Sorg i olika skepnad

När man tänker på sorg förknippar man det ofta med döden, men det kan vara så mycket mer. Barnlöshet, skilsmässa, sjukdom, flytt, missbruk eller andra händelser som betyder någon förändring/förlust. Alla drabbas någon gång av någon form av förlust, därför borde vi väl veta hur vi bemöter andra med sorg? Ttvär är det inte så, folk verkar skrämmas och dra sig bort istället för att finnas tillhands.
Det är inte lätt, en del vet inte hur, vissa vill inte ens ta reda på hur. Men jag tror ingen vill hamna där ensam när man själv sörjer.
Sorg är den normala och naturliga reaktionen på en förlust, alla känslor är därför naturliga och normala. Problemet är att vi socialiserats till att tro att dessa känslor är onaturliga och onormala. Sorg är klart den starkaste av våra känslor, samtidigt är den vår mest försummade och missförstådda upplevelse, både av de som sörjer och deras anhöriga. Många tycker tyvär inte de blir förstådda och håller ofta inne med sina riktiga känslor.
Man kan aldrig veta hur någon känner, man kanske inte själv vet det. I bästa fall kommer vi ihåg hur det kändes när vi drabbades av våra egna förluster och kanske kan hjälpa på så sätt. Något finns det man kan göra, det tror jag på.

Om man tänker efter har man "drabbas" av sorg många gånger, jag minns några, mina kaniner dog, förhållanden som tog slut, abort, flytt, övergrepp och svek.
Första gången döden tittade på mig och jag kände dess kalla vind svepa över mig var när min farmor dog. Min farmor lämnade oss alltför tidigt i cancer, hon hade mycket kvar och ge. Det var märkligt, vaknade på natten av en känsla, väckte min sambo, kände att något var fel. Straxt därefter ringde pappa och berättade att farmor lämnat oss och frågade om jag ville följa med för ett avsked. Alla känslor kom över mig som sorg, rädsla och en oerhörd smärta. Jag grät oavbrutet tills vi var framme, då blev jag lite rädd, jag hade aldrig sett en död människa förut men vill säga adjö. Hon låg på sin sida av sängen i vit skjorta och svarta byxor. Klar för avfärd. Hon log, jag tog hennes hand och rykte till. Den var kall, hela hon var kall och hennes hy var blek, nästa genomskinlig. Det var inte min farmor, min farmor var en levande, glad och kraftig kvinna som satt med mig i famnen och kallade mig snörpa (även när jag var vuxen) Jag brukade pilla med hennes blå pärlhalsband. Vart var hon nu? Där låg en kvinna som cancern gjort oigenkänd. Så smal, så annorlunda.
Trodde att hon snart skulle sätta sig upp, vakna till liv. Det gjorde hon aldrig men jag tror hon finns där någonstans min älskade farmor. Nu bevarar jag henne i mitt minne och hjärta.

"Gråt ej vid min grav
Jag finns ej där
Jag finns i solen, i spegelblänk på havet
Jag finns i vindens lek över sädesfälten
Jag finns i stilla regn
Jag finns i vintergatans stjärnehär
Jag finns
Och nu när du i tidig morgon väcks av fågelkvitter är det min röst du hör
Så gråt ej vid min grav
Vi ska ses igen"

Nu är det dags att ringa kommuner sen blir det tårkalas och vernissage på avslutning nr 2:)
Hoppas ni har en bra dag i regnet och glöm inte bort varandra

Kram