pojkar förlorade sin pappa i en arbetsplatsolycka. Men de som hålls ansvariga anser inte att barnen bör få skadestånd eftersom de saknar förmåga att känna sorg och saknad på samma sätt som en frisk person
• En 41 årig man som arbetar i frälsningsarmens regi i Jönköping, som förskollärare, har häktat för grova sexbrott mot flera barn . Rättare sagt 4 flickor i åldern 2-5. Det har skett de senaste tre åren. Han häktades även för att ha barnpornografiska bilder.
• En 38-årig man har åtalats för tortorliknande misshandel på sin styvson som är 4 år. Han säger - När jag blir arg vet jag inte vad jag gör. Han säger även att han misshandlade pojken för att komma åt mamman och säger senare - Jag ska söka upp er

Dessa nyheter är hemska så man vill skrika och gråta, tyvärr är detta verkligheten. Skulle inte handikappade känna sorg? Kan man jämföra? Och så dessa andra människor, så fulla av ondska. Varför? Ge sig på barn, fy fa....mår illa, blir så ledsen och NEJ du ska inte söka upp nån. Sitt du inne, bra länge!
Tänker på min rättegång....

Bryter tänket och tar lite torsdagsmys....

Kram P

Tid/lust och ork??!!

Måste bara börja med att säga, vad härligt med ljus idag:) Solen sken hela dagen, kallt var det men vad fint:) Så härligt att få energi och inte dämpas av allt det gråa mörka som varit för länge nu.
Mer sol hoppas jag på.

Det har ju stått en del om kvinnojourer och att många blir skickade dit för det inte finns någon annan hjälp i vissa kommuner.
På kvinnojourer jobbar många ideellt så då beror det alltså på dessa personer.
Finns det någon som har tid/lust och ork att jobba ideellt då får du hjälp som våldsutsatt blir ju resultatet. Vilket är helt galet.
Klart att man kan jobba med volontärer i sin förening men det måste finnas avlönad personal också för dessa frågor.

En människa kan inte jobba ideellt på heltid, man kan inte heller räkna med att någon jobbar ideellt efter sitt jobb dag in och dag ut.

Det ska inte vara avgörande om någon har tid/lust att vara där just då. Det måste finnas personal vare dag.

Som om en som brutit armen skulle bli hemskickad och vänta tills en personal fanns där. Eller i andra fall....ni kan tänka själva:)
Det är så typiskt, dessa problem tas inte på allvar. Vi vet ju dessutom att problemet är STORT och ett samhällsproblem.

Mer pengar till vård av dessa människor och personer med psykiska problem!

Läste förresten att man skulle forska om hur barn upplever när ens förälder dör i cancer, verkar ju jätte bra. Så att de barnen ska få rätt hjälp. Detsamma borde man göra med våldtagna/misshandlade kvinnor. Jag vet ju hur mina barn har uppfattat saker trots att de inte varit i själva situationen. Det är så viktigt att inte glömma bort barnen, de är ju det viktigaste vi har.

Nu blir det "bonde söker fru". Har ont i armen idag, tog sprutan mot svininfluensan igår....får ligga på ena sidan i natt med.
Min pappa var barnvakt till barnen igår (fick stå ute i en timme och frysa i väntan på sprutan). När pappa la Ella så hade Alma gjort en tårta.....hm....av mjöl, saft, socker med ett ljus på. Var som en deg på en tallrik, vissa passar på med bus när morfar är borta:)

Ha en bra kväll

Kram P

Trött på fördomar

Tyvärr är många snabba att dömma andra, fördomar är det gott om. Det har jag fått erfara. Inte nog med att jag var med om hemska övergrepp, efter det stötte jag på fördomar och attityder kring våldtäkt. Man skulle bete sig så, man fick inte göra så mm. Det ledde såklart till ökad skuldkänsla....

Sen i efterhand har jag blivit påhoppad för att jag medverkat i media. Själv ser jag inte det som om JAG är med i media, utan jag står upp för alla som är utsatta och jag vill förändra vården/bemötandet för alla andra.
Har man i media och i vanliga livet lett, varit glad och försöker se framåt verkar svida hos en del. Jag är dock otroligt glad för de stöttande personer runt mig som gladeligen är fler än de andra.

Är man förevigt dömd till att aldrig le, aldrig skatta eller vara lycklig?
Bara för man varit utsatt för hemska saker stannar inte mitt liv. Vill och orkar man ta sig vidare måste man få all uppbackning man bara kan.
Jag är inte dömd att lida resten av mitt liv, jag är värd mer än så. Ett fortsatt liv, ett lyckligt liv...Han har tagit för många år av mitt liv redan, nu är det min tid!
Så alla ni där ute som skäms för att ni lever, att ni är lyckliga trots det ni varit med om....gör inte det! Ni är viktiga och fina.

Det många inte ser är den svåra väg som varit....Det har inte varit lätt men nu när jag äntligen tagit mig ur den mörka djungel så "får" man inte vara lycklig och stark?!
Bara för att jag ler ibland bär jag med mig det tunga....men jag behöver de härliga bra dagarna ibland för att orka. Det hemska kommer aldrig lämna mig helt men mer och mer är det i bakgrunden. Det måste väl var målet för alla som bär någon sorg, att gå vidare.

Jag blir så trött, ledsen och berörd när alla andra vet bäst, när alla andra säger vad som är normalt.
Som homosexuella som möts av förakt, de kraftiga som man ser på som äckliga människor, de människor som skiljer sig, gifter sig många gånger, de människor som har många barn eller de som inte vill ha några. De som lägger ut bilder på sig själva, säljer sex....alla får de fördomar ist för stöd (vilket de får med men ni förstår)
Som utländsk blir man bemött si och så och klär man sig speciellt likaså...Man bryr sig om hur någon människa kan operera sig, hur någon gör så/säger så.....
Det finns de som har gift sig många gånger eller har många olika pappor till sina barn. Som dejtar yngre män....verkar ju inte helt ok tydligen (tänker på ensam mamma söker).
Man ser inte på det hela, hur fina de människorna är, som mammor, vän eller liknande. Man ser det "onormala".
Gillar inte det normala i så fall, om alla ska tycka, tänka, göra och se ut som alla andra. Vilken tråkig värld om vi alla var lika eller?!

Igår fick jag en kommentar där utländska utpekas som våldtäktsmän, det är inte ok. Visst de finns men de finns likaså i radhuset bredvid. I en vanlig svensson familj.
Våldtäktsmän finns bland rika/fattiga, vita/mörka/, tjejer/killar, hetro/homo mm mm mm

Den erfarenheten jag har genom att träffat män som våldtagit mig är att de var vanliga Svensson män, med vanliga jobb, ibland har de familj och som utåt sett varit "normala". Även de jag känner i min närhet och de jag möter i mitt jobb har samma erfarenhet. De flesta har svenska män som sina förövare. Man kan inte dra alla över en kant, tro att alla våldtäktsmän respresenteras av ett visst ursprung. SD ledaren har uttryckt att alla muslimska män våldtar och är överrepresenterade i fängelset för dessa brott. Han drog dock dagen efter tillbaka sitt uttal, då det inte fanns underlag för detta.
Vi som jobbar med detta vet hur verkligheten ofta ser ut. Och nästan alla har väl någon "blandning" i oss:)

TRÖTT, förbannad och ledsen blir jag.

Jag tycker ALLA har rätt till att göra vad man vill med sig själv, tycka och tänka som man vill (om man inte sårar någon annan). Vi alla är människor där ytan/det alla ser inte borde vara avgörande. Kan man inte se människor för hur de är som personer istället för hur de ser ut eller vad de gör och kan vi inte sluta dra alla över en kant.
Borde vi inte stötta varandra istället för att skälpa? Låta oss leva och få göra det som vi vill och mår bra av....

Nyheter, socialstyrelsen kräver skärpning när det gäller våldsutsatta , läs här Låter bra och viktigt!

Avkoppling framför DHW, bort från fördomarprat.....

Vi alla är speciella, låt oss få vara det. Stå på er att vara just den ni är!

Kram Paulina

Statistik

I Sverige anmäldes år 2007 12 921 sexualbrott och 4 749 våldtäkter. Det är en ökning med 20% respektive 59% de senaste fem åren.
Många kvinnor anmäler inte de våldtäkter de utsatts för. Vi vet att mörkertalet är stort, ofta brukar man räkna med 80% (även om man säger att endast 5–10% av alla sexualbrott anmäls) vilket skulle innebära att 141 kvinnor utsetts för sexualbrott och 52 kvinnor för våldtäkt varje dag i Sverige. Särskilt stora beräknas mörkertalen vara i de fall kvinnan känner gärningsmannen. De som anmäls är i första hand överfallsvåldtäkterna.

-6 av 10 anmälda våldtäkter begås antingen i offrets eller gärningsmannens bostad.
-Ungefär 75% av de anmälda våldtäkterna begås inomhus.
-I 33% av alla fall av våldtäkter har offer och förövare en nära relation.
-Offer och förövare känner varandra 80% av de anmälda fallen.
-12% kan rubriceras som ”överfallsvåldtäkter”, de begås av en okänd som angriper plötsligt.
-Vid våldtäkt mot personer över 15 år är 100% av förövarna män i de fall som anmäls.
-Vid våldtäkt mot personer över 15 år är 97% av offren kvinnor i de fall som anmäls.
-29% av offren för anmälda våldtäkter är under 18 år, 15% är under 15 år.
-Under de senaste tio åren har antalet polisanmälda sexualbrott ökat med 58%.

Minst en i varje klass har någon gång utsatts för sexuella övergrepp enligt statistiken.

Källor: Brås brottsstatistik, rapporten ”Våldtäkt – en kartläggning av polisanmälda våldtäkter” samt SOU 2001:14, ”Sexualbrotten” s 83.

Idag hade Novahuset ett jätte bra möte med kvinnojouren i Linköping, det kändes jätte bra. Jag hoppas och tror på en bra samverkan framöver.
Är så trött nu så blir en tidig kväll. Tror jag hoppar över faddergalen, gör så ont i hjärtat att se alla barn som lider. Får skänka en peng istället....

Nyhet!
Kris- och traumacentrum vid Danderyds sjukhus får två miljoner kronor extra nästa år för att permanenta projektet att ta hand om offer för våldtäkter. Oerhört bra, fler städer borde ta efter!! läs mer här

Kram och tidig god natt

Känner du igen dig?

”Jag var så full, jag kanske inte ens sa nej”/Jonna 17 år

”Han var ju min pojkvän som jag var kär i, då kan jag väl inte kalla det våldtäkt?”/Sandra 19 år

”Jag hade ju legat med rätt många innan, jag får väl skylla mig själv. Ingen kommer att tro mig ändå”/Marie 29 år

”Det var ju inte så farligt, vet inte ens om jag kan kalla det övergrepp ens. Men jag mådde dåligt efter”/Anna 25 år

Många som varit utsatta för någon form av övergrepp har svårt att definiera det de blivit utsatta för. Sa jag nej tillräckligt högt? Kan han ha trott att jag ville? Har jag varit med om en riktig våldtäkt?
Med riktig våldtäkt syftar man då ofta på de våldtäkter som lyfts fram i media, det vill säga, överfallsvåldtäkter där våld använts. I själva verket vet vi av statistik och genom forskning att de allra flesta kvinnor våldtas inomhus av män de känner. Av en vän eller bekant, av en arbetskamrat, en klasskompis eller av ens egna partner. Detta ger oss en helt annan bild.
Att få sina fysiska gränser och sin integritet kränkt genom att bli sexuellt berörd mot sin vilja är ett mycket allvarligt brott. Att bli våldtagen av sin man eller pojkvän är minst lika allvarligt som att bli våldtagen av en okänd. I båda fallen är det sexuella övergrepp och ingen har rätt att förgripa sig på en annan människa.
Alla sexuella handlingar som görs mot dig, inför dig eller som någon får dig att göra är sexuella övergrepp, oberoende av vad du själv upplevde att du ville eller inte. Det är du och ingen annan som avgör vad som är emot din vilja, eller vad som är en sexuell handling. Handlingar som utåt sett inte ser sexuella ut kan ändå vara sexuellt laddade. En handling som i ena stunden kan vara välkommen och njutbar kan vid ett annat tillfälle vara ett övergrepp, trots att det kanske är samma person som utför handlingen. I slutänden är det bara du som kan bestämma vad det är som du har varit med om.
Många kvinnor reagerar på en traumatisk situation som en våldtäkt innebär genom att bli paralyserade. Man slåss eller skriker inte. Det gör att det ofta inte behövs något våld för att våldta någon, det blir inga blåmärken eller yttre skador. Såren finns istället på insidan. Det är väldigt vanligt att man lägger skulden på sig själv vilket ofta leder till att man inte vågar berätta för någon. Det är också vanligt att man förtränger, men vi vet av erfarenhet att händelsen brukar komma ikapp och om man inte bearbetar det man utsatts för kan det få många konsekvenser i livet.
Övergrepp är inte mindre brottsligt om du inte vågar eller kan göra motstånd. Men för en del kvinnor kan det underlätta den psykiska läkningsprocessen efter övergreppet, om de kan finna en styrka i att de försökt göra motstånd.
För mig vet jag inte, jag försökte allt.....jag försökte att stoppa honom, jag paralyserades, jag grät, jag var tyst, jag bad.....det räknades inte.
Blir så arg, ledsen och frustrerad när jag vet hur många förövare det finns och hur många som mår dåligt för att dessa förstört så mycket i deras liv. Stå på er,ni är värda så mycket mer.....det finns hopp!

Känner du igen dig, behöver du någon och prata med?
Kontakta Novahuset eller närmaste kvinnojour.
Glöm inte att du är värdefull!

Helt trött idag, igår var det dop och fest. Barnen höll låda till halv tolv så sov länge idag hela familjen. Straxt ut och gå en promenad i solen på Lidingö, hälsans ö:)

Kram P

Att våga öppna sig

En av de tankar som dök upp under riksdagsseminariumet var att en forskare och gynekolog från NCK pratade. Hon var jätte bra, hade bra åsikter och var förtroendeingivande.
Hon tog upp Kvinnofridslinjen, dit man kan ringa om man varit med om misshandel, övergrepp mm. Där svarar psykologer, kuratorer som är "experter" inom detta.
Det är ju jätte bra men vet att många gånger öppnar man sig inte till dessa "professionella" utan mer för jourkvinnor mfl.
Jag vet det själv....jag öppnade mig aldrig helt för psykologer, terapeuter eller liknande. Kanske var min skam som inte ville försvinna, kanske var personkemin.... Det var jobbigt att inte öppna mig, samtidigt var det jobbigt att våga öppna mig, Släppa ut allt... Jag gav små hintar...som jag vet/tror en jourkvinna hade uppfattat på ett annat sätt en de jag mötte. Ville att de skulle se mig, förstå....kunna läsa mina tankar.
Jag ville öppna mig men skämdes och tyckte det var mitt fel, sen ville jag bara glömma. Jag trodde jag skulle klara att förtränga, det kunde jag, ett tag....Det kommer alltid ifatt en. Jag önskar jag öppnat mig tidigare, tror jag hade gjort det om jag kommit till en jour direkt.

Men många av de jag möter i mitt jobb nu säger att på en kvinno/tjejjour känns det mer tryggt och jag känner igen mig. Det känns mer som hemma, ingen sjukhusmiljö.
Tror att det är viktigt, en mysig atmosfär samtidigt som "behandlingen" inte blir för "behandling"....hänger ni med på den formuleringen:)

Det kan vara skönt att bara prata och få stöd, bli lyssnad och trodd på. Det är ofta det viktigaste, att få berätta, känna sig förstodd, trodd på och få bekräftat att man inte är ensam.
Många gånger har jag känt att professionella inte har varit med om dessa samtal alltför ofta och då känner man sig frågesatt vilket absolut inte får hända. Man måste känna att man inte själv var den som gjorde fel. Samtidigt tycker jag att en samverkan mellan professionella och jourer är bra, då vissa behöver hjälp en jour inte kan erbjuda. Man kan ju kombinera dessa två "hjälper".

Jag är fullt medveten om att det finns många bra professionella som är underbara och som har rätt kompetens, men tyvärr sviktar det mellan kommunerna. Stockholm vet jag är bra på mycket inom detta.
Alla måste ha rätt till rätt och bra hjälp, det ska inte vara beroende på var man bor.

Jag vet att jourer för mig betytt mycket och jag vet att Novahuset betyder mycket för många där ute.
På en jour vet man att de möter många tjejer med just detta problem, inte massa andra problem. Vi är experter just på våran sak.
Sen kan jag känna att utbildningen inte är allt, som många politiker ofta verkar tro. Jag vet att bara med rätt vilja och med rätt känsla kommer man längre med ett "offer" än med högskolepoäng. Interna utbildningar och personliga egenskaper är det bästa, helt klart.
Jag kände och vet också att många tycker som mig, att det är skönt att prata med någon som varit i samma situation....man behöver inte förklara på samma sätt. Det är en svår sak att "förklara" för någon som är obekant med problemet.

Så något jag tycker är viktigt är att politiker (de som bestämmer) mötts med professionella samt jourare för bättre jobb och planering. Det är ändå vi som arbetar med frågorna som vet mest.
Det hoppas jag på, bättre dialog mellan "golvet" och cheferna....

Idag blir det bio med hela familjen:) Alma har hälsat på sin gamla klass i dag, de hade saknat henne verkade det som. De hängde på henne hela tiden....:)

På vägen hem fick vi höra ett surt samtal mellan man och kvinna, där kvinnan gjorde slut över telefon....pga hans barn, Ja mycket ska man höra.... Lite privat för tunnelbanan kan jag tycka....men men

Ha en fin fredagskväll ni fina

KRAM Paulina

P.S
Blir alltid lika arg varje gång jag åker tunnelbana, vart fa... är papperskorgarna?

Reklam för rapport:)

Skriver mer ikväll (om igår och tankar därifrån), drop in fika på dagis straxt:)

Jag har precis avslutat en intervju med svt, rapport. Blir spännande att se ikväll, alltid hemskt att se sig själv i bild och tal....men men är stolt över mig, den jag är och det jag gör/vill göra.
Vissa kommer säkert undra varför jag är med där, i mediavärlden, varför inte?
Bra att ämnet tas upp, det är viktigt. Ju fler som kämpar desto bättre och alla har olika vägar att gå. Klankar inte ner på andras idéer och tillvägagångssätt, så vill inte ha något annat tillbaka. Lyfts frågan och diskuteras samt leder till ändringar har jag lyckats med det jag vill. Är ju för en god sak, till er där ute som har rätt till bra "vård" och stöd. För att ni ska få det bättre än många andra jag känner. Det är ni värda!
Glöm ej att stödja Novahuset, bli medlem gratis www.novahuset.com
Fler mottagningar behövs, jag kämpar vidare för det.....på mitt (vårt) sätt.

Vill passa på att skickar en stolt kram till min fina vän Anna som är en duktig skådis men också en duktig sångerska....lyssnade nyss på hennes sånger. Berörd, du är så bra! Fick idéer nu med....ska prata med henne om dem. Anna, du är en underbar tjej och vän.

Lite nyheter från DN idag angående gårdagens dag mot våld
Fn:s internationella dag mot våld mot kvinnor, här
Mer pengar till de unga männen, läs här

Ses ikväll

Kram P

Fn:s intenationella dag för att avskaffa våldet mot kvinnor

Idag har Novahuset, jag och Nathalie, varit i riksdagen på seminarium ang mäns våld mot kvinnor samt uppföljningskonferens av dialogdagarna. En bra dag, intressant att få höra politikers tankar, viljor och mål. Vi fick även ta del av en forskare och bra videofilmer som kriminalvården använder sig av, MYCKET bra.

Har så mycket att skriva om nya tankar, ideer och intryck men får vänta en dag. Jag ska intervjuas i morgon och har massa jobb och annat och göra. Så mer information kommer i morgon om detta.

Jag vill bara säga till alla er därute, att just ni är speciella och viktiga precis som ni är.
Inte som de ni försöker vara, de ni eller andra vill att ni ska vara utan som ni är!
Du duger precis som den du är född till, den du blivit och den du är. Värdesätt dig själv som du gör med andra/annat. Det är vi alla värda....

Den enda personen du vet säkert att du kommer få dras med livet ut är dig själv så varför inte älska och ta hand om just den personen, dig själv.

Sov gott så "ses" vi i morgon

Kramar P

Att åter mötas

Fick en fråga på en intervju igår....om att möta "han" igen. Tanken var dubbel, jag ville slå bort den. Slå bort honom, det som hänt och det som fortfarande finns. Men samtidigt fick den mig att tänka vad jag hade och säga......mer.
Jag vet att jag nu skulle vilja gå förbi....inte visa någon känsla utan bara gå. Känslorna skulle jag ta i min ensamhet, hantera dem i en skyddad miljö där allt får vara som det är. Där jag får känna precis som jag gör....
Det skulle vara påfrestande att mötas, hjärtat skulle slå av rädsla, oro och minnen. Men skulle inte vilja visa något, för han är inte värd ens en känsla från mig. Inte rädsla, inte lycka....inte ens en känsla värd....
Skulle vi mötas nu, när han sitter inne.....skulle jag nog däremot säga ett och annat, trots känslor som tryckt på/emot.

Men som jag skrivit tidigare, man kan aldrig förbereda sig eller sätta sig in i en situation som innebär fara, oro eller känslomässigt jobbiga minnen. Det är lätt att vara klok nu men vem vet...
Likaså som jag skrivit förut, det finns inga smarta val och lösningar på att bli överfallen (vad man skulle gjort då), inte heller denna situation går att föreställa mig.
Men att tänka på det någon gång kanske kan få upp viktiga känslor och tankar på vad som kan hända och vad jag kan känna.

Nu sitter han där han sitter några år till och varför skulle jag träffa honom? Vill inte ens tänka på det, han finns inte längre.....inte än på några år.
Jag har trots allt kommit långt och påverkas inte som förr, jag känner mig starkare och vet hur bra livet kan vara trots det hemska som varit....jag har hittat mitt hopp.

I morgon är det en heldag med seminarium, det är FN:s internationella dag för att avskaffa våld mot kvinnor. Då är självklart Novahuset på plats och lär oss mer:)
Nu lite mer prat med syster som ska sova här i natt, för barnvakt i morgon. T jobbar.
Upp tidigt så snart zzzzz

Sköt om er fina människor

Kram Paulina

En historia

Historien handlar om en mamma som för en tid sedan skällde på sin 5 åriga dotter för att hon slösade på en rulle med dyrt guldfärgat omslagspapper.
Pengar var det ont om och hon blev ännu mer upprörd när hon såg att dottern använde pappret att dekorera en ask som hon placerade under julgranen.

Hur som helst, den lilla flickan gav presentasken till sin mamma nästa morgon och sade, "Den är till dig, Mamma".
Mamman blev generad för hennes tidigare ilska mot flickan, men hennes ilska blossade upp igen när hon öppnade presentasken och såg att det var tomt. Hon sa till sin dotter med harm i rösten. "Vet du inte unga dam, att när du ger bort en present är det meningen att det skall vara någonting i paketet?"
Flickan hade tårar i sina ögon och sa, "Men, Mamma, det är inte tomt! Jag blåste kyssar i den tills den blev full." Mamman blev förkrossad. Hon föll på knä och slog armarna om sin dotter och bad henne och förlåtelse för hennes obetänksamma ilska.

En kort tid senare tog en olycka dotterns liv, och det sägs att mamman behöll det gyllene asken bredvid sängen för resten av hennes liv. När hon helst kände sig nere eller mötte svårigheter öppnade hon asken och tog ut en inbillad kyss och mindes kärleken från barnet som hade lagt kyssarna däri.
En verkligt underbar känsla, denna gåva till oss är en ask full med ovillkorlig kärlek och kyssar från våra barn, familjen och vännerna. Det finns inget mer värdefullare än detta.

"Vänner är som änglar som lyfter upp oss på våra fötter, när våra vingar har problem med att komma ihåg hur man gör när man flyger"

Kram

Frågor

En ny dag....en ny början
Mår bra idag, lite trött bara. Låg och grubbla lite igår men somnade rätt fort (fortare än vanligt nu för tiden iaf).
Lilla E låg kom upp och lade sig bredvid mig och gav mig lugn...och glöd till ny eld (kraft och hopp).

Jag har ofta frågor som åker runt i huvudet, som människor frågar och som är naturligt att de finns där.
Ångrar jag någon gång att jag inte berättade för fler? Det kan jag ångra lite men vet att jag gjorde det jag för stunden tyckte var rätt
Skulle jag velat gör det? Absolut men med rädsla, skam och skuldkänslor i kroppen vågade jag inte. Hade behövt det mer än velat.
Ångrar jag att jag anmälde? Var det värt det? Det har varit otroligt tufft och många gånger vill man bara ändra allt. Men i längden är det värt det, sanningen kom fram och jag fick upprättelse. Jag vill tro att det var det enda rätta för mig och mina nära, att det svåra blir lättare och lättare och framtiden kommer ge oss ro.
Hur känns det att ha barn med honom? I mina ögon är hon "min", trots att hon biologiskt är hans också. Hon har en pappa som älskar henne som sin egen. Men visst är det tufft, att bli påmind och alltid behöva "dras" med honom. Å andra sidan är hon mitt liv, min räddande ängel. Utan henne tror jag inte jag kommit bort från honom och kanske inte levt idag. Ångrar inte en sekund att jag valde att ha kvar henne...
Hur mycket vet hon? Hon vet bl a att "han" sitter i fängelse för han har gjort dumma saker mot mig och andra tjejer.
Hur kommer jag berätta vidare? Tar en dag i taget, när hon blir större och förstår mer kommer hon få svar på sina frågor.

Många frågor/svar kan vara självklara för andra, för mig likaså....men vissa frågor/svar kommer alltid ha för och nackdelar. Gäller bara att kunna hantera dem, hitta lugnet och hoppet i sig själv igen....
Att se på mina barn ger mig hopp....likaså att se hur långt jag kommit. Att det finns underbara människor därute. Det finns trots allt mycket vackert och fint i världen....i min närhet...i mitt liv och i mig:)

Tappa aldrig tron....dina drömmar....ditt hopp
"Hoppet är det sista som överger dig" brukar man ju säga (kommer aldrig släppa mitt hopp)

Kram P

Oro

Den kan försvinna helt....den kan komma tillbaka
Den kan finnas gömd för att sedan smyga sig på mig och hugga mig i ryggen
Den kan gro....den kan mala
Bli större och större för att sedan dö ut...igen
Försöker skaka av den, försöker invänta mitt inre lugn

Ger den natten....
Mer tid får den inte ta....denna gång

Katastroftänk....

Vill tipsa om en berörande sida, om Victor som togs ifrån sina nära alltför tidigt....han var en kämpe. Tyvärr vann cancern, men jag är säker på att han föralltid finns hos sin familj. Läs mer på familjens blogg här och stötta barncancerfonden här.
Du kan även köpa detta fina halsband där 100 kr går till barncancerfonden. Eller varför inte julhandla där, så förenar ni nytta med nöje.
Victors mamma Sofie blev årets mama hjälte, det var hon verkligen värd!
Jag blev som sagt berörd av bloggen och om att läsa om allas olika "sjukdomshistorier" på barncancerfondens sida, så både jag och Novahuset skänkte en liten peng.

Jag förstår inte varför man plågar sig igenom dessa sidor egentligen, får bara igång tankarna....att mista mina barn, att något händer dem, att något händer mig så jag inte får ta del av deras livoch uppväxt. Sjukhuset är ett bra exempel, så smärtsamt men ändå tittar man (nu gör jag inte det längre, klarar det inte).
Likadant med kriminalserier, gäller det barn har jag svårt för att titta. Såg igår på "mord i sinnet" där två flickor kidnappades och dödades...inte en sann historia men det händer ju i verkliga livet med.
Fasen vad det svider, mina tankar får mig att fantisera ihop många historier, många situationer som uppstår i min fantasi.

Jag har nog kvar mitt katastroftänk från mitt trauma, min ptsd. Kan leva mig in så i fantasierna....det blir verkligt. Nu vet jag lite bättre hur jag ska ta mig ur dem men de kommer fortfarande. Likaså mitt kontrollbehov, vill inte släppa det, för vad kan hända? Det är normalt att känna så men även om man har kontroll händer saker...tyvärr. Allt går inte kontrollera.

Jag tror att jag/min kropp går på rutin, att ha varit rädd för sitt liv, sina näras liv så många år sätter sina spår, självklart. Oro, tankar och olika "lösningar" om något skulle hända är som en vardag, trots att det blir bättre och kan säkert bli ännu bättre. Tror dock att vissa saker får man leva med, de gäller bara att kunna hantera dem nu, att inte bli låst för dem, att kunna leva och inte känna sig totalt blockerad av dem.
Kan trots allt känna lycka, känna lugn och känna att jag är glad. Tryggheten är svårare....men ibland infinner sig även den.

I natt sov jag alldeles själ, vet inte om jag gjort det på flera år....ett riktigt test. T jobbade, fick kolla på tv och leta efter hans existens:)Barnen var hos mamma och pappa. Jag åt gott, tittade på idol (äntligen sjöng Erik en Bon Jovilåt och fick en sms röst av mig, snyft snyft vad vackert....och rörande:))
När jag skulle lägga mig låg jag i mörkret länge och tänkte, tittade mig runt, tittade ut, läste lite....jag lyckades somna och som pricken över iet sov jag en hel natt. Vaknade nio och hade då sovit åtta timmar i streck, det har nog inte hänt på sju år. Underbart!
Nu barn är mamma sig själv igen, redo och busa:)

Mitt i allt lugn kunde jag ändå inte sluta sakna barnen...De tycker det är kul att vara borta, jag tycker det är skönt med ensamtid, jag behöver ensamtid för att bli en bättre mamma....men det är tomt utan dem. Tror även det har lite med mina katastroftankar att göra, tänk om något händer, jag är inte med dem och vi ses inte mer....

Får jobba på det tänket, nu ska jag jobba på med Novahuset och städa lite innan busflickorna entrar hemmet igen...och stökar ner:) Ska nog hinna med en promenad i solen med, UNDERBART!

Trevlig lördag fina människor

KRAM P

Andras smärta..

Jag läser gärna verklighetsbaserade böcker som "14 år till salu", artisten Jessika A bok om hennes uppväxt och relation till sin mamma som levde med ett beroende, Magdalena Graafs bok om hennes misshandlande man mfl.
Likadant när det gäller bloggar, jag gillar Birro och det han gör. Han skriver så bra med sån känsla och ärlighet...gillar ärliga människor. Han skriver om sin smärta att förlora sitt barn men även om andra viktiga saker.
Vet inte om jag dras till andras hemska upplevelser/trauman av någon anledning men tror det fyller en viktig funktion för mig. Att känna igen sig i tankar, handlingar eller ord är viktigt för mig.

Sen vill jag gärna hjälpa om jag kan, helst skulle jag vilja rädda hela världen...går ju inte riktigt tyvärr:)
Men kan stötta verksamheter/organistioner mfl som gör detta, barncancerfonden , bris, friends mfl. Tycker deras jobb är så viktigt.

Ibland tänker jag på ensamheten, hur hemskt det är och känna sig helt ensam. Rädd, övergiven, sårad och tom. Jag har känt så, men när man tänker efter finns så många bra människor runt mig som älskar mig, familj, släkt och vänner. Så är inte ensam. (man kan dock känna så ändå ibland)
Men tänk på dem som inte har dessa runt sig....tänker på de mobbade, de som inte har familj att prata med/lita på (de kanske rent av måste vara de som tar hand om föräldrarna, trots att de är barn själva).
Denna ensamhet kan jag inte helt ut förstå då jag inte varit där, men kan ändå känna att jag har någon inblick av det....
Jag blir så berörd och det måste vara så otroligt svårt för dessa barn/vuxna.
Mobbning måste vara bland det värsta man kan vara med om, usch ryser...
Ta hand om varandra!

Skrev igår att man ofta kan relatera till ett problem och vill stötta just " det" när man varit med om det själv....det stämmer delvis med mig när det gäler våldtäkt och misshandel. Jag brann för dessa problem redan innan jag "drabbades" men man ser det annorlunda efter sitt eget trauma och erfarenheter.
Cancer har alltid varit något jag varit rädd för och alltid gett en peng då och då till forskning mm, när sedan farmor dog i cancer och sedan även mina vänners son blev det en ännu viktigare "fråga".
Mobbning har jag aldrig utsatts för, känner inte heller någon som blivit mobbad eller har mobbat. Men att förebygga det är något otroligt viktigt och vi måste alla våga säga ifrån och lägga oss i när vi ses att det pågår.

Lägga sig i, det är svenskar inte så bra på. När det gäller våldtäkt och misshandel ligger man väldigt lågt, likaså mobbning. (de retas bara, låt de sköta det själva, det är nog inte så farligt....)
Vi svenskar blir ju förklarade galna rätt fort för "normala" saker, om vi säger hej till en främmande människa, sätter sig bredvid någon i bussen när det förövrigt är tomt. Och då menar vi inte illa...

Närmas mobning jag ha kommit är fördomar, attityder, skitsnak som jagstött på. Är ju en sorts mobbning. Att folk dömer en, sina handlingar och val. Att folk pratar om andra bakom ryggen, trots att de inte känner de eller deras historia. Att folk orkar lägga sig i andras liv....hjälp och stötta, hur vore de?!

Läste på text tv samt på nätet nyss att en gravid kvinna blivit våldtagen i sitt hem igår, nån som knackade på och .... Vad hemskt! Man läser så ofta om sådant här så det är nästan "normalt", så får det inte bli. Det är dock bra att det syns....så något kan göras.

Barnen är hos mina föräldrar över helgen, jag ska sova och bara ta det lugnt... Sov inget i natt, vill inte att Alma ska ha sin medici mer men outhärdligt....vaknade typ 20 ggr i natt. Jag blir så ledsen, rädd, orolig, frustrerad, trött och känner mig maktlös. Det vill man inte känna som mamma. När vänder det? Gått sju år.....zzzzzz

Nu fredagsmys och vila
Sköt om er ni fina därute

Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu.
Att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du

"Sluta aldrig hoppas,
sluta aldrig be
sluta aldrig önska
under kan ju ske...."

Kram P

Glöd....

Tillbaka här, inte helt återställd men tillbaka:) Barnen mår bättre vilket är viktigast. Tack för alla kommentarer, sms och hälsningar, ni betyder mycket. Glad att jag har vänner som bryr sig....en "liten" tanke kan göra sååå mycket. Försöker tänka på det själv så ofta jag kan...

Idag "slutade" en vän att blogga av olika orsaker. Kan förstå henne, dels har hon en nyfödd liten flicka hemma samtidigt som orden inte kom när och som de skulle.... Hon inspirerade mig till att börja skriva och jag har alltid gillat hennes blogg trots det svåra och tunga innehållet.

När jag började blogga tänkte jag, jag vill inte skriva om vad jag äter, klär på mig mm, för vem f... bryr sig.
Jag tyckte jag hade något att berätta, jag var skyldig att lyfta ett viktigt problem, ett samhällsproblem. Det var ett ansvar, en skyldighet, ett måste.
Jag läser mest bloggar med ett "syfte", någon som berättar sina tankar, känslor på riktigt, någon som upplevt något som kan vara värt att dela med sig av.
Vi alla har olika livshistorier och många av oss bär viktig kunskap. Vaför inte dela med oss?

Jag önskar ibland att fler gjorde det. Att öppna sig offentligt eller inte måste vara upp till var och en men att skriva om viktiga saker vore bra om fler gjorde (särskilt de med otroligt många "läsare").
De flesta "kända" och okända skriver om annat, smink, inneställen och dagens outfits. Det verkar vara många som gillar det, men önskar att de människorna kunde få in lite viktigt budskap ibland (vissa får det). Tänk vad många man skulle nå!
Jag hade utnyttjat mitt kändisskap, men hade nog aldrig blivit "känd" och jag skriver ju hellre om "tråkiga" saker:).
Har märkt att människor ofta ser problemet när de själva eller någon de känner drabbas, då först blir det viktigt och verkligt. Förståligt, absolut, men vi borde kunna beröras även när uomstående drabbas av orätvisor, sjukdom mm. Eller?

Det finns så mycket viktiga saker i världen som behövs uppmärksammas.
Det finns mycket att tänka över, som vad som är viktigt i livet....
Det finns mycket att göra, många i svåra situationer behöver hjälp från oss alla.
Men å andra sidan är detta bara mina åsikter:)...Vilken moraltant, bitterfitta eller vad jag nu kan kallas va?!

En STOR eloge till Hannah Graaf som har hjärtat på rätt ställe och skrev om detta idag, läs här.

Vi går vidare.....
Jag har en passion att rita på mitt drömhus som jag ska bygga nån gång,hm.....
När jag tog fram blocket från förr hittade jag några rader om förr. Jag tänkte efter, försökte minnas den mörka tiden då allt kändes hopplöst....sen såg jag mig idag och kände mig lycklig, stolt och stark. Allt är möjligt!

Bladen faller från träden samtidigt som mörkret lägger sig
I min kropp är mörkret en vana, den har bitit sig fast, den har blivit en del av mig
Ute tänds lampor för mörkret, i mig tänds.....ingenting.....
Ingenting orkar längre hållas vid liv, inte ens vid en glöd....
Ingenting, är jag dum? Mitt barn? Är hon en glöd, är hon glöden som kan rädda mig?

I kaoset ser jag mig själv, tom, utstängd och ensam...behöver inte känna mig ensam....
Känner mig äcklig, smutsig och jag hatar mig själv....hatar det jag ser, hatar den jag är, hatar det som hänt...
De tar i mig, jag vet inte längre vad de gör, är inte där....flyger iväg längst väggen...upp i taget....de kan inte röra mitt inre, de får min kropp, jag är inte där, vill inte känna, kan inte känna, klarar inte att känna.....det gör ont, jg flyr, nu känns det inte, inte länge eran, de pratar över mig, om mig, aldrig med mig
Vänds, böjs, tvingas till allt, vill inte, ingen ser, de vill inte se, de blundar som jag...

Skuld på mig, skuld på min kropp, min person...skäms....jag vill inte, låt det bara försvinna, tårar? Vet inte längre om de finns, ibland kommer de som ett vattenfall utan slut....ibland tom, inga känslor, stänger av...finns inte....tårarna räknas inte, min vilja räknas inte, jag är inte min egen, tilhör dig....jag räknas inte, betyder ingenting

Var är glöden? Behöver den....greppar något intill mig i sängen, i mörkret.....en hand, en liten varm hand intill min kropp....kan du vara min glöd....för bara en sekund?

Handen var min dotters...Visst var min dotter en livboj men trots hjälpen gjorde jag det själv. Det får jag inte glömma, det stora steget tog jag själv...men hon gav mig glöd....tack!
Det var tungt ett tag, några år från och till, kan knappt minnas men nu känns det som ett måste att gått igenom. Jag var nog tvungen att få känna det jag gjorde, för att få ur mig de olika känslor jag känt. Jag tror jag har gått igenom dem alla...

Nu ska jag gå tillbaka till boken jag läser,"Varför mördar min sin dotter". Den är bra och lärorik, den handlar om hedersmord. Man tänker mycket, man förstår en del saker som man innan trott att man aldrig kan förstå. En viktig bok och ett "viktigt" problem.

Ta hand om era nära och er själva.

Kram P

Vakande mor

Sover inte särskilt mycket, vaknar och tittar till dem två elementen brevid mig (40,3 grader på vardera sida av mig i sängen). Lyssnar på deras andning, känner på dem, tvingar i dem dricka och försöker slappna av.....omöjligt. Tankarna far, oron biter i mig. Jag får ont över bröstet, lungorna, måtte de hålla.....Så typiskt att vi inte hann få vaccin, så typiskt mig:) Mina lungor är inte starka, nåt fel och ingen vet vad det är....såklart. Jobbigt och andas nu.
Men min kropp har klarat mycket, ska väl klara även detta "Svin":)

Vilka tankar man får när barnen ligger utslagna, yrar av febern och man bara kan se på. Oron kan gnaga sönder en....

Har sån huvudvärk så måste gå.....kolla till barnen, ge dem dricka och bara titta på deras söta små sjuka ansikten.

Önskar jag hade någon här.....lite hjälp. Känner mig ensam, vilket jag inte behöver. Har många nära....Men hänt mycket de senaste dagarna, tänker på en del, undrar en del, ledsen för en del....ensam i tankarna. Psykolog åt mig själv igen, som de år jag förträngde. (tankarna ha inget med HAN och göra denna gång).

Vi hörs när vi är bättre, håll tummana för att vi slipper sjukan

Kram P

Svininfluensan har hittat mina barn...

Igår var det fredag den 13e och influensan tog greppet om mina barn. Själv ser jag på, maktlös....
Man har hört så mycket att jag blir så rädd...går omkring med oro,tryck över bröstet och ständig koll på de "små".
Ella har varit förkyld hela veckan men nu hostar hon också och börjar bli varm.
Alma ligger med 40,3 graders feber. Har haft över 39 grader nu sen igår morse....försvinn!!!
Hon är förkyld och tårarna rinner, magont och ont i huvuet.
Hon kämpar på men ser hur varmt och jobbigt det är. Jag ligger med henne i famnen, emellanåt somnar hon. Tittar på klockan, kollar temopen, ger medicin, ringer 1177........ Vänta lite, ring om det blir värre. Invänta! Invänta vaddå?

Vi hann aldrig få våra sprutor, barnen skulle få de i skola och på vc nästa vecka, jag me...lite orolig. Jag är riskrupp men inte fått något än,mina lungor...
Nu känns det nsom det är för sent....den fins i huset, nu har jag den väl med. Hoppas min kropp kämpar på. Som vanligt....
Hoppas mina barns kroppar står emot, jag är rädd. Jag älskar er så, hemskt att se dem såhär. Jag kanske överdriver men med alla skräckhistoier och med människor runt mig som drabbats av det värsta är jag rädd, livrädd för det värsta som kan hända..... Som jag inte haft "dödsångest" förut, nu kommer den upp till ytan.
Vi får se om vi sover hemma eller får åka in inatt, vi får se när jag skriver igen. Nu vaknar barnen igen, nya rutiner...nya sasker att utföra. Mycket kärlek att ge.....

Sköt om er

Kram

Dikter till er fina...

Det finns många människor där ute som inte inser hur fina och viktiga de är. De har mörka historier i sitt bagage som man önskar man bara kunde trolla bort. De tjejer jag har kontakt med berör mig varenda en, på olika sätt.
Detta är till er och till er andra som bär med er tunga och plågsamma minnen.

Ni är värdefulla och betyder något för mig. Jag önskar att ni finner hopp i det mörka och tror att ni ska kunna ta er ur denna mörka tunnel. Jag är säker på att det går! Ni klarar mer än ni tror och jag finns här, jag tänker på er och sänder er hopp och styrkekramar.

"Syndabekännelse för förtryckta
Gud, jag bekänner inför dig att jag inte haft någon tro på mina egna möjligheter.
Att jag i tankar, ord och gärningar har visat förakt för mig själv och min förmåga.
Jag har inte älskat mig själv lika mycket som de andra,
inte min kropp,
inte mitt utseende,
inte mina talanger,
inte mitt eget sätt att vara.
Jag har låtit andra styra mitt liv,
jag har låtit mig misshandlas och föraktas.
Jag har trott mer på andras värderingar än mina egna och
låtit människor vara nonchalanta och elaka mot mig utan att säga ifrån.
Jag bekänner att jag inte har sträckt på mig i min fulla förmåga,
att jag varit för feg för att ta strid i rättfärdig sak,
att jag vikit mig för att slippa bråk.
Jag bekänner att jag inte vågat visa hur duktig jag är,
inte vågat vara så duktig jag kan.
Gud, vår far och skapare,
Jesus, vår bror och frälsare,
Ande, vår mor och tröstare,
Förlåt mig mitt självförakt.
Upprätta mig, ge mig tro på mig själv och kärlek till mig själv.”

(Man behöver inte vara troende för att dessa ord hugger tag i en, så sanna de kan vara och har varit för mig iaf)

Dig väntar en glädje.
Det finns inga förlorade dagar,
inga förlorade år.
Någon har tagit vara på dem,
satt in dem på ditt framtida konto,
låtit dem växa med ränta på ränta.
Tusenfalt skall du få dem tillbaka -
inte sådana de var då du trodde att du förlorat dem,
kantstötta, sönder trasade.
Någon har tagit dem i sin hand som krukmakaren tar en grå,
ful lerklump och formar av den det ogripbara.
Du ska få tillbaka alla dina förlorade dagar,
alla dina förnedringens år -
inte sådana de var men sådana de ämnades att vara.
Dig väntar en stor glädje någonstans ännu förvarad i en kruka av ler.

"Det som inte dödar dig, gör dig stark!"

"Att vara stark är inte att aldrig falla, att alltid veta, att alltid kunna
Att vara stark är inte att alltid orka skratta, att alltid hoppa högst, att vilja mest
Att vara stark är inte att lyfta tyngst, att alltid komma längst eller att alltid lyckas

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och att ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt, att alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas när din tro är som svagast, att be om hjälp när du inte orkar
Att vara stark är att se ljus i mörkret och att kämpa för att nå dit"

Ni är värda livet, lyckan och framtiden! Ni är värda era drömmar, för ni är speciella precis som ni är.

Styrkekramar till er