Efter regn kommer sol....

Sommaren försvann och verkar som regnet kom för att stanna....men jag brukar hitta vägar att tro på det bra så hoppas solen och sommaren snart kommer igen.
Just meningen "efter regn kommer sol" stämmer på många sätt just nu idag. Dels vädret, (som jag hoppas ska ge sol igen)sen min historia, efter fyra månader i helvetet och fyra år bland hot och rädsla ser jag ljus och hopp. Jag lever trots påfrestningarna....inte redo att ge upp!
Igår kväll var även en lite mörk tung kväll till en början. Jag läste om planet som kraschat och om flickan (14år) som blev våldtagen på tåget och männen (53,54 år gamla) dömndes till 3 månader resp 2 år. När jag läser nyheter av den här sorten som med planet kan jag verkligen gå ner mig, likaså när tsunamin inträffade. Jag blir så tagen, särskilt när det är barn med....mina egna katastroftankar kommer även upp på ytan. Måste hålla mig ifrån dessa detaljer.

Nåt som fick mig lite mer avslappnad och glad igår var först "Hjälp jag är med i en japansk tv show" sen "Blomstertid":) Tycker Peter Magnusson som själv gör alla tre roller gör det riktigt bra, en rolig lätt serie som får mig att sluta tänka en stund....Likaså den japanska tv showen, helt sjukt:) Vilka tävlingar...men lättsamt och kolla på. Hade själv velat testa en del...
För ett tag sedan såg jag "ett hål i väggen", ett lättroat program. Höll på att garva ihjäl mig, min humor:) Kvällen följdes av Criminal Minds. Vilken tv kväll, men orkade inte umgås eller tänka:) Lost såg jag förr men nu är jag verkligen lost så har slutat.

Det med tv kan få en att koppla bort verkligheten lite och det tunga liksom försvinner. Det behövs bland alla tankar och minnen. Igår tittade jag i en bok jag skrivit under tiden för misshandeln och övergreppen, här får ni en del av mig

"Jag är åter nersmutsad, av dig, av de andra....
Min kropp är inte längre min, likaså mina tankar och känslor. Du har tagit över hela mig.
Jag går i ett skal som en gång var jag.
Jag finns inte kvar, vem ska rädda mig nu?
Jag önskar jag såg ljuset jag önskar mig hem.
Fler och fler stunder flyr jag bort, låtsas att jag inte finns.
Flyger upp till taket medans ni där nere använder min kropp.
Känner inget, vill inte känna, vill inte se.
Ser ni mina tårar, hör ni mitt skrik?
Tårarna är slut, får inte finnas nu, blir vätre då....får komma sen, i duschen, i ensamheten
Skriket upphörde för länge sen, ingen lyssnade ingen såg....eller gjorde ni?"

Värdelös och ensamhetskänslan kommer även upp ibland nu med, då är dessa lättroade program en av de räddande faktorerna. Kanske inte i längden men för stunden.
Många säger åt mig att jag är stark och jag kan nu tillåta mig att känna det själv. Jag har gjort mycket på resan men just NI som stöttar mig i detta nu gör så otroligt mycket. Ni ger mig kraft, hopp och vilja!
Fick ett mess av en vän häromdagen där det stod "Du är styrkan som får oss andra att orkar"
Tack Elin för de orden!

Ikväll blir det fredagsmys, bara flickorna och jag. T ska ut med grabbsen på en öl.

Kram