Avprogrammering

Tiden efter de fyra mörka månaderna (som det i rätten fint kallades) hade jag en vän som var den enda som visste något. Jag fick bo hos honom en tid för att han inte tyckte jag skulle vara själv och ärligt talat var det det jag behövde. Att vara trygg.
Han grät med mig, kramade mig och fanns där. Han intalade mig gång på gång att inget var mitt fel och jag var en bra människa.

"Han" (den dumma) höll sig kvar i mitt liv i fyra år. För att kontrollera, göra mig rädd och bara visa att han fanns där. Detta gjorde att jag behövde tiden med min vän M. Jag var gravid, kände mig ensam och hade varit med om hemska övergrepp.
Han (Jim) ringde, ibland varje vecka och ibland nån gång i månaden....bara för att visa sig. I början ringde han oftare och då var stödet jag fick avgörande.
När jag hörde telefonen ringa ville ja inte svara och blev arg. Men vågade inte ignorera. Svarade, med en len, varm och snäll röst. En röst som inte riktigt tillhörde mig, den jag var några sekunder tidigare. Hade gått in i hans våld.....gav med mig, gav upp....

Efteråt kunde jag skrika och säga allt det jag egentligen ville sagt tidigare men inte vågat. Efter varje samtal väntade avprogrammering.
Efter samtalen kunde jag bland vara kvar i hans grepp, han ville ses, han ville det och det....
M satt sig med mig och rabblade upp allt han gjort mig, fick det att gå in i mitt huvud vad som hänt, vem han var och hur jag mådde.
Det var viktiga stunder.... Jag behövde sanningen för att förstå att detta hänt mig, att det var verkligt.
Han fick mig att komma tillbaka till verkligheten, för att vid nästa samtal åka dit igen. Men min vän gav inte upp. Hur mycket det tärde på honom, hur ont han hade så fanns han där.

Jag bodde där ibland, vi träffades ofta och hördes varje dag. Han var min livboj. Visste att jag borde släppa honom men kunde inte. Jag kände att jag inte klarade mig utan honom, utan avprogrammering och utan stöd.

Det var som att vara beroende eller vara med i en sekt. Jag "behövde" något jag mådde dåligt av. Jag var fast i ett grep jag inte kunde lirka mig ut ifrån. Ville bara bort, ville inte vara rädd, ville säga vad jag tyckte och följa det. Ville inte bli styrd av nån annan, inte vara hjärntvättad.
Samtidigt var jag gravid. Jag var ledsen att inte ha en far till barnet, för mig var det så jag såg på det. Det var hon och jag. Men samtidigt var jag glad över mitt barn, min räddning.

Ett halvår tror jag denna avprogrammering höll på från och till. Jag blev mer och mer mig själv och starkare.
På mors dag 2002, när jag hade jätte mage och Alma skulle komma om två månader åkte M och jag till Stockholm. Han bjöd mig på Chess i mors dag present, jag var lycklig. Den kvällen släppte jag allt. Att få vara med min mage och min vän betydde den kvällen allt. Den dagen/kvällen är jag idag oerhört tacksam för.

Det tog ytterligare år att pränta in i mitt huvud att försöka stå emot, tro på mig själv och acceptera det som hänt. Då kände jag mig ensam, jag fick ta mig igenom det själv. Det är självklart, livet måste få gå vidare för min vän men kände mig i den stunden rädd. Tänk om jag inte kan stå emot, tänk om nåt händer mig, tänk om jag bara behöver prata och få en kram. Kanske behövde jag en avprogramering igen....ville inte, kunde inte ta den själv.
Jag hade mig själv och tankarna. Jag hade även min dotter. För henne var jag tvungen att vara världens bästa, gladaste mamma och förtränga.....

Just det kanske det var det enda rätta just då. Nu är jag glad att det kommit ur mig, att jag fått bort de känslor jag hade och bearbetat minnena.
Det kanske borde hänt tidigare, kanske inte. Det är inte så viktigt längre, när jag skulle bearbetat det. Bara att jag gjorde det räddade mig.
Nu är jag fri och jag får ta det därifrån.
Att leva här och nu och älska och älskas av mina nära.

Ha en bra dag

Kramar P