Oskriven bok

Jag vet att få barn är ett mirakel, att det är en underbar och obeskrivlig känsla. Man finner varken skratt eller gråt, man är bara stum. Jag tror att när man föds är man som en oskriven bok, man lär sig av omgivningen och formas av deras kärlek, värderingar mm. Nånstans finns nog det genetiska, det finns säkert saker/egenskaper som man ärver men jag tro ändå inte att man föds ond. Jag vill inte tro det, utan att det är de yttre som miljö mm som spelar i.

När jag fick Alma kändes hon som bara min, min räddning, mitt liv, mitt allt. Det var hon som fick mig att vakna pigg och glad och hon fick mig att lägga mig med en känsla av stolthet och kärlek.
Många säger att hon liknar mig på många plan, men vet att hon även liknar sin biologiska pappa. Jag var länge rädd och tänkte, tänk om hon blir som honom, empatilös och elak men det har visat sig att hon är formad av miljön och människorna kring henne. Hon är omtänksam, kärleksfull och full av empati. Det märktes mycket när hon blev storasyster. Hon tog på sig en mammaroll, kanske lite för mycket. Men än idag leker de, bryr sig om och tar hand om varandra som syskon ska. Hon bryr sig om de lite svagare och pratar mycket om rätt och fel mm. Jag blir stolt och jag blir stärkt i tron om att det sociala runt om betyder mer än gener.

När man bli så tajt med en annan människa, vi är nästan som en, kan det bli väldigt påfrestande med. Jag märker att hon skyddar mig, hon tar ett ansvar ett litet barn inte ska behöva. Vi lever som en människa, hon känner av mina känslor fortare än jag själv. Känns ibland att navelsträngen inte är klippt. Men hur gör man? Ibland känns det svårt. Hon är skör och kommer kanske alltid vara, hon har varit med om mycket och rädslan att mista mig är synbar. Vi jobbar med det ofta, när jag går iväg, att hon vet att jag kommer tillbaka och det viktigast, mamma är inte rädd för det finns inget och vara rädd för.

Jag älskar mina barn mer än allt annat och ångrar inga val jag gjort trots att varje dag är en liten kamp att förstå hur man ska vara och agera i olika situationer. Att ge dem ett tryggt och kärleksfullt liv är det viktigaste, jag tror att vi behöver lugn och komma in i ett normalt liv efter allt.
Det får ta den tid det tar....har tron och hoppet om att det blir bra, så länge vi har varandra

Kramar på nationaldagen