Sömn.....eller icke sömn

Kroppen svävar lite under "normalt Paulina tillstånd" medan själen och viljan svävar lite ovanför.
Det som hänt gör inte ont, men förföljer mig.
Det har satt spår i själen, men själen är ändå fri.
Jag är klar med händelser men jag känner en sorg.

Jag känner att jag inte behöver bearbeta mer, jag stoppas inte av det som hänt i mitt liv, i mina tankar. Jag kan leva igen, tagit pp kampen och vinnit.
Men ännu har inte kroppen samma uppfattning. Den har sina stunder av sömnlösa nätter, drömmar och påverkan. Kan inte slappna av på kvällen och somna, vaknar på natten av drömmar.....om jagande och ångest. När jag sedan på morgonen vaknar känner jag mig slut, slut som efter ett pass som inte är av dess like. Då känns det som jag inte orkar nåt, jag är irriterad och alla extra batterier är slut.
Det är inte så konstigt egentligen. Kroppen har varit med om påfrestande och kränkande behandlingar, det tar tid. Det måste få ta tid. Jag känner sorg, jag känner trötthet.

En sådan trött morgon var det i morse.
Jag har lärt mig att lyssna på denna känsla och lade mig igen, för en ny dröm.
Det är inte ofta jag känner mig jagad inpå dagen, brukar gå över när jag vaknar och en normal dag mötter mig. Det är skönt.

Jag är säker på att när kroppen och själen blir ett igen är jag mig själv helt. Inte som jag var och kanske inte som jag önskar vara men som jag har blivit.
Man kan aldrig glömma helt men lägga det åt sidan och leva tror jag vi alla har förmågan till. Gäller att ha tålamod och hopp.

Hoppas er dag blir bra, vart är vinterkylan kan jag undra??!!
Stipendiumet gav mig styrka och kraft, så blir fortsatt jobb idag.

Kramar P