Hellre en käftsmäll

Igår skrev jag om att hitta en väg att leva i nuet och försöka lyfta fram det positiva istället för att fastna i den mörka neråtgående spiralen. Med det menar jag inte att hitta positiva saker i själva händelsen utan vara glad över saker som att jag överlevde, att jag har kommit starkare ur detta och värdesätter andra saker mer än förut.
När man någon gång varit i en situation som kunnat lett till döden får man upp ögonen och frågor som "vad är viktigt i livet?", "vem är jag?" och "vad vill jag?" dyker upp. Den Paulina formar sig än för varje dag som går. Jag hittar mig själv och det känns som en pånyttfödelse:)
Samma gäller andra sorger, det gäller inte heller att hitta bra saker i själva händelsen utan njuta av de minnen och stunder som var bra. Att lyfta fram det fina istället för det hemska. Jag önskar att man alltid gjorde det och inte fastna i "varför?" frågor. Där har man hamnat många gånger och frågat sig själv just varför?. Men svaret kommer inte till en, om det nu ens finns några svar. Och hade man mått bättre om man vetat varför?
Jag kan inte ändra det inträffade eller personen som skadade mig. Kan bara ändra mig själv, mitt sätt att se på händelsen och välja... Att just leva här och nu! Moving on!

Det efterspelet som är jobbigast är mycket relationsproblem, tillit/misstänksamhet till andra, rädsla när något påminner om något och tiden jag behöver själv för att landa, tänka och reflektera. Antar att jag är en krävande person att leva med. Det finns så mycket inom mig som kokar upp, tålamodet är inte min bästa vän. Likaså stress och det eviga katastroftänket, att vara utsatt. Tänk om just DET händer nu, eller DET? Vad gör jag då? Vad händer då? Man blir galen om man förlorar sig där.

Det som sitter djupast rörande händelserna är inte övergreppen och det fysiska. Utan den psykiska misshandeln, sveket och min egen död. För ibland kände jag mig så, om inte död så övertagen av någon. Då mina tankar, handlingar och känslor bestämdes av någon annan. Fick inte tycka si och göra så...vem var jag? Vem blev jag? Satt mig själv (han satt mig där) i ingenmansland där jag inte var någon, betydde inget och dög bara till en sak. Jag har många gånger tänkt många gånger, hellre en stor käftsmäll än förnedrande och nedsättande ord.
Kanske därför jag numera suger i min fina ord från alla, för att fylla på. Jag är en sån som ger mycket och kräver nog lika mycket tillbaka, orkar vänner, familj med det? För jag behöver det.

Nu har barnen och jag haft tre veckor själva med varandra, T har jobbat. Låter mysigt va? Jo det har det varit men numera är barnen pappagrisar då jag är tråkig för mig ser dem hela dagarna. Egot sätts på prov. Det är pappa hit och pappa dit. Systrarna börja också krypa på väggarna och varandra, de retas lite mer än vanligt och något trötta på varann. De flesta vänner är iväg på semester och mamma har inte så många ess i skjortärmen.
Men de har varit så duktiga ändå, de är underbara. Skulle inte vilja byta mina barns gnäll mot några andras eller att jag inte fick vara hos dem trots gnäll.
Men mamma behöver lite semester, det skäms jag inte och säga....Jag älskar barnen mer än annat men lite trött och irriterad:)

Nu ska jag titta på Bachelorette, gillar kärleksliv på tv....tror ju på det, äkta romantisk kärlek som på film:).
Hoppas ni känner den känslan för någon, ta vara på den!

Kram