Klaga inte-gör något

Det har varit två hektiska dagar med möten, först med jämställdsministern Nyamko Sabuni i tisdags och igår med primadonnor och kvinnohuset i Norrköping.
Det var intressant och vi kom en till bit på vägen i vår kamp.
Jag skrev för ett tag sedan att "ingen kan göra allt men alla kan göra något". Det är något jag fyllt på dessa dagar.
De kvinnor jag träffat dessa dagar jobbar även de med tjejer och kvinnor som på något sätt mår dåligt, varit med om trauman mm och det är så viktigt att samverka. Tillsammans blir man starkare.
Jag kan säga att det inte alltid varit lätt, vet inte om det är typiskt "tjejigt". Att när någon ny förening dyker upp börjar det tisslas och tasslas och istället för att samverka motverkar man varandra. Tror de att de får mindre föreningspengar eller stöd från kommun eller vill de bara ha all ära själv. Eller vad gäller det? SKÄRPNING! Har vi inte samma mål?

Jag gör inte detta för min skull, för att bli rik, känd eller bäst. Jag och Novahuset gör detta för det behövs, vi vet hur många där ute som behöver hjälp men som inte får det. Den dagen Novahuset inte behövs kommer jag inte bli arg för jag blir arbetslös utan glad för att vi inte just behövs.....

Vi alla som jobbar med dessa frågor behöver varandra, se saker från andra synvinklar, få råd mm. Vi har alla olika inriktningar och det vore väl underbart om vi kunde slussa dessa tjejer och kvinnor direkt oss emellan så de kommer rätt direkt utan att slussas runt till tre stycken innan rätt person hittas. Då kanske tjejen redan gett upp (been there).
Så för att alla ska få den bästa rätta hjälp måste man samarbeta, det är för tjejerna vi gör detta. Glöm inte det och tänk lite längre. Inte så att man är några restauranger som konkurerrar ut varandra.

Fick iallefall underbart bemötande av Nyamko samt stabchefen Karin, även hos Primadonnor och Kvinnohuset i Norrköping som såg på saken som jag. Tillsammans är vi starka. Ser fram emot att samverka med dem som är öppna för det och som sätter tjejen/kvinnan främst.

Det var hårda men sanningens ord från mig. Behövde nog få ur mig lite, efter en natt där minnen dök upp från en av de hemskaste övergreppen. Blev påmind om att det jag varit med om är något ingen kan sätta sig in i, att det var hemskare än jag förstod då. Alla känslor, alla män, värst var nog sveket av en man jag litade på som man tror ska skydda en men gör tvärtom. Skickar in en till hungriga vargar som sliter och drar i en som en gam äter på en as.

Blev lite ledsen och känner av det än. Kom och tänka på mitt ex Martin, vad han betytt för mig som vän. Hade inte funnits utan honom, saknar honom. Jag behöver honom, inte som förr men ibland för att bara prata om vanliga saker. Svårt att förklara men en del av min trygghet ligger där. När man är som mest sårbar och någon finns där får den personen en väldigt stor del av en, den vill inte jag mista. Idag finns bara vänskapliga känslor men otroligt starka sådana. Många personer betyder olika saker, har olika roller för mig. Vill inte mista någon, klara inte det.... Tack Becka för att du är en förstående fästmö till Martin

Nu tar jag nya tag, fyller på kraft och kämpar på (känner mig ibland som gubben i lådan som alltid hoppar upp efter nedtryckningar och motgångar:). Kämpa med mig, ni som gör mig stark!

Puss o Kram