Stipendium och rättegång

Jag har tilldelats Zontas årliga stipendium:) Fick det som överraskning igår när jag föreläste där. Vilken ära och tack! Förutom överraskning och föreläsning bjöds jag på julbord (första för i år) och lotteri. En trevlig kväll som slutade sent. Kom hem till två sovande barn och en pappa. Min pappa var barnvakt och även denna kväll hade Alma överraskat med ett bus.
När han lade Ella hade Alma gjort fruktsallad (denna gång var buset inte lika busigt). Så de åt glass och fruktsallad på kvällskvisten, kunde ju inte göra annat:)

När jag föreläste och berättade om min historia samt Novahuset tog jag självklart upp rättegången och sa att det var en av de händelser som fick mig att bearbeta, det var något bra trots det JÄTTE jobbiga.
Jag håller fast vid det jag sagt, med mitt stöd från underbar polis, målsägandebiträde och åklagare kändes det lättare. De gav mig stöd och de gav mig tillbaka en del av kontrollen. Behövde jag bryta? Ville jag se honom? Behövde jag stöd i rättssalen? Jag fick välja, vilket inte skett på länge när det gällde denna man.
Stödet runt mig byggde upp en starkare tjej, en tjej som efter fallen reste sig. När jag i pausen låg ner för räkning, lyfte de mig och gav mig en "knuff i ryggen". Deras ord betydde sååå mycket under tiden.
Vi tror på dig, du är stark, det här klarar vi och andra stärkande ord som i detta skedde var av överlevnadsvärde.

Så man kan säga att det var dem som gjorde rättegången bra. För det finns mycket dåligt med, att svara på vad man haft för klädsel, hur många man legat med mm känns så urgammalt.
VAD SPELAR DET FÖR J..... ROLL?!
Flera gånger såg jag i mitt huvud någon som ställde sig upp och sa "PROTEST" (som i amerikanska filmer:)) Men ingen ställde sig upp. Man fick alltså fråga så, man kanske rentav skulle de?!
Många gånger kände jag hur viktigt det är att domare och nämndemän utbildas i dessa frågor. Hur kan de kunna döma när de inte förstår tex normaliseringsprocessen?

Det var otroligt jobbigt, svårt och hemskt att minnas tillbaka på de små detaljerna och på minnen man förträngt och inte vill "se" igen. Men vet att det ändå var bra, ett måste för min bearbetning. Vet inte om jag berättat detta i detalj för någon annars och hade jag då varit klar och "fri"?

Så absolut var rättegången ett verktyg för bearbetning, men också en varningsklocka. Jag kräver mer information och utbildning kring ämnet samt så måste attityder ändras. Det gäller hela samhället! Dessa normer och attityder, usch, fy och blä....

Jag kom på igår att det första polisen sa till mig var "vad stark du är som kommer hit". Det fick en känsla av att han trodde mig, att han ville mig väl. Då blev inte de "dumma" måste frågorna lika "dumma" eller kränkande. Han förklarade varför och hur svårt kan det vara att bete sig just som denna polis? Tror inte lika många skulle dra sig ur en anmälan om man blir rätt bemött, det gäller polis, socialen, lärare, psykologer samt vänner. Oss alla! Första bemötandet är så viktigt!

Detta stöd hopps jag vi på Novahuset kommer kunna ge de vi följer med till polis, rätten mm. Att säga stopp när den andre inte orkar. För i det skedet tror man inte man har några rättigheter så det är väldigt viktigt att ha med sig stöd.
Nu lite jobb, sen hämta mina fina flickor som för varje dag tar mig i rätt riktning. Åh vad mamma älskar er!

Ha en bra dag, ta hand om er själva och varandra

Kram P