Tid att tänka...

Sitter nu och tittar ut över havet, vi har blå himmel och strålande sol....Alla ljud är så lugnande, har till och med lärt mig uppskatta måsarnas skrik. Annars är det tyst och lugnt. Kan sitta med mitt rosevinsglas och titta ut över havet, över horisonten och den blåa himlen hur länge som helst. Le över glada minnen och fundera på hur det kunde varit och vad som verkligen hänt. Tänker på det som ligger mig nära om hjärtat, det som är lätt men även det oändliga, det djupa och tunga.
Så här tyst och lugnt var det länge sedan jag hade det, det behövs ibland. Finns inte mycket som slår denna stund, detta ögonblick.

Idag tog vi en ny cykeltur in till byn och marknaden med clown, häst och vagn ridning mm. Att jag, den lata Paulina kan njuta av en cykeltur är skönt att känna. Blir många fler cykelturer denna vecka.

När jag är här känner jag igen mig själv, vet vad jag vill och känner, känner mig starkare och oövervinnlig. What a feeling:) Nu känner jag att bara gott väntar mig.
Det finns missöden i livet som man nästan väntar sig, tex när någon nära dör som har "rätt" ålder inne eller varit sjuk länge. Sen finns de andra tragedierna, de oväntade. Även om man väntar sig något eller är förberedd gör det inte automatiskt lättare.
Jag har aldrig väntat mig att bli utsatt för det jag blivit men jag har väntat mig att det skulle bli jobbigt efter, speciellt då jag beslöt att behålla vårat gemensamma barn. Det har ändå visat sig vara det bästa jag gjort, är så glad över båda mina ljusstrålar.
Jag har ett liv nu, hade ett annat innan. Man förändras varje stund vare sig vi vill eller inte, förberedd eller inte. Jag vill inte vara förberedd hela tiden då jag gillar mycket i det spontana livet och överraskningar men vill helst slippa dessa tragedierna. Det vill vi nog alla...
Men men tänker jag för mycket blir jag galen....väljer denna gång att titta ut över havet och inväntar en solnedgång som idag kommer bli något alldeles extra. En lugn harmonisk Paulina välkomnar den.

Läste en dikt idag som berörde mig

Liten sa:"Men vad händer när vi är döda och borta, kommer du att älska mig då, lever kärleken vidare?"
Stor höll Liten intill sig medan de såg ut i kvällsmörkret, på månen och de klart lysande stjärnorna. "Titta på stjärnorna, Liten, se så de lyser och glittrar. Det var länge sedan somliga av dem dog. Men de lyser fortfarande på kvällshimlen, för du förstår, Liten, likt stjärnljus dör kärleken aldrig...."

Kram