Insikt

Jag vet att det skiljer mycket dag för dag både i mående, tankar och känslor. Det är lustigt det där, vad det kan ändras. Det kan gå så fort....ena stunden känner man sig starkare än någonsin och ena stunden kan man bli påmind om något och börja fundera. Varför frågorna är bara att hoppa över, de får aldrig svar eller får man inte de svar man önskar.
Händelser och stunder kan ändras snabbt. Mycket kan förändras genom några sekunder, minuter eller timmar. Ett ögonblick och inget är mera detsamma....

Det får mig att fundera på när jag blev fast i hans grepp, när han hade den totala kontrollen där mina känslor och tankar var i hans bruk. När slutade mina känslor och tankar existera, när slutade jag, Paulina, finnas?
Vad det något han sa, gjorde? Vet egentligen svaret på den frågan, det var en process. En process som påbörjades från dag ett. Jag bröts ner mer och mer utan att riktigt veta vad som hände. När jag väl upptäckte det var det för sent.
De säger ofta "gå vid första slaget", jag anser att det redan då är för sent. Man ska/måste ta sig ur långt innan. När första slaget kommer har redan processen pågått ett tag och det är oerhört svårt att kunna/våga/vilja ta sig ur. Att inse vad som egentligen händer. Man vet inte hur fel det som händer är, man ser det som normalt. Man har normaliserat hela förhållandet, man vet inget annat eller bättre. Små varningssignaler som man först kan tycka är charmigt kan sedan urarta totalt, "lite" svartsjuka är ett exempel.
Jag har aldrig tolererat kontrollkillar eller svartsjuka killar innan, har alltid varit stark och sagt vad jag vill göra och sedan följa de. Utan att någon kunde säga emot. Har haft killkompisar, träffat vänner och tränat som vem som helst. När han kom in i mitt liv slutade jag höra av mig till familj och vänner. Vågade inget annat. Jag slutade gå ut, slutade skolan, slutade vara mig själv. Det kan göra mig så arg, på mig själv. Men vet att det inte är rätt att bli det, då det inte fanns något val...Då inget var mitt fel.

Jag anpassade mitt liv efter hans humör, hans utbrott. Visste vad jag skulle säga och göra för att slippa det värsta. (ibland hjälpte inte det, han kom på något annat att bli arg på). Jag blev så där "mesig" och tyglade mina känslor, sa inget och höll bara med för att slippa våld, slippa att övergreppen skulle bli värre, att fler än han var med. Han visste det och behövde egentligen inte göra mycket i slutet för att få mig dit han ville. Läskigt det där....

Som tips till er där ute som är eller kanske kommer vara i ett förhållande där han/hon är svartsjuk/misstänksam/kontrollerande och inte låter dig vara du, berätta för en vän. Så kanske det blir mer tydligt hur det påverkar dig och vad du inte gör/kan göra pga förhållandet. Jag kom på det för sent, hade inga att ventilera med trots att jag hade ett stort och underbart socialt nätverk att förlita mig på och anförtro mig till. De fanns där, ovetandes om vad som hände...De fanns där och jag ångrar mig att jag inte vågade öppna mig, vågade se vad som pågick.

Nu flera år efter finns de kvar, de som verkligen är värda något. De som funnits där och som kunde hantera sanningen. Nu ser jag att inget var mitt fel och skammen och skulden jag kände bara kom från honom....han som överförde det på mig. Jag har inget och skämmas eller känna skuld för....Varför skulle jag?

Idag är sista dagen på Öland, nu blir det västkusten.
Tog en joggingtur med mamma och mina älskade systrar. Sedan avslutade vi med studsmatta med barnen:) Jag höll på att dö, min kondition är som en gravid elefants som drar en vagn:) Det ni...men den ska bli bättre. Ett nytt nyårslöfte att inte hålla kanske???:)

Ta hand om er! Kram