Att leva nu

Det är svårt, det är jobbigt och plågsamt, det kan vara overkligt och ibland bara helt omöjligt. Jag försöker, för mig själv och för mina barn. Jag försöker se på saker med hopp, med någon tanke om att det blir lättare och bättre. Jag har kommit över, om man nu kan kalla det för det, övergreppen. Jag har iallafall förlikat mig med tanken och verkligheten, har accepterat att det har hänt och försöker hitta mina egna vägar till lycka och försoning. Kan inte göra något åt det förgångna.
Det är mest efterspelet som gör ont, att jag trots allt har en pappa till Alma som alltid kommer finnas där i skymundan, som är en dömd brottsling. Det är många år kvar tills han kommer ut men frågorna kommer då och då. De är svåra att bemöta, svåra att besvara. När ska de frågorna få ett svar? Alma får de svar hon vill men inom mig är frågorna fortfarande frågor.

När jag börjar tänka på en tung förlust/sorg kommer gärna de andra hand i hand och allt faller över mig. De är dödsfall, abort, mina känslor kring personer/händelser och paniken rörande ett normalt liv.

Jag får inte fastna på botten och försöker fokusera på något bra, något fint och hoppfullt. Det är då jag ska leva här och nu, inte fastna i dåtid eller framtid. Jag måste själv välja framtid istället för dåtid. Lättare sagt än gjort ibland. Skulle jag ligga för döden om en dag skulle jag ångra mig bittert att jag inte kravla mig uppför gropen.
För att kravla upp för den och för att leva och försöka vara lycklig måste jag tillåta smärtan och sorgen få komma till mig ibland. Den ska inte fräta sönder mig men finnas hos mig som ett minne om det som varit och för att få vädra de ventiler som behöver sköljas ur.

Vem säger att det är lätt? Vem äger att det är ett måste eller rätt? Alla har vi olika sorger, olika strategier för att ta oss framåt. Jag önskar vi alla hittar det bästa sättet som fungerar för just oss.

Nu ska jag ha en ensam dag med Alma, gå på bio och klippa oss. Nån shopping med kanske, vem vet. Skyller på regnet om pengarna tar slut:)

Kram