Att bete sig som man borde...

Det finns mycket måsten när man har varit med om något tragiskt. Man måste bete sig så, borde göra så och följer man inte den väg som människor man borde är man lite lustig. Eller var kanske det man var med om inte så farligt.
Till dem som tycker jag gjort lustiga saker, sagt fel eller rest mig trots bagaget vill jag säga att alla är olika. Alla har sina egna strategier, sina egna vägar att gå och följa. Vissa vägar trodde man aldrig man skulle välja, men har under tiden blivit den bästa för just mig.
Många dömer, om man inte mår på ett visst sätt, ser dåtid och framtid på ett visst sätt gör man fel, sörjer fel.
Jag tycker jag har sörjt, kämpat och gråtit många år, tillräckligt mycket. Det var åtta år sedan övergreppen och det var i fyra år jag levde i nån skyddad värld jag själv skapat, i en förträngning. Efter fyra år satte rättegångarna igång och det började om.
Nu vill jag gå vidare, jag kämpar fortfarande men det blir lättare och lättare. Är det då fel att unna sig att skratta, njuta av livet och försöka leva så gott man kan. Jag vet ju att de mörka dagarna kommer tillbaka ibland och just därför är det viktigt att ta tillvara på de bra.

Människor som inte varit där, i greppet av en annan människa vet ändå vad de skulle sagt, vad de skulle gjort. Om det bara vore så lätt.... De skulle aldrig kunna hamna där...hm.
Nu efter min historia ser jag på andra och deras historier på ett annat sätt, med öppna ögon och sinnen. Jag kan aldrig förstå innan jag varit där men vissa människor kan jag ha lättare att känna igen mig i. Jag vet att det aldrig är att bara göra eller säga något....Jag vet att människor runt oss spelar stor roll, att vi själva skapar vår egen framtid och vårt hopp.

Jag hoppas att människor en dag dömer mindre och deras fördomar begravs mer och mer...det önskar jag.

Idag är vi hos T:s moster och har badat, ätit sill och potatis, nu väntar efterrätt och fika. T:s mormor och syster kom nu också...trevligt.

Kram på er, ta hand om er och varandra