"Fula" gubbar

Det kallas att man ska akta sig för fula gubbar, men vad säger det egentligen? Är de som är farliga, ett hot eller på andra sätt farliga fula? Kan de inte se ut som grannen eller kioskkillen? Och hur säger man till sina barn att man ska vara försiktig utan att skrämma dem?

Jag tycker det är svårt, Alma är sju i sommar och i den åldern dyker mycket frågor upp. Jag försöker vara så ärlig jag kan, frågar hon ska hon få ett svar hon är "nöjd" med. Ibland är det svårt, hårfint....att skrämmas eller bara varna. Vill att hon ska veta att det finns elaka människor men vill ändå inte ta ifrån henne sitt livsutrymme. Hon måste kunna få vara barn och leka, gå till vänner själv mm.
Jag har föklarat att det inte syns om någon är dum, att man inte ska åka med någon okänd i bilen mm. Att vad som än skulle hända kan hon prata med mig. Tror det är viktigt att de redan som små förstår och vet att alla gör misstag och att man kan vända sig till sina föräldrar då, utan att känna skuld och skam. Då kanske det även senare känns mer ok att öppna sig för någon, om man blev bemött bra förra gången.

Tror det är viktigt att prata om det på en balanserad nivå, inte för skrämmande men inte för disträ heller. När det går mer åt ena hållet kan det nog vara mer skadligt än bra.
Det händer otäcka saker ibland men det är inte vanligt. Tyvär är det ofta de där få som biter sig fast i minnet, typ Engla. Eller nu när en ung tjej knivmördades i linköping och en blev knivhuggen i ryggen i hallstahammar. Det är ovanligt men så otäckt.
Jag känner av det direkt på kroppen, mina varnings och katastrofkänslor sätter fart och jag blir rädd. Gamla mönster från när jag kände mig hotad och rädd.

Man kan aldrig förebygga eller förhindra allt men tror att det är viktigt att prata om allt med sina barn, redan när de är små. Så de vet, får va med i beslut och fråga det de undrar över.
När såna här frågor dyker upp i huvudet eller i samtal med Alma tänker ja bara....det är bara början. Snart vill hon veta mer om sin biologiska pappa och hur förbereder man sig för det?

Kram