Påverkad...

Natten var en plåga, minnen satte fart av gårdagens händelser, och sömnen blev aldrig ett njutningsfullt tillstånd som verkligen hade behövts.

Jag vet att jag påverkas av det jag ser, hör och på något sätt kommer i kontakt med under dagen, så också igår. Dagen började med att jag läste om en man som dödats i Söderhamn (där Jims första övergrepp på mig var, tillsammans med en annan kille), tänkte inte mer på det utan konstaterade bara att så var fallet. Det som hänt har hänt....
Under dagen blev det titt på en hästhoppningstävling med familjen (minnen från när Alma skulle träffa sitt halvsyskon, samma far, i ett ridhus) och jag märkte att jag under dagen var sur, lättirriterd och vet inte varför. Usch trött på mig själv. Så en god sömn hade behövts i natt...men icke,hoppas på denna natt.
Kvällen fortsatte med serien "Fallet", där Hagamannen var huvudfigur. Många minnen och tankar dök upp, om våldäkterna, hur tankar går och gått hos "honom", samt att ha barn med en våldtäktsman som inte direkt min dröm eller plan.

Antar att alla dessa faktorer/intryck gjorde att min natt blev mardrömsfylld, sömnlös, svettig och hemsk. Låg och vände och vred mig, sparkade och pratade....tydligen.

Lite sliten nu men glad över Ellas första avklarade dag på nya dagiset, hon stormtrivs:)I morgon går de till skogen och Ella och jag följer med.
Hoppas och längtar efter en sovande skön natt redan. Pappa kommer i eftermiddag för att äta spagetti och köttfärssås med oss flickor och lämna av Ölands päron:) Sen lär jag somna tidigt.

Läste idag på expressens hemsida om försoning mellan två människor. Det var en tjej som förlåtit sin far. Tanken ploppar alltid upp, om han någonsin skulle inse det hemska han gjort och ville be om förlåtelse/ursäkt vad händer inom mig då? Jag vet innerst inne att det aldrig kommer hända då han är så säker på att han inte gjort nåt fel och är oskyldig.
Men sanningen hinner väl i fatt oss alla? Psykopat eller ej?! Kanske på dödsbädden? Om inte i detta livet så i andra kanske?!

Jag har kommit fram till att jag kan försonas, för att jag behöver det. Det är inte för hans skull, utan för min. Att acceptera att det som hänt har hänt och inget kan göras åt det. Vi kan inte leva bakåt utan måste leva framåt....

"Att ge upp hoppet om en annorlunda eller bättre gårdag" är precis det som måste göras för att få försoning med oss själva och det som hänt. Ack så svårt ibland men nödvändigt. Det är en lättnad att vara där. Kommit en till bit på vägen.

Har skrivit en inlägg här på bloggen som heter ursäkt och förlåtelse som beskriver det tydligt och bra. Ligger under våldtäkt och våld tror jag.

Lite fakta:)
Vad är försoning?
– Att acceptera att något smärtsamt har hänt och kunna gå vidare. Minnena finns kvar men man kan enas om en gemensam beskrivning kring vad som har hänt. Det är inte samma sak som att förlåta. Man kan försonas genom att se den andres perspektiv, men utan att förlåta.

Vad krävs för att kunna försonas?
– Att man kan få hjälp att läka såren genom dialog med den som tillfogat traumat eller med andra som kan visa förståelse, och att man skaffar sig upprättelse genom att göra något gott för sig själv som också bekräftas av andra.

När har man försonats? Hur känns det?
– När såren inte gör så ont längre och när traumat sjunker undan. Annat blir successivt viktigare och självkänslan kommer tillbaka.

Vad kan hända om man inte försonas?
– Risken finns att hämndfantasier och eventuella hämndhandlingar gror. Man kommer inte ur sin förödmjukelse och sin känsla av underläge. Men hämnden blir alltid destruktiv då den andre sen ger igen i sin tur – ofta genom att öka på lite extra dessutom och hämndspiralen är i gång.

Nu ska jag städa lite och spela ett och annat prinsesspel med lilla E:)
Njut av dagen gott folk och glöm inte att säga till er själva (och gärna andra) att ni (de) är värdefulla!

Kramar Paulina