Det går inte med ord att beskriva....

Jag har tänkt mycket på vad allt som hänt gett för resultat om man kan säga så. Jag kan ta skiten jag fått, de tuffa meningana, tankarna, blickarna och fördomarna. Jag kan ta folks attityder och misstro. Jag kan ta kampen mot de som tycker att denna fråga inte är så viktig. Jag kan ta mycket, jag kan ta skiten allt lett till. Jag kan inse och ta det som hänt.
Men något jag har svårt för är att se hur min familj och vänner påverkats. Min dotter som nästan aldrig sovit en hel natt utan medicin och drömmar, är rädd och orolig samtidigt som hon är överbeskyddande mot mig.
Mina föräldrar och systrar som mått dåligt pga det han gjort (syster Erika skriver så fint om det i sin blogg,love u).
Mina vänner som fått utstå att vittna, att känna sig förbisedda pga att jag inte vågat nämnt något till dem. En av de jag känner mest för är mitt ex som var den enda som visste allt, som fick bära allt själv och ta hand om mig, vittna om och om igen och ta på sig ett alltför stort ansvar. (kan inte få minnet ur huvudet när han vittnar, gråtandes) Jag kände mig skyldig....men ondeskeblicken gick mot bordet mittemot.Tack vännen , utan dig vore jag....tom och kanske inte där jag är idag.

Det kan jag inte ta och det är det som ibland får mig så fruktansvärt förbannad och ledsen! Detta har inte bara hänt mig utan så många andra. Vill inte ta det, kan inte. Vill inte se de jag älskar ledsna pga mig och det han gjort. Så orättvist.

Många i min närhet och även andra undrar säkert varför jag skriver om mig själv så här utlämnande. Varför jag öppnar mig och varför jag ens pratar om det. Men för mig ger de något, det är skönt att få ur mig alla känslor och dela det med andra som är där eller har varit där eller som bara vill läsa.
Vissa sk vänner anser nog att detta är min ensak, inget man pratar om. Men jag tycker tvärtom, det är just det vi måste göra för att fler ska våga anmäla, prata med någon om det som hänt och sluta känna skuld och skam för något om inte ska ligga på deras axlar.
När jag började blogga ville jag visa att här är jag, en "vanlig" tjej som blivit våldtagen. Jag döljer inte mitt ansikte eller mitt namn och definitivt inte min historia. Jag skäms inte, för jag har inget att skämmas för. Det som hänt ligger hos honom och de saker jag utsattes för är vidriga och äckliga men för det blir inte jag det. Det är handlingarna som är det!

Vi måste våga stå för de vi är och vad vi varit med om, vad vi tycker och känner. Jag gör det inte för att synas, att vara viktig. Men frågan/problemet är viktig. För mig är detta oerhört viktigt, att fler får den hjälp och stöd de behöver.
Jag fick i en intervju med aftonbladet frågan, "hur länge kan du jobba med detta?" Jag svarade tills jag dör...
Antar att så är fallet, på något sätt vägrar jag lägga mig ner och ge upp. Jag har varit med om detta hemska och rest mig, för mig är det en skyldighet att hjälpa andra och att se till att problemet "syns". Jag valde att kämpa, inte lägga mig ner och ge upp. Så jag kommer kämpa vidare, alltid. Tror journalisten undrade hur länge jag kan tänka mig att jobba ideellt med detta på heltid som jag nu gjort ett år. Ja att inte få lön för att känns men jag ger det en chans och till slut tror jag det kommer ge lön mm. Har gett detta ett år nu och kör på. Vi får se vart vi landar.

Det är även många som inte förstår hur man kan bli så fast hos en person, att någon kan koppla greppet om en. Det finns många bra böcker om det men de som frågesätter detta brukar tyvärr inte orka läsa om det utan vill ha en kort och enkelt svar.
Jag anser att alla kan hamna där, alla är potentiella offer. Det ligger inte hos dem (även om man säkert ibland kan vara mer sårbar), det ligger hos gärningsmannen (kvinnan). De kan sin sak, tro mig.
Jag trodde aldrig att jag kunde hamna där, men fördömde inte de som hamnade där. Jag ansåg att jag var stark och inte lät någon sätta sig på mig. Jag sa alltid vad jag tyckte och jag styrde och ställde mer med killarna än de med mig. Inte på något dumt sätt men jag ville ha mina vänner som var både killar och tjejer, jag gjorde det jag ville och sa min mening. (egentligen styrde jag inte utan var bara som man ska vara i ett jämlikt förhållande)

Att sedan vara i ett fast grepp, omöjligt att ta sig ur var förvirrande, skrämmande och nästintill overkligt. Har jag hamnat här? Hur? När hände det? Man märker det inte, när det händer. Nu i efterhand kan man se på det med andra ögon men jag kunde inte gjort det annorlunda. Förutom att öppna mig, att våga prata med någon. Det önskar jag att jag gjort.
Men lägger inte det på mig, jag vågade inte, jag skämdes och var livrädd. Jag gjorde det jag då tyckte var rätt i den situationen.

Ja kan ibland nu känna mig fri, att få gör det jag vill, att säga det jag vill och tycka vad jag vill. Vilken frihet! Ja har blivit en överlevare, inget offer syns längre....
Så därför skriver jag denna blogg, för att dela med mig av helvetet, visa att det går att ta sig vidare och njuta av det vackra livet. För jag är jag med allt det jag varit med om. De som inte älskar hela mig, med det som hänt kan inte älska mig på riktigt och vara min vän. Hur många står kvar? Inte många, men de riktiga.....som jag är glad över att jag har.

Jag saknar många av de vänner idag, tänker på er några mil bort.

"Ingen kan göra allt men alla kan göra något"

Ta hand om er, nu kommer min kära syster som ska sova här och ta barnen till skola och dagis i morgon då jag ska på möte. Blir och laga enkelt idag, falukorv och mjölkstuvade makaroner . Barnmat men en favvo:)
Ni barn är min räddning, inte bara genom er "tillkomst" och födelse räddade ni mitt liv, ni gör det dagligen genom att vara en del, den viktigaste, av mitt liv. JAG ÄLSKAR ER mina döttrar!
Usch nu kommer tårar, glädjetårar. Jag är en stolt mamma.

Jag är glad över att lyckats vända det hemska mot något positivt, ett måste för mig anser jag... Ingen gör det åt en, man måste ta sig dit själv. Ni är alla värda det!
Vilket liv hade jag haft annars? Det har varit värt dessa år av smärta. Vilken kamp men nu lever jag igen! I´m back and I will stay....

(ursäkta "blurret" idag, hade mycket tankar och känslor som var tvungna att komma ut)

Kram Paulina