Denna ilska

Denna ilska....Var kommer den ifrån? Vart har den rotats sig och varför? Jag är inte en ilsken person men ibland på senare år har en sådan hemsk ilska tendens att komma över mig ibland. Jag tänder till fort, hinner inte tänka. Hinner inte ens komma på tanken att räkna till tio eller gå iväg en stund....
Tycker inte om den, vill inte kännas vid den. Tålamodet har alltid varit dåligt men den har blivit sämre även den.
De säger ju att ilskan döljer så många andra känslor, som lidande, frustration och rädsla. Jag tror de alla tre tillsammans blir ilska hos mig.
Det har varit mycket som hänt, många känslor som undertryckts, många känslor som inte fått finnas, många känslor som kommit upp nu efteråt. Det har varit många andras känslor och åsikter som fått spela roll i mitt liv, trots att jag inte velat ta åt mig utan lyssnat på mina egna råd eller råd av de som vet, de som kan eller de som fanns där. Jag har både lidit, varit frustrerad och rädd...tror det avspeglas så här. Just nu iallefall.
Att också ha en mask över ansiktet, leder till frustration, till någon sorg och till slut säkert också ilska.
Nu får jag, kan jag, vågar jag och orkar jag säga vad jag vill, stå för mina åsikter och tankar och göra det jag vill...då släpper mycket inom mig men fram kommer ändå denna ilska. Kroppen pyser över att få bestämma om den och mig själv, blir svårt för kroppen och förstå kanske?

Ligger nog begravet långt inom mig, nån ilska, något "hat". Jag är arg för allt som hänt, med all rätt. Jag är arg på människors attityder mot människor de inte känner, arg på skitsnack, arg på okunskap hos människor som jobbar med "oss" drabbade, arg på olika rättssystem mm....
Gäller och vända den rätt bara. Det jag försöker med Novahuset. Vill att andra ska få det bättre än vad många idag har det.

Jag känner ibland en frustration, i situationer jag hamnar i och behöver hjälp. Det kan även vara i stunder då jag frågasätter mig själv, min mammaroll, mina val. Frustration att vilja ge barnen ALLT och inte tycka man räcker till. Tänker jag efter har vi det vi behöver, mer än vad vi behöver. Men tror att att tvivla är något vi alla gör ibland. Försöker att se hur det egentligen är, med hjälpen omkring mig får jag höra det ofta. TACK! Frustrationen att alltid få dras med honom i mitt liv pga av vår gemesamma dotter är.....frustrerande:) Gäller och tänka annorlunda även där.

Idag åkte vi till Husby gropen. Vilket ställe:) En liten lagun med blå grönt vatten, som utomlands. En stor sandhög ligger man och solar på. Var jätte mysigt. Strålande sol och barnen var som fiskar som vanligt i vattnet. På vägen hem möttes vi av en rejäl regnskur och stannade för fredagspizza (tog en sallad men nallade av Ellas pizza som inte orkade äta upp). Så gick det med min nyttiga måltid.....
När vi kom ut sken åter solen på oss. Ikväll blir det fredagsmys och kanske lite sing star innan barnen ska sova. Hoppas nån bra film visas ikväll, vill bara lägga mig platt i soffan och vara. Känner ingen ilska idag och hoppas det kommer mer och mer sällan. Jag vet att jag är på rätt väg med mitt mående så tror det blir bättre när kontrollen och kontakten med mig själv återkommer helt.

Kram på er

Rörd på Grönan

Gårdagen "började" halv tolv på Gröna Lund med min nära vän Alexandra, hennes man och stora tjej. De busiga tvillingtjejerna hade de lämnat hos sin farfar. Vi njöt av sol, åkturer, mat och trevligt sällskap. T åkte allt, A åkte de lugnaste, Ella ville åka allt men fick inte pga längden. Själv blir jag fegare år för år men åkte nyckelpigan, lilla fritt fall och några till. Allt för barnen:)
Vi var några av de 19000 som kom den dagen och när Alle med familj lämnade oss vid åtta skulle vi bara åka någon sista gång men blev många sista karuseller. Alma kom efter åtta timmar igång och vågade åka mer och ville inte bryta upp hennes glädje. Så vid tio hade det blivit många sista åk, benen var helt slut likaså vi. Vi hade varit där tio timmar (100kr i timmen för hela familjen=helt klart värt det)
Avslutade med en underbar skön promenad till bilen, tjugo grader och inga moln, det var vackert, skönt och rörande.

Något får mig ibland att bli så rörd vid olika tillfällen, vet inte vad det är. Kanske är det någon lycka som kommer över mig, kanske är det stundens lugn? Det var iallafall en underbar kväll och där gick jag och var rörd nästan till tårar. Ja vad kan man säga, ibland kommer det bara över mig. Och tänker jag på det så har jag mycket att vara tacksam för....

Barnen höll sig vakna med hjälp av varsin film i bilen (bra köp dessa portabla dvd).
När vi kom hem blev det en saga sen sov de som stockar. I morse blev det sovmorgon, till otroliga halv tio....

Tack Alle, Dennis och Tilde för denna underbara dag/kväll. Var så kul att ses! Tack vännen m in att du finns och är sååå go.
Kram

Att orka....

Ibland frågar vi oss själva, kommer jag orka? Orkar jag detta? Och ibland när vi är långt nere, är svaret vi gärna skulle velat säga "nej, jag orkar inte mer". Men det är lustigt det där, man orkar mer än man tror. Man tar sig uppför de branta backarna och ur de mörka dalarna. På något sätt. Ibland kan jag undra var all kraft och all viljestyrka kommer ifrån.
Jag vet att jag har något inom mig som inte ger sig, som alltid kommer igen och kämpar. Någon inre röst som säger till mig, "än är det inte tid att ge upp, det finns något framför dig, något fint och värt att kämpa för". Det finns vackra platser att se, vackra människor att möta, nya utmaningar och en framtid full av glädje. Det finns....inom räckhåll men ibland långt borta.

Man reser sig, finner styrkor man inte trodde man hade, finner människor som kommer betyda mycket för en. Genom en tragedi testar min sitt sociala nätverk till det yttersta, de som klarar det, orkar och vill finns kvar. Efter lämnar vi oss de som inte hade ork, vilja eller "kunskap" att finnas där för någon i sorg, någon med en historia. En historia som inte är över på en dag, inte heller dagar, månader eller kanske år. Att ha tålamod och att inte glömma någon bara för det har gått ett tag sen det inträffade är viktigt.
Att se, lyssna och fråga kan vara svårt men bättre hjälp än så kan man knappast få.

Nio år senare ser jag tillbaka, på alla de gånger jag ramlat, alla de gånger bilder/ord/platser/handlingar etsat sig fast, alla de gånger jag sårats av människor som jag trodde skulle finnas där, alla de gånger jag känt skuld och skam och som den mest ensammaste i världen, alla de gånger livet tittade på mig och undrade om jag redan, alltför ung lämnat det?
Jag ser även tillbaka på de gånger jag rest mig, borstat bort de hemska, struntat i andras åsikter/tankar/fördomar och attityder, gett mig själv beröm, på de gånger jag fått förståelse, kärlek och stöd. Jag ser de gånger jag är stark, modig och ärlig mot mig själv. Jag ser den jag vill vara, jag set framtiden, hoppet och livet.
De stunder vill jag se mest....

Dessa år har varit en berg och dalbana, som en storm som brutit fram från ingenstans men som mer och mer mojnar.
Jag tror och vet att livet kommer alltid vara så, lättare ibland och svårare ibland men vägen jag nu vandrar tar mer och mer en annan riktning än förr. Tack vare mitt jobb med mig själv och tack vare stödet runt mig. Kan dock sakna vissa vänner som jag behöver och som "finns" där.

Nu ska jag jobba lite, i vardagsrummet hör jag barnen och T som sjunger sing star. En duktig Alma, en försökande Ella och en tondöv T:)Sitter och ler, kommer underlätta jobbet.

Kram
Ta vara på de nära och kära!

Min Alma 7 år...

För sju år sedan satt jag och höll min förstfödda dotter i famnen, jag ville inte släppa henne med blicken, inte heller ur famnen. Hon sov på mig och jag höll om henne. Tittade på detta underverk och förstod då vad all smärta gett, det var värt varenda ögonblick.
Igår kunde jag inte riktigt somna, låg och tänkte på den dagen hon blev till och allt vi sedan dess varit med om. Det har varit en lång resa...men med henne vid min sida har det känts lättare. Hon har fått mig att leva, fått mig att gå vidare. Hon fick mig att glömma, på både gott och ont. I början var det en överlevadsstrategi, hon var viktigast och jag var "tvungen" att förtränga. Det kom dock ikapp mig men är lycklig över de stunder, de dagar, de minnen vi fått tillsammans. Hon är verkligen min sol! Mitt hopp!

För sju år sedan, klockan 10:43 föddes hon och just nu för sju år sedan låg hon vid mitt bröst, antingen ätandes eller sovandes. Jag luktade in den härliga babydoften och kände på hennes mjuka hud....hon var så len och mjuk, min Alma. Liten som hon var, 2,965kg och 50 cm lång, kröp hon ihop i fosterställning. Jag var lycklig, jag var stolt. Vi klarade det, du och jag. Mamma var vid min sida under förlossningen, som en stand in för en respektive. Hon sov hos mig två nätter innan då jag började känna något. Klockan tolv på natten till den 27:e åkte vi in, farfar hämtade oss (han körde mot rött, så nervös var han:)). Sen efter många timmar och stön låg hon där, tittandes med ett öga och undrade vem jag var.
"Jag är din mamma, jag kommer alltid finnas här och älska dig, just nu är det allt du behöver veta. Sov nu min älskade dotter".
Jag minns hur stolt jag var över det vackra knytet, om hon bara visste....

För sju år sedan började mitt mammaliv, känns som igår men samtidigt som en evighet sedan. Vi har som sagt varit med om mycket. Mycket lever med oss än idag men mycket är avslutat.
Det viktigaste är att vi har varandra....Jag ser på min dotter nu, sittandes med sin klippbok. Hon är fin, hon är älskad, hon är mitt allt.
Hon ska sova nu, födelsedagen har gjort oss alla trötta. En lycklig dag lider mot sitt slut och det är dags att ge detta flickebarn en godnatt kram och puss och säga "Jag älskar dig"

Ses i morgon, nu ska jag natta min lilla tjej som blivet såååå stor. Vid födseln kunde jag inte gråta, var väl så omtumlad men nu fäller jag en tår. En lyckotår för att hon finns hos mig.
KRAM

Jag ber om ursäkt...

Jag glömde datorn på Öland (ni har väl sett i spalten om mig att jag är glömsk:)). Så inläggen har blivit få.
Nu är jag hos mormor och morfar, ska sova här i natt och hem i morgon. Passar på att låna datorn. Men blir inga känslor, tankar och funderingar ida då Alma och mormor sitter precis bakom, Alma vill gå upp till lånelägenheten och äta lördagsgodis. Jag med!!! Så glad över tjatet bakom ryggen:)

I morgon är jag hemma igen och lovar att skriva varje dag.
Tack för att ni finns kvar.

Kramar

Att bete sig som man borde...

Det finns mycket måsten när man har varit med om något tragiskt. Man måste bete sig så, borde göra så och följer man inte den väg som människor man borde är man lite lustig. Eller var kanske det man var med om inte så farligt.
Till dem som tycker jag gjort lustiga saker, sagt fel eller rest mig trots bagaget vill jag säga att alla är olika. Alla har sina egna strategier, sina egna vägar att gå och följa. Vissa vägar trodde man aldrig man skulle välja, men har under tiden blivit den bästa för just mig.
Många dömer, om man inte mår på ett visst sätt, ser dåtid och framtid på ett visst sätt gör man fel, sörjer fel.
Jag tycker jag har sörjt, kämpat och gråtit många år, tillräckligt mycket. Det var åtta år sedan övergreppen och det var i fyra år jag levde i nån skyddad värld jag själv skapat, i en förträngning. Efter fyra år satte rättegångarna igång och det började om.
Nu vill jag gå vidare, jag kämpar fortfarande men det blir lättare och lättare. Är det då fel att unna sig att skratta, njuta av livet och försöka leva så gott man kan. Jag vet ju att de mörka dagarna kommer tillbaka ibland och just därför är det viktigt att ta tillvara på de bra.

Människor som inte varit där, i greppet av en annan människa vet ändå vad de skulle sagt, vad de skulle gjort. Om det bara vore så lätt.... De skulle aldrig kunna hamna där...hm.
Nu efter min historia ser jag på andra och deras historier på ett annat sätt, med öppna ögon och sinnen. Jag kan aldrig förstå innan jag varit där men vissa människor kan jag ha lättare att känna igen mig i. Jag vet att det aldrig är att bara göra eller säga något....Jag vet att människor runt oss spelar stor roll, att vi själva skapar vår egen framtid och vårt hopp.

Jag hoppas att människor en dag dömer mindre och deras fördomar begravs mer och mer...det önskar jag.

Idag är vi hos T:s moster och har badat, ätit sill och potatis, nu väntar efterrätt och fika. T:s mormor och syster kom nu också...trevligt.

Kram på er, ta hand om er och varandra

Glömsk

Jag har ännu en gång bevisat min glömska och är sååå sur. Jag glömde datorn på Öland så det blir lite dåligt med inlägg denna vecka kanske, men gör så gott jag kan. Idag är jag hos min kusin i Uddevalla och hälsar på och passar på att låna datorn. Barnen fick en sockerkick av fikat och sopar nu golvet med sina kroppar:)

Igår hade jag en tung dag, trött och irriterad. Kan bli så ibland. Tålamodet har alltid varit dåligt men efter övergreppen kan jag bli så arg fort att jag ibland blir rädd för mig själv. Då tar jag en promenad för att andas eller går undan och andas. T tog barnen och fångade krabbor igår, jag somnade. Huvudet kokade över. Vaknade utvilad iallafall Med träningsvärk sen joggingturen på Öland...pust.

Barnen sover gott och länge på västkusten, skönt för oss alla. Blev idag frukost i ett blåsigt väder men lite sol iallafall. Kanske får bli ett bad senare.

Ska även planera lite jobb till hösten, med Novahuset. Ser fram emot höstens jobb.

Skriver mer i morgon, sköt om er
Kram

Insikt

Jag vet att det skiljer mycket dag för dag både i mående, tankar och känslor. Det är lustigt det där, vad det kan ändras. Det kan gå så fort....ena stunden känner man sig starkare än någonsin och ena stunden kan man bli påmind om något och börja fundera. Varför frågorna är bara att hoppa över, de får aldrig svar eller får man inte de svar man önskar.
Händelser och stunder kan ändras snabbt. Mycket kan förändras genom några sekunder, minuter eller timmar. Ett ögonblick och inget är mera detsamma....

Det får mig att fundera på när jag blev fast i hans grepp, när han hade den totala kontrollen där mina känslor och tankar var i hans bruk. När slutade mina känslor och tankar existera, när slutade jag, Paulina, finnas?
Vad det något han sa, gjorde? Vet egentligen svaret på den frågan, det var en process. En process som påbörjades från dag ett. Jag bröts ner mer och mer utan att riktigt veta vad som hände. När jag väl upptäckte det var det för sent.
De säger ofta "gå vid första slaget", jag anser att det redan då är för sent. Man ska/måste ta sig ur långt innan. När första slaget kommer har redan processen pågått ett tag och det är oerhört svårt att kunna/våga/vilja ta sig ur. Att inse vad som egentligen händer. Man vet inte hur fel det som händer är, man ser det som normalt. Man har normaliserat hela förhållandet, man vet inget annat eller bättre. Små varningssignaler som man först kan tycka är charmigt kan sedan urarta totalt, "lite" svartsjuka är ett exempel.
Jag har aldrig tolererat kontrollkillar eller svartsjuka killar innan, har alltid varit stark och sagt vad jag vill göra och sedan följa de. Utan att någon kunde säga emot. Har haft killkompisar, träffat vänner och tränat som vem som helst. När han kom in i mitt liv slutade jag höra av mig till familj och vänner. Vågade inget annat. Jag slutade gå ut, slutade skolan, slutade vara mig själv. Det kan göra mig så arg, på mig själv. Men vet att det inte är rätt att bli det, då det inte fanns något val...Då inget var mitt fel.

Jag anpassade mitt liv efter hans humör, hans utbrott. Visste vad jag skulle säga och göra för att slippa det värsta. (ibland hjälpte inte det, han kom på något annat att bli arg på). Jag blev så där "mesig" och tyglade mina känslor, sa inget och höll bara med för att slippa våld, slippa att övergreppen skulle bli värre, att fler än han var med. Han visste det och behövde egentligen inte göra mycket i slutet för att få mig dit han ville. Läskigt det där....

Som tips till er där ute som är eller kanske kommer vara i ett förhållande där han/hon är svartsjuk/misstänksam/kontrollerande och inte låter dig vara du, berätta för en vän. Så kanske det blir mer tydligt hur det påverkar dig och vad du inte gör/kan göra pga förhållandet. Jag kom på det för sent, hade inga att ventilera med trots att jag hade ett stort och underbart socialt nätverk att förlita mig på och anförtro mig till. De fanns där, ovetandes om vad som hände...De fanns där och jag ångrar mig att jag inte vågade öppna mig, vågade se vad som pågick.

Nu flera år efter finns de kvar, de som verkligen är värda något. De som funnits där och som kunde hantera sanningen. Nu ser jag att inget var mitt fel och skammen och skulden jag kände bara kom från honom....han som överförde det på mig. Jag har inget och skämmas eller känna skuld för....Varför skulle jag?

Idag är sista dagen på Öland, nu blir det västkusten.
Tog en joggingtur med mamma och mina älskade systrar. Sedan avslutade vi med studsmatta med barnen:) Jag höll på att dö, min kondition är som en gravid elefants som drar en vagn:) Det ni...men den ska bli bättre. Ett nytt nyårslöfte att inte hålla kanske???:)

Ta hand om er! Kram

Jobb på semestern och sänkt straff

Jag jobbar just nu ideelt men lika mycket för det. Kan inte riktigt lägga det åt sidan och ta semester, då jag brinner så enormt för detta. Att det ska hända något, bli något och att vi kommer igång ordenligt i höst. Jag vet ju att vi (Novahuset) och alla andra som jobbar med liknande frågor behövs. Just nu känner jag mig inte redo att ta semester fullt ut. Det är inget jag lider av heller, det får mig tvärtom att må bättre, bli en bättre kvinna, mamma och vän. Jag får jobba med det jag vill och kämpa för något bra. Och inte så att jag väljer bort något direkt, gör jobbet när barnen sover eller är på äventyr.
Just nu håller vi på att göra klart vår nya hemsida. Det är spännande.

Idag sänktes straffet för 42 åringen som tidigare dömts för sexuellt utnyttjande och våldtäkt på två tjejer (varv den ena, Sofie, 15 år tog sitt liv innan rättegången hann börja). Tingsrätten dömde honom till tre år men hovrätten sänkte straffet till ett år och fyra månader. I Sverige sitter man av 2/3 av straffet och eftersom han redan varit i häktet ett bra tag släpps han snart....Vi får väl se om det blir överklagan. Herregud, två flickors liv är förändrat för all framtid. En överlevde inte och den andras vittnesmål räckte inte för fällande dom så hennes våldtäkt kunde inte styrkas. Måste ändå höja denna tjej högt, för sitt mod att anmäla och vittna.

Jag kan bara tänka mig hur det känns att få sitt mål ogiltigt. Men att träda fram, få sätta ord på det man varit med om är ändå (var för mig) en befrielse. När jag förstod att flera utsatts fanns inte så mycket och tveka om. Men ska det kräva att man är flera för att människor ska dömmas? Har det hänt flera år tidigare kanske inte den tekniska bevisningen finns heller. Tyvärr är det ju så att man ofta skäms och själv känner skuld innan man vågar anmäla. Man kanske är hotat eller bara vill förtränga det hemska. Det är synd att man själv kan straffas för att man inte vågat/velat anmäla innan. Därför är det viktigt att anmäla tidigt, inte duscha och gå till läkaren. Ni som blivit våldtagna vet att det inte är det första man tänker på. Tyvärr kan det straffa sig.
Vi alla måste hjälpas åt för att få de drabbade att känna mindre skuld och skam så man vågar anmäla. I media kan man läsa att många anser att tjejer ibland får skylla sig själva mm och med den bilden kommer vi inte direkt framåt i frågan.

Jag hoppas på en förändring av medias och människors attityder och myter angående detta. Om vi alla hjälps åt, då går det nog lite framåt iallafall

Idag var det en vacker solig och varm dag på stranden. Vi bytte ut familjen Ljungberg- Wallin mot systrar och respektive. Mor och far kommer även hit ikväll, hem till deras hus som vi våldgästat:)

Kram på er, ta hand om varandra, var lyhörda och döm inte....

Sommar och sol.....med bilproblem

Sommar och sol, jag har kort tajt kjol....så går väl Markoolios låt..... Sommar och sol stämmer, njuter fortfarande av vädret och lugnet på Öland. Men kort tajt kjol, nej. Ett blått linne och svart vid kjol:)
Idag och igår har vi badat, väldigt varmt i vattnet och så långgrunt att vi nästan kan vada till Kalmar:)
Det blev grillning och gott vin igår när Helena med familj kom på besök. Vi visade dem gästrummet på övervåningen och de sov gott där hela natten. På morgonen vakna tre pigga barn och ville ge sig i kast med den nyinköpta draken att leka och sitta på i vattnet. Till och med jag tog mig en tur,hm.
Bilder på vår semester får komma när vi är hemma, pappas dator vill jag inte fylla med våra bilder.
Mitt mobila bredband har inte kommit igång,datorer...Datorer och bilar ska bara fungera. Just nu är T och hämtar familjen Ljungberg/Wallin i Kalmar då de lämnat in deras bil på verkstad där. Inget kul när bilen börjar krångla på semestern.

Det verkar som om våldtäkter i media förföljer mig. Vilket jag tycker är bra, mer information är alltid bra. Samt statistik mm. Jämnt när jag är i LKPG eller NKPG står det om våldtäkter och kvinnovåld. Som om de vet att jag kommer och vill läsa (iof så skrivs det ofta, då det händer ofta). Likaså nu här på Öland, familjen har tidningen barometern här och igår och i förr går stod det om de många våldtäkterna som inträffat under Hultsfreds festivalen i år samt att väldigt många fall läggs ned i brist på bevis, att kvinnor drar sig ur (av olika skäl) mm. Så synd/hemskt att statistiken visar hur få som leder till fällande dom. Och det kan skilja mycket i olika län samt rättssalar.

Idag blir inga djupare funderingar då barnen vill ut och leka och jag med:)
Får återkomma med tankar i morgon. Det är trots allt semester och nu när kroppen äntligen är nere i varv kanske den ska få vila på de tankar som förföljer mig....
Tycker dock det är skönt och befriande att skriva av mig så ses i morgon. Ikväll blir det taco, vin, trevligt sällskap i solen och solnedgången:)Kanske ska jag slå de andra i kubb?

Kram

Att respektera de döda....

Molnen kan vara lugnande men kan även få igång tankarna på framtiden....på tiden efter. Tankarna for idag iväg till nära vänner som miste sin son. Som om inte det var hemskt nog utsattes de för skändning av hans grav. Hur kan människor? Förstår de vad de gör? Tycker det är hemskt att göra en sådan sak. Nallar var stulna på denne lilla pojkes grav. Vilka människor, vilken värld man lever i.
Jag tittar upp mot molnen och jag ler åt tanken på en cyklande glad pojke som säger att han hämtat hem sina nallar, som cyklar vidare för lek och bus.
Det är så jag vill tänka om de döda, att de finns med oss och finns där någonstans. Våra år av längtan är för dem sekunder. Lyckliga sekunder.

Ofta önskar jag att min farmor fick träffa mina döttrar, att hon fick hålla dem i sitt knä, klappa dem över håret och säga "snörpa" till dem som hon sa till mig. Min goa farmor som alltid var så snäll. När jag minns henne tänker jag på den glada pigga lite mulliga kvinnan, som hon var innan världens hemskaste sjukdom bet tag i henne och drog ner henne mer och mer. Gjorde henne smal, oigenkännlig. Jag vill inte minnas henne så, det gör för ont. Tar mig tillbaka till de fina minnena, när vi åkte till Gotland, när hon kom och tittade när jag spelade fotbollsmatch och när vi bara satt och myste. Då var jag en lycklig "snörpa".

Jag vet inte om ni läst om det döda spädbarnet som någon stal. Det är också något som svider i hjärtat att någon har mage att göra så. Tänker på familjen....Nu läggs utredningen ned i brist på bevis. Som jag önskade att de som gjort det fått sitt straff. Som jag önskar att barnet och familjen fått sitt rätta avsked och en grav att gå till som faktiskt barnet låg i. Det smärtar att tänka på det. Tänk hur det är för dem?

Ännu en dag på Öland, idag blev det mat, skor och presenthandling. I morgon får vi besök av Helena med familj. Ska bli jätte kul, barnen längtar efter lilla Alexander.

Glöm inte "ingen kan göra allt men alla kan göra något" och skänk en liten slant till cancerfonden för en bra sak. Jag skänker ynka 15kr i månaden via sms och ibland större belopp via inbetalning. Alltid något.
Vem som helst kan drabbas....och vem vill inte besegra denna sjukdom? Genom att göra något hedrar jag min farmor Else-Marie och Theo och alla de andra där ute som dött i cancer eller kämpar mot den. Ni är starka och mina hjältar!

Take care
Kram

Tid att tänka...

Sitter nu och tittar ut över havet, vi har blå himmel och strålande sol....Alla ljud är så lugnande, har till och med lärt mig uppskatta måsarnas skrik. Annars är det tyst och lugnt. Kan sitta med mitt rosevinsglas och titta ut över havet, över horisonten och den blåa himlen hur länge som helst. Le över glada minnen och fundera på hur det kunde varit och vad som verkligen hänt. Tänker på det som ligger mig nära om hjärtat, det som är lätt men även det oändliga, det djupa och tunga.
Så här tyst och lugnt var det länge sedan jag hade det, det behövs ibland. Finns inte mycket som slår denna stund, detta ögonblick.

Idag tog vi en ny cykeltur in till byn och marknaden med clown, häst och vagn ridning mm. Att jag, den lata Paulina kan njuta av en cykeltur är skönt att känna. Blir många fler cykelturer denna vecka.

När jag är här känner jag igen mig själv, vet vad jag vill och känner, känner mig starkare och oövervinnlig. What a feeling:) Nu känner jag att bara gott väntar mig.
Det finns missöden i livet som man nästan väntar sig, tex när någon nära dör som har "rätt" ålder inne eller varit sjuk länge. Sen finns de andra tragedierna, de oväntade. Även om man väntar sig något eller är förberedd gör det inte automatiskt lättare.
Jag har aldrig väntat mig att bli utsatt för det jag blivit men jag har väntat mig att det skulle bli jobbigt efter, speciellt då jag beslöt att behålla vårat gemensamma barn. Det har ändå visat sig vara det bästa jag gjort, är så glad över båda mina ljusstrålar.
Jag har ett liv nu, hade ett annat innan. Man förändras varje stund vare sig vi vill eller inte, förberedd eller inte. Jag vill inte vara förberedd hela tiden då jag gillar mycket i det spontana livet och överraskningar men vill helst slippa dessa tragedierna. Det vill vi nog alla...
Men men tänker jag för mycket blir jag galen....väljer denna gång att titta ut över havet och inväntar en solnedgång som idag kommer bli något alldeles extra. En lugn harmonisk Paulina välkomnar den.

Läste en dikt idag som berörde mig

Liten sa:"Men vad händer när vi är döda och borta, kommer du att älska mig då, lever kärleken vidare?"
Stor höll Liten intill sig medan de såg ut i kvällsmörkret, på månen och de klart lysande stjärnorna. "Titta på stjärnorna, Liten, se så de lyser och glittrar. Det var länge sedan somliga av dem dog. Men de lyser fortfarande på kvällshimlen, för du förstår, Liten, likt stjärnljus dör kärleken aldrig...."

Kram

Lugnets vrå

Det blir inga djupa tankar eller funderingar idag. Jag njuter av lugnet som Öland alltid ger mig. Höll på att börja gråta när vi kom hit:)Det är en sådan trygg lugn plats för mig, hela min kropp, mitt sinne och själ släpper allt och bara kopplar av. Det känns underbart, samtidigt så känner man hur stressad, tankspridd man är annars.

Idag har vi cyklat till Gullan och fikat, vi fick inga regnmoln över oss som älskade syster fått. Ella satt bakom mig och Alma trampade på som en hamster i en bur....hehe så söt.

Erika och Niklas fick vi träffa en kortis igår kväll och eftersom jag och T fick sovmorgon i dag blev det en kortis vi sågs på fm med innan de åkte. Men alltid underbart att ses även för en snabbis. Erika och mamma var uppe först i morse för att yoga och väcka barnen för lek. Har världens bästa familj....T och jag sov djupt innan barnen kom upp och sa att det var frukost:)

Nu ska jag ut i solen och njuta av en fördrink och chips innan grillningen...hörs i morgon

Kram på er

Att vara lik någon....

Nyss kom en obehaglig känsla över mig och jag fick panik i hela kroppen. Jag kan inte värja mig mot den inte heller komma ifrån det.
Alma stod vid köksön och bredde en smörgås. Jag såg henne bakifrån och hennes kropp var hans kropp. Så lik, hållningen, rumpan....Det är svårt när man ser något framför sig som man inte tycker om och något man helst vill slippa, så står det framför mig, i en person jag älskar mer än livet själv. Min egna dotter! Jag tittar på henne igen, ser hans mun, läppar..Ser efter ytterligare en gång och ler. Flickan, min älskade dotter ler och ögonen lyser upp hela köket, hela huset, hela universum. Där finns inget av honom kvar, hennes ögon speglar hennes ömhet, empati och klokhet. Jag tar henne i famnen och säger att "mamma älskar dig". "Jaja veeeet" möter jag som svar. "Det är bra det" säger jag sen. Hon tar sin smörgås och går till bordet, som ingenting:)

När människor säger att hon är lik mig blir jag glad, det är skönt att höra. Jag vet inte varför egentligen. Och det hon "ärvt" av honom är kanske det bästa, en stor mun med fylliga stora läppar (som alla kommer vara avundsjuka på i tonåren, jag är det redan:)) och en vacker sångröst.
Hon är ju en del av oss båda men känns som hon bara är min, det är jag som format henne, älskat henne och givit henne trygghet. Hennes underbara personlighet, hennes empati för andra, omtänksamheten mot sin syster och den starka viljan kommer från mig. Även hennes envishet,hm...där krockar vi ibland.
Med hjälp av mig, mina nära och kära har hon blivit en individ som har lätt för att träffa vänner, har det lätt i skolan och lätt för att uttrycka sig.
Men det är svårt ibland när man ser det så tydligt, att hon inte bara är min....det finns spår av honom. Men tack gode gud så bara till det yttre.



Dessa saker, överallt trampar man på dem:) Rosa också självklart:) Hoppas de klarar sig utan oss, för nu åker vi på semester UTAN dem. Även de 20 barbies får stanna hemma. Vi har istället fyllt bilen med sagor och filmer och musik. Blir väl en och annan Spike:) Tack Lundell för dina barnvänliga låtar (lätt att tralla med på)

Vi är på gång, vi är laddade vi är tända....(Ledin dock men passa just nu när barnen står redo för start på mållinjen:) Först till restaurangen och hämta pappa T.

Now Öland, here we come...

Kram

Väntan

Väntan kan ibland vara härligt, spännande och pirrigt. Man är förväntansfull angående det som komma skall.
Väntan kan även göra en frustrerad och halvtokig. Den som väntar på något gott sägs det ju....som ibland hellre borde vara den som väntar på något gott väntar alltid för länge.
Vissa saker vill man inte vänta på, kan inte vänta på. Man vill så gärna återse någon, kanske någon som inte finns hos oss längre. Man kanske vill fina lyckan men vill inte vänta. Kanske man vill någonstans dit man vet man inte kommer på länge...finns mycket att önska, vilja och längta efter.

Just nu är barnens väntan olidlig för dem, de vill åka till Öland NU, till mormor och morfar. Där väntar även Erika och Niklas:)
Vi åker i morgon har jag sagt, idag packar vi. (passar bra när det regnar). Idag ringde mormor tidigt på morgonen och sa att hon längtade så tills vi sågs, Ella ville så klart prata och sa "kommer till dig en annan dag". Jag tror mormor och morfar väntar lika otåligt dem, barnbarns saknaden har satt in.
Det ska bli underbart att komma bort. Köpte ett mobilt bredband så jag kan "jobba" på semestern och blogga lite:). Vi köpte även portabla dvd:er till barnen så de kan titta på film i bilen, vi ska åka till västkusten sen så blir många mil i bilen.

Jag väntar också på morgondagen, skulle bli fint väder så går ner till stranden innan vi åker sen lugn semester. Känner att kroppen inte slappnat av än, men på Öland brukar den fina lugnet och bara vara. Längtar efter det, kroppen behöver lite vila från tankar, känslor och stress.

Nu ska jag packa ALLT, vad kläder vi har. Tre tjejer så ni kan ju tänka er. Barnen hittar alltid något fint i mina små fina högar som jag lagt upp för lättare packning och tar upp igen.... Ella hittade en snygg tröja och sa, den här vill Ella ha, den är cool:) Jojo börjar tidigt.

Nu åter till packning, barnen är på bio med dockorna=kollar på TV
Kram

Hellre en käftsmäll

Igår skrev jag om att hitta en väg att leva i nuet och försöka lyfta fram det positiva istället för att fastna i den mörka neråtgående spiralen. Med det menar jag inte att hitta positiva saker i själva händelsen utan vara glad över saker som att jag överlevde, att jag har kommit starkare ur detta och värdesätter andra saker mer än förut.
När man någon gång varit i en situation som kunnat lett till döden får man upp ögonen och frågor som "vad är viktigt i livet?", "vem är jag?" och "vad vill jag?" dyker upp. Den Paulina formar sig än för varje dag som går. Jag hittar mig själv och det känns som en pånyttfödelse:)
Samma gäller andra sorger, det gäller inte heller att hitta bra saker i själva händelsen utan njuta av de minnen och stunder som var bra. Att lyfta fram det fina istället för det hemska. Jag önskar att man alltid gjorde det och inte fastna i "varför?" frågor. Där har man hamnat många gånger och frågat sig själv just varför?. Men svaret kommer inte till en, om det nu ens finns några svar. Och hade man mått bättre om man vetat varför?
Jag kan inte ändra det inträffade eller personen som skadade mig. Kan bara ändra mig själv, mitt sätt att se på händelsen och välja... Att just leva här och nu! Moving on!

Det efterspelet som är jobbigast är mycket relationsproblem, tillit/misstänksamhet till andra, rädsla när något påminner om något och tiden jag behöver själv för att landa, tänka och reflektera. Antar att jag är en krävande person att leva med. Det finns så mycket inom mig som kokar upp, tålamodet är inte min bästa vän. Likaså stress och det eviga katastroftänket, att vara utsatt. Tänk om just DET händer nu, eller DET? Vad gör jag då? Vad händer då? Man blir galen om man förlorar sig där.

Det som sitter djupast rörande händelserna är inte övergreppen och det fysiska. Utan den psykiska misshandeln, sveket och min egen död. För ibland kände jag mig så, om inte död så övertagen av någon. Då mina tankar, handlingar och känslor bestämdes av någon annan. Fick inte tycka si och göra så...vem var jag? Vem blev jag? Satt mig själv (han satt mig där) i ingenmansland där jag inte var någon, betydde inget och dög bara till en sak. Jag har många gånger tänkt många gånger, hellre en stor käftsmäll än förnedrande och nedsättande ord.
Kanske därför jag numera suger i min fina ord från alla, för att fylla på. Jag är en sån som ger mycket och kräver nog lika mycket tillbaka, orkar vänner, familj med det? För jag behöver det.

Nu har barnen och jag haft tre veckor själva med varandra, T har jobbat. Låter mysigt va? Jo det har det varit men numera är barnen pappagrisar då jag är tråkig för mig ser dem hela dagarna. Egot sätts på prov. Det är pappa hit och pappa dit. Systrarna börja också krypa på väggarna och varandra, de retas lite mer än vanligt och något trötta på varann. De flesta vänner är iväg på semester och mamma har inte så många ess i skjortärmen.
Men de har varit så duktiga ändå, de är underbara. Skulle inte vilja byta mina barns gnäll mot några andras eller att jag inte fick vara hos dem trots gnäll.
Men mamma behöver lite semester, det skäms jag inte och säga....Jag älskar barnen mer än annat men lite trött och irriterad:)

Nu ska jag titta på Bachelorette, gillar kärleksliv på tv....tror ju på det, äkta romantisk kärlek som på film:).
Hoppas ni känner den känslan för någon, ta vara på den!

Kram

Att leva nu

Det är svårt, det är jobbigt och plågsamt, det kan vara overkligt och ibland bara helt omöjligt. Jag försöker, för mig själv och för mina barn. Jag försöker se på saker med hopp, med någon tanke om att det blir lättare och bättre. Jag har kommit över, om man nu kan kalla det för det, övergreppen. Jag har iallafall förlikat mig med tanken och verkligheten, har accepterat att det har hänt och försöker hitta mina egna vägar till lycka och försoning. Kan inte göra något åt det förgångna.
Det är mest efterspelet som gör ont, att jag trots allt har en pappa till Alma som alltid kommer finnas där i skymundan, som är en dömd brottsling. Det är många år kvar tills han kommer ut men frågorna kommer då och då. De är svåra att bemöta, svåra att besvara. När ska de frågorna få ett svar? Alma får de svar hon vill men inom mig är frågorna fortfarande frågor.

När jag börjar tänka på en tung förlust/sorg kommer gärna de andra hand i hand och allt faller över mig. De är dödsfall, abort, mina känslor kring personer/händelser och paniken rörande ett normalt liv.

Jag får inte fastna på botten och försöker fokusera på något bra, något fint och hoppfullt. Det är då jag ska leva här och nu, inte fastna i dåtid eller framtid. Jag måste själv välja framtid istället för dåtid. Lättare sagt än gjort ibland. Skulle jag ligga för döden om en dag skulle jag ångra mig bittert att jag inte kravla mig uppför gropen.
För att kravla upp för den och för att leva och försöka vara lycklig måste jag tillåta smärtan och sorgen få komma till mig ibland. Den ska inte fräta sönder mig men finnas hos mig som ett minne om det som varit och för att få vädra de ventiler som behöver sköljas ur.

Vem säger att det är lätt? Vem äger att det är ett måste eller rätt? Alla har vi olika sorger, olika strategier för att ta oss framåt. Jag önskar vi alla hittar det bästa sättet som fungerar för just oss.

Nu ska jag ha en ensam dag med Alma, gå på bio och klippa oss. Nån shopping med kanske, vem vet. Skyller på regnet om pengarna tar slut:)

Kram

Efterspelet av drömmar

En god morgon kunde det varit, men drömmen kom till mig i natt. Det fyllde mig med rädsla, ångest och tårar. Det har gått många nätter utan drömmar nu men igår läste jag nog för mycket tråkiga nyheter och allt verkade slås ihop i en enda dröm.

• Jag läste fallet där en kvinna våldtagit en annan kvinna (intressant fall då det inte är så vanligt, dels just för det vanligaste är man-kvinna men även för mörkertalet i dessa fall)
• Fortsatte läsa om den kvinnan som våldfört sig på en ung kille framför web-cam och sin manliga vän (fy f...)
• Sen om de fyra våldtäkterna (varav en var en gruppvåldtäkt) på Arvikafestivalen (samt tre på Peace and love)
• Apatiska barn, en familj med tre apatiska barn har blivit utvisade. Blev rörd när jag såg dem igår på tv.
• Läste om fosterfamiljer och blir så bestört. När ett barn fått genomlida så mycket hemskt ska det vara så svårt att barnet hamnar hos någon bra, kärleksfull familj? Tycker det är så sorgligt när man läser om vanvård hos fosterfamiljer. (vet att det finns bra med)
• Läste sedan om adoptioner då vi länge pratat om att T ska adoptera Alma. Nu ska det bli lättare för sambos och även fosterfamiljer att adoptera.
• "'Ärendet" med mamman som vanvårdat sina barn och fick dem åter och sedan nyss blev "påkommen" igen har jag tänkt mycket på. De särade visst på barnen, hur FA... tänker man då? De är varandras trygghet och behöver varandra. Hade jag varit fostermamma hade jag krävt alla barnen. Ska man inte utgå från barnens bästa?

I dessa fall när man ev ska ta mamma/pappa från barnet/barnen tycker jag först det är viktigt att människor runt omkring varnar när de ser något misstänksamt, (det är inte alltid fult att lägga sig i) och då självklart blir tagna på allvar så myndigheter kan kolla upp det. Att familjen får stöd eller sätts på utredningshem för att avgöra hur förhållandena ser ut. Sen tycker jag att även om det är barnens biologiska föräldrar har man rätt att ta de ifrån dem vid fortsatt vanvård. ALLT ska väl utgå från BARNENS bästa och ibland är det tyvärr inte att vara med sina biologiska föräldrar. Hemskt men tyvärr sant.

De apatiska barnen som många hävdar inte finns finns faktiskt. (nåt fall finns säkert som falskt med som allt annat). Jag har sett ett "riktigt"fall, när jag jobbade på ett utredningshem. Det är hemskt när hela framtidstron och hoppet sviker en och inget finns kvar. Det enda är att gå in i sig själv. Det är väl dessa barn och familjer vi ska hjälpa om nåt? De som våldtagits, hotats och misshandlats i sina land och flyt, barn som är uppvuxna här. Usch blir upprörd!

Med dessa nyheter i bagaget igår somnade jag trött efter dop mm under dagen. Sedan drömde jag om våldtäkter, boende på det störta kvinnohemmet jag sett, grova förnedrande händelser och rädsla. Där fanns apatiska kvinnor, det fanns barn och sen jag. Jag var en som drabbades men tog även hand om andra. Den konflikten gick inte ihop i drömmen då övergreppen skedde där och nu.

Nu måste jag få luft och tänka på annat. Då molnen kommit tillbaka ska jag shoppa med barnen lite. Jag är ensam med barnen en vecka till nu innan T har semester och vi åker på semester. Så återkommer när huvudet och ångesten lagt sig

Kram

Tvivel

Jag tror vi alla tvivlar ibland, på oss själva, på de i vår närhet och andra faktorer, händelser eller människor runt om i denna värld.
Mina tvivel rör ofta människors tillit och min egen styrka och vilja. Ibland känner jag inom mig att jag ibland bara följt/följer med i andras spår utan att stanna upp och tänka. Vill jag detta? Är det ok? Får jag tycka annorlunda? Vad vill jag?
Det kan röra små saker som att ibland ta en fika eller ett glas vin ute med vänner. Kan antingen känna skuld för att jag inte är en bra mamma (vilket jag vet inte hänger på sånt och att barnen mår lika bra som jag över att inte sitta ihop med mig hela tiden) eller känner jag att jag inte har rätt till det.
Många gånger i "hans" och mitt förhållande fick jag hoppa i min dåvarande bäddsoffa (den lät på ett visst sätt), jag fick sätta på fläkten över spisen eller ringa med dörrklockan, allt detta för att han skulle veta att jag var hemma. Hade bara mobiltelefon då så...

Sådan saker kan sätta sig fast hos en och blir förbannad när jag ibland fortfarande lever andras liv och inte mitt.
Många gånger när jag var ute så ringde han och frågade var jag var, jag fick sedan mer eller mindre springa hem då han inte tyckte jag skulle vara ute och knulla runt. Då jag egentligen tog en fika med en vän eller handlade vände han det till att jag hade sex med några killar... Eftersom det var det enda jag dög till och jag var värdelös. Det värsta var nog att ha fick det att låta och verka som det verkligen var mitt fel. Dessa människor som utsätter andra för fysisk misshandel är ofta skickliga, skrämmande skickliga. Därför låter det lustigt i mångas öron, hur man kan gå på det. Jag anser att man inte kan döma innan man varit där eller har förståelse för dessa situationer.

Idag ska jag göra det jag vill, först stranden med familjen sen en lugn kväll eller en drink ute. Vem vet vad jag väljer och orkar. Det viktiga är, JAG väljer och jag vägrar skämmas eller känna skuld över det.

Hoppas ni får en fin solig dag

Kram

Att förlåta och be om ursäkt

För snart två år sedan gick jag en certifieringskurs i sorgbearbetning, jag lärde mig mycket av den. Jag fick prata om mina sorger i livet, det blev svart på vitt (mer än jag trott).

Jag fick lära mig att göra mina egna sorgbearbetningar innan jag bad om ursäkt personligen. (måste uppdatera och göra fler).

Jag fick under denna tid många tankar och funderingar i huvudet och det var viktigt att få en annan vinkel på allt som hänt. För att komma vidare och inte fastna i spåren som övergreppen och misshandeln lett till. Men även de fel jag gjort under mitt liv kom upp och behövdes avklaras.

Mannen som hade kursen fick mig att inse att jag hade gjort bättre om jag hade kunnat bättre. Att jag är perfekt som jag är, även om min handling eller brist på handling inte var det. ( i de situationer jag felat)

Lite jag lärde mig om att förlåta som var viktigt:

Att förlåta är ett verb, inte en känsla. Att förlåta innebär att vi går till handling även om vi inte känner för det. Skulle vi vänta på att en känsla av förlåtelse innan vi förlät skulle vi få vänta i evigheter. Känslan av förlåtelse får vi först efter att vi uttalat vår ursäkt. Kom ihåg att du förlåter för din egen skull. Du förlåter för att du ska må bättre och för att du inte ska fortsätta skadas av det du har varit med om(det tog jag till mig och lever efter nu).

Du behöver inte tycka om personen du förlåter eller ens vilja träffa personen igen. Att förlåta kan dock vara svårt om du inte först erkänner att du blivit skadad, samt ger uttryck för din känsla av att ha blivit sårad. Det gjorde jag när jag arbetade med relationsdiagrammet och med de läkande faktorerna. I brevläsningen gick jag till handling och uttalade mina ursäkter.

Det är och var ingen lätt resa men det hjälpte. Kanske skulle du bli rädd för att påbörja resan eller blir rädd på vägen. Men att trotsa sin rädsla kan ibland leda till en påbörjad läkningsprocess och till slut ett avslut.

Jag led av förlust av tillit och lite än idag pga av allt. Men det som hänt har hänt och jag kan inte ändra något så måste blicka framåt. Vad ger det att gå och älta? Jag hade inget ansvar i det som hände men i mitt liv nu. Nu har jag ansvaret att ta tillbaka mitt liv och vårda det.

Ursäkter: Att framföra en ursäkt är en gottgörelse för något du gjort eller inte gjort som kan ha skadat en annan människa.

Förlåtelse: Är att ge upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag.

Förlåtelse är ett av världens mest missförstådda begrepp. De flesta människor verkar omvandla ordet förlåta med ordet frånse. Definitionerna av ordet i Norstedts Svensk ordbok illustrerar problemet:

Förlåta: " Upphöra att känna bitterhet mot någon eller kräva gottgörelse för liden oförrätt"

Frånse/Bortse från: Lämna utan beaktande/inte fästa avseende vid visst förhållande

Om vi tror att dessa två ord är synonyma, är det så gott som omöjligt att förlåta. Det skulle innebära att vi förringade en fruktanvärd händelse och det är självklart oacceptabelt. Använder vi däremot ordbokens definition av att förlåta så är vi på rätt väg. All vrede över tidigare händelser som du bär på hindrar och begränsar din förmåga att delta helt och fullt i livet. Att bli påmind om personen eller händelsen kan framkalla ett smärtsamt återupplevande av de obearbetade känslorna. Framgångsrik bearbetning förutsätter fullbordan av smärtan snarare än bibehållen harm och bitterhet.

Det är många som har utvecklat ett starkt motstånd till ordet förlåta att de inte kan använda det. I mina "förlåtande" meningar till "han" skrev jag

"Jag medger att det du gjorde skadade mig, men jag tänker inte längre låta det skada mig"

"Jag medger att det du gjorde skadade mig men jag tänker inte längre låta minnet av dessa händelser fortsätta skada mig"

"Jag behöver förlåta dig för att du svek mig, sålde mig och våldtog mig"

"Jag behöver förlåta dig för att du ljög för mig om det mesta"

"Jag behöver förlåta dig för att du ljög om att du inte hade sambo och var förlovad"

"Jag behöver förlåta dig för att du struntade i dina barn (Alma inräknat)"

(som ni förstår blev det några sådana meningar)

Att bibehålla bitterheten och oförmåga att förlåta skadar enbart oss själva. Syftet med att förlåta är att frigöra oss själva inte något annat. Vi förlåter för att återfå vår känsla av välbefinnande Förlåtelse är att ge upp känslan av harm som du hyser mot någon annan.

Tänk på, om du ber att någon ska ge dig sin förlåtelse försöker du egentligen be om ursäkt. Försök inte utan gör det. Be inte om andras förlåtelse utan framför din ursäkt. Då ligger allt på rätt person. Använd då frasen "Jag ber om ursäkt.." inte "Kan du förlåta mig?" Du tar ditt ansvar genom att erbjuda din ursäkt.

Förlåtelse har inget och göra med den andra personen

En självklar reaktion om "han" skulle säga "kan du förlåta mig?" en dag skulle självklart blivit "NEJ". Men om han bad om ursäkt så skulle jag mota den. Det är svårt att glömma sveket och det han gjorde och förlåta hans handlingar men att gå och vara ett offer och bitter gör inte mig till en levande och glad individ utan till en bitter ledsen människa. Jag är hellre en överlevare och vinner hellre över honom. Som jag skrev längre upp betyder att förlåta att upphöra att känna bitterhet mot någon eller kräva gottgörelse för liden oförrätt. Så då måste jag förlåta, i den betydelsen, visst?

Så jag vägrar att det som hänt ska skada mig mer. Människor kanske tycker sådana hemska övergrepp ska/borde sitta kvar föralltid, men varför? Är inte mitt liv viktigare än så? Tänker inte låta någon klampa på mig pga att jag lever och går vidare. Jag förlåter honom hellre än att förstöra mitt fortsatta liv. Hoppas jag kan hjälpa fler och tänka så.

Likadant om jag skulle vilja ha en förlåtelse av någon jag sårat skulle jag inte säga "kan du förlåta mig?" för om den personen skulle äga nej mår ju ingen av oss bättre. I stället säger ja då "Jag ber om ursäkt....". Då har jag gjort det jag kan och på rätt sätt tycker jag. Då ligger det inte hos mig mer.

Det är något vi gör i vår familj, vi ber om ursäkt istället för att säga förlåt.

Jag tror inte dagen kommer då han ber om ursäkt (då han tycker han är oskyldig än)men om den dagen kommer är jag redo. Och jag är på grund av det starkare än du, Jim, Jan och allt du heter/har hetat och kommer heta. (Bytt namn 5 gånger på kort tid)

Efter ytterligare en dag på stranden är jag slut, ska smörja in mig och mina pepparkaksbarn:)och titta på tv och ta det lugnt.

Med dessa ord säger jag hej då och tänker på låten "Jag är starkare än du"

Kram P

Den rätte, den orätte

Kärleken möter vi alla på någon gång, den närmare sig och med ett brak är man där. I ett förhållande av något slag, något som varar för en kväll, några veckor, månader, år eller hela livet ut. Ibland såras man, man sårar själv och ibland rasar det så ordentligt att man inte vet om man orkar testa igen. Ofta gör man det.

Jag är i själ och hjärta en sann romantiker som tror på ett lyckligt slut, att hitta den rätta och leva livet ut tillsammans. Men jag tror även att det kan finnas flera potentiella " den rätte".
Hela mitt liv har jag drömt om att möta någon som tänkt som mig, som hade de "kriterierna" jag sökte hos en man. Jag gav aldrig upp drömmen, jag gör det inte än idag.
Människor runt mig sa ofta, var inte så kräsen, du lever i en filmvärld. Ja kan hålla med om att mina drömmar liknade de romantiska filmerna, men det var min dröm men även min verklighet som ingen skulle ta ifrån mig. Varför ska det inte kunna finnas så bra förhållanden?
Jag tror att många idag nöjer sig med det de har pga barn, ork eller annat. De har kanske inte haft kärleksdrömmar eller tror de kan få det där "allt". Jag tror det blir något man får ångra och man inte bara själv kan förlora utan även barnen. Jag tror att barnen hellre vill se föräldrarna lyckliga isär än olyckliga tillsammans.

Jag kanske är kräsen och har varit genom åren, men det är ju jag som ska vara lycklig och vet vad jag behöver och önskar. Jag kräver inget speciellt utseende, inget speciellt jobb. Utan jag har alltid önskat mig respekt, kärlek, tillit och liknande mål och drömmar. Jag har velat få lika mycket tillbaka som jag själv ger vilket är mycket när jag väl faller. Någon som har ett eget liv men samtidigt ett tillsammans med mig.

När jag blev gravid föll många drömmar, men varför skulle det behövas? Ensam med en dotter varav hennes far sitter i fängelse för grova sexualbrott mot mig och andra. Vem skulle acceptera den sannigen och verkligheten, vem skulle älska oss och framförallt henne? Önskade så mycket en far till henne, en familj. När hon var 2 1/2 fick hon det, en far, en familj. Han har älskat henne som sin egen sen dess och det har varit viktigt för mig. För vad är viktigare än sina barn? Jag är tacksam för att det hände just då.... Samtidigt vet jag att vi hade klarat oss hon och jag. Vi var ju ett sammansvetsat team hon och jag, min älskade dotter. Jag hade brutit direkt med en man som inte fick ett fungerande förhållande med min dotter då hon är och var viktigast.

Jag måste säga att trots ett stort misstag i kärlekens väg har jag haft tur, jag har fallit många gånger. Blivit förälskad några gånger, kär i några och älskat några. Att få de tre i samma person och förhållande är lite svårare och sällsyntare. Men med drömmar och kärlekstro går det. Vissa killar man mött har blivit vänner, vissa har bara försvunnit och vissa kommer förevigt finnas med i hjärta och i minnen. Jag är glad att jag mött så många bra killar, vet inte vad jag gjort annars då "han" kom in och förstörde min tilltro till de flesta. Men det viktigaste, jag vågade och i längden vinner även jag.

"Den som vågar den vinner"
"Hellre älskat och mist än inte älskat alls"
"I väntan på den rätte kan man ha j.. kul med den orätte"

Idag var det ännu en dag på stranden med mycket tankar och funderingar i huvudet. Som tur var fick jag sällskap av en underbar vän som jag kan prata med om allt. Hon är guld värd och får mig alltid att tänka "klokt" i alla situationer. Vi pratade mycket om förhållanden så det satt fart på dagens bloggade:) Tack Nina!
Nu ska jag ut och gå, tänka och koppla bort lite tankar och fylla på med nya. Nu får T ta över en stund, mamma behöver lite ensam tid ibland med:)

Kram

Tillökning

Vår Paddis

Det blev ingen gullig kattunge eller kanin som barnen vill ha. Å andra sidan var detta inte planerat utan vi agerade mer på omtänksamhet utan att tänka oss för. Igår kväll vid stranden mötte vi en pappa och dotter som skulle släppa ut sin lilla sköldpadda i vattnet utan att tänka att den antagligen skulle dött. Vi tyckte det var fel och tog vår hink och blev därmed fem i hushållet. Mer räddare i nöden än en vilja att ha en sköldpadda. Men vad gör man i denna situation? Och barnen blev jätte glada.

Väl hemma hade vi inget att ha "Paddis" i så T for iväg och köpte ett skapligt snyggt akvarium som vi kanske kan ha fiskar i nån gång:) Idag blir det mer köp av sten mm så han kan få mer vatten hos sig.

Så var det med den tillökningen.

Kram