Att orka....

Ibland frågar vi oss själva, kommer jag orka? Orkar jag detta? Och ibland när vi är långt nere, är svaret vi gärna skulle velat säga "nej, jag orkar inte mer". Men det är lustigt det där, man orkar mer än man tror. Man tar sig uppför de branta backarna och ur de mörka dalarna. På något sätt. Ibland kan jag undra var all kraft och all viljestyrka kommer ifrån.
Jag vet att jag har något inom mig som inte ger sig, som alltid kommer igen och kämpar. Någon inre röst som säger till mig, "än är det inte tid att ge upp, det finns något framför dig, något fint och värt att kämpa för". Det finns vackra platser att se, vackra människor att möta, nya utmaningar och en framtid full av glädje. Det finns....inom räckhåll men ibland långt borta.

Man reser sig, finner styrkor man inte trodde man hade, finner människor som kommer betyda mycket för en. Genom en tragedi testar min sitt sociala nätverk till det yttersta, de som klarar det, orkar och vill finns kvar. Efter lämnar vi oss de som inte hade ork, vilja eller "kunskap" att finnas där för någon i sorg, någon med en historia. En historia som inte är över på en dag, inte heller dagar, månader eller kanske år. Att ha tålamod och att inte glömma någon bara för det har gått ett tag sen det inträffade är viktigt.
Att se, lyssna och fråga kan vara svårt men bättre hjälp än så kan man knappast få.

Nio år senare ser jag tillbaka, på alla de gånger jag ramlat, alla de gånger bilder/ord/platser/handlingar etsat sig fast, alla de gånger jag sårats av människor som jag trodde skulle finnas där, alla de gånger jag känt skuld och skam och som den mest ensammaste i världen, alla de gånger livet tittade på mig och undrade om jag redan, alltför ung lämnat det?
Jag ser även tillbaka på de gånger jag rest mig, borstat bort de hemska, struntat i andras åsikter/tankar/fördomar och attityder, gett mig själv beröm, på de gånger jag fått förståelse, kärlek och stöd. Jag ser de gånger jag är stark, modig och ärlig mot mig själv. Jag ser den jag vill vara, jag set framtiden, hoppet och livet.
De stunder vill jag se mest....

Dessa år har varit en berg och dalbana, som en storm som brutit fram från ingenstans men som mer och mer mojnar.
Jag tror och vet att livet kommer alltid vara så, lättare ibland och svårare ibland men vägen jag nu vandrar tar mer och mer en annan riktning än förr. Tack vare mitt jobb med mig själv och tack vare stödet runt mig. Kan dock sakna vissa vänner som jag behöver och som "finns" där.

Nu ska jag jobba lite, i vardagsrummet hör jag barnen och T som sjunger sing star. En duktig Alma, en försökande Ella och en tondöv T:)Sitter och ler, kommer underlätta jobbet.

Kram
Ta vara på de nära och kära!