Mot öppna armar

Idag bär det iväg till västkusten, till Ts familj och släkt som numera är hela familjens släkt. T moster fyller 50 så blir midsommarfest på kvällen. (efter smågrodorna runt stången och midsommarlunch)
När Alma och jag träffade dem första gången gjorde vi de med dunder och brak, den 25 december 04. Varje år har de nämligen juldagsfirande då ALLA kommer. T och jag hade bara varit ett par en månad då (känt varandra ett halvår)så var lite nervöst. Vi hade redan varit på skidsemester ihop och vi hade blivit en familj. Går fort när det känns rätt. Jag trodde aldrig att jag kunde träffa någon som honom, som tog Alma till sig direkt, älskade henne som sin egen och "accepterade" hela min historia.
Så nu var det dags för släktträff och tankarna for, vad tycker de om att jag har barn? Kommer de fråga var hennes biologiska pappa är?
Så fort jag klev in i huset försvann min osäkerhet och jag kände mig trygg, lättad och lycklig. Vi möttes av ca 25 personer som tog emot oss med öppna armar. Ts mamma och mormor gav oss en kram och tog Alma i handen och skulle visa henne runt. Alma var nog lätt förskräckt, vilka är alla?
Men vi anpassade oss direkt, alla var så underbara och sen den dagen har vi varit en släkt, en riktig släkt. Alma har farmor, farfar, gammelmormor, sysslingar (inga kusiner än)och en hel drös med andra goa släktingar. Känns som vi alltid varit en familj. Ingen gör skillnad på Ella och Alma och det är som det ska vara.
Hon är deras barnbarn, barnbarnsbarn och T hennes pappa, oavsett.

Igår packade vi bilen men har ändå lyckats packa en väska till, en barbie hit och cd skiva dit mm. Bäst att förbereda sig inför färden. Blir väl ändå en låt som är på mest, "Spike" med Uffe. Sen har vi ju en melodifestivalfantast i Alma, sitter just nu och sjunger med en macka i munnen. Hur många gånger ska man behöva säga, sjung inte vid matbordet? Eller sitt och ät, du får dansa sen.

Sommarlovet inleddes tyvärr inte med värme och sol, men det kommer hoppas vi.
By the way, sov hela natten, utan mardrömmar. Känns skönt. Då hinner reserven fyllas på och jag klarar nästa bakslag bättre.
Man är inte mer än människa och måste få ha dåliga dagar och man behöver inte vara stark jämnt. Svårt att agera därefter ibland bara. Men kämpar på, det finns för mycket underbart i världen att upptäcka istället för att bara lägga sig platt och ge upp.
Ta vara på era nära och kära, du vet aldrig vad som händer i morgon och ibland får man be om hjälp och stöd. Det är bara starkt!

Kram