Styrka

En fråga jag ofta får på intervjuer lyder "- Vart har du fått din styrka ifrån?". Bra fråga egentligen för det får mig att tänka på att jag känner mig stark och att jag uppskattar det. (glömmer det ibland). Har tänkt lite på det där med styrka. Innan själva övergreppet kände jag mig stark och "ingen stampar" på mig attityd. Jag visste vem jag var, vad jag tyckte och ville och levde därefter. Jag var säker på mig själv och älskade mig själv, precis som jag var. Med fel och brister....

Styrkan försvann när jag mötte honom....den slocknade mer och mer.
Nu har den styrkan kommit tillbaka mer och mer, jag har tagit tillbaka den från "honom" och det som hänt. Stödet runt mig har byggt upp styrkan inom mig. Jag har samtidigt jobbat mycket med mig själv, att hitta styrkan inom mig igen. Så den kom både utifrån och inifrån, vilket har varit bästa medicinen.
Jag har hela tiden vetat att den pyrt någonstans där inne och aldrig riktigt slocknat, gällde bara att hitta den, att ge den näring igen för att växa.

Jag är evigt tacksam för de vänner och familj som verkligen finns för mig och älskar mig. Ni ger mig kraft. Och era gulliga mess gör mig så lycklig, tack för stödet och kraften ni ger mig.
Ni hjälper mig att bygga upp mig själv mer och mer.

Ibland kan jag även få styrka från andra överlevare (offer). Att se och höra vad andra utsätts för och hur de mår får mig att känna mer kraft, styrka och bli ännu mer målmedveten om att bättra hjälpen för de som är med om övergrepp.
I rätten blev jag stärkt av den andra kvinnan, hon gav mig jävlar anamat....Att veta att det hänt fler under många år och säkert skulle hänt fler gav mig ork och kraft att fullfölja den jobbiga processen. Jag är glad att jag tog mig i mål.
Först behövde jag vara stark sen blev jag det mer och mer.....
Jag insåg vad som hänt, accepterade det och så småningom släppte skulden och skammen.
Då kom en skyldighet mot mig, den grep tag i mig. Jag kände att jag hade ett ansvar att prata om detta, göra något åt problemet, lyfta frågan och visa en historia som slutat "bra" (bra bemötande av olika människor, polis, advokat och jourkvinnor).
Jag hade velat höra någon berätta sin historia under min tid av förnekelse, skuld och skam. Hade behövt höra att jag inte var ensam, att man kunde gå vidare och vända det hemska mot något "positivt". Att en vanlig tjej trätt fram och visat att det kunde hända "alla".
Jag vill självklart att fler ska våga anmäla men det måste komma från dem själva. Ingen ska tvingas anmäla, det viktigaste är att man pratar med någon om det. Att vädra av sig.
Likaså att prata i media, det är bra om fler vågar men det kanske inte är det bästa alternativet för alla. Alla har olika historier, olika tankar och man måste få välja själv.
Att acceptera och stötta allas egna val är viktigt, så otroligt viktigt.
Det är viktigt att man vet vart man vänder sig, om det händer. Att inte vara själv i tankarna och ångesten. Det förtär...

Men styrka för mig är även att visa sig svag och ledsen. Man måste få vara nere också, annars kommer masken tillbaka. Styrka är att säga, "idag är en skit dag" när någon frågar hur det är, att vila en hel dag om kroppen behöver det. Att lyssna på sig själv och kroppen är starkt!

Tack för all styrka ni ger mig, genom att finnas. Med er hjälp har jag lättare att ge mig själv den styrkan jag behöver med.

Nu ska vi göra en familjesol innan läggdags, jag och töserna:)

Kram Paulina