Att försonas

Försoning börjar med att den drabbade blir sedd läste jag igår. Försoning för mig är att släppa taget om det onda, det oundvikliga, det som hänt. Att släppa taget och att gå vidare. Att bli sedd handlar för mig om/när att han skulle ta in det som hänt och att det han gjort är fel. Då blir jag sedd. Det är även då jag kan förlåta. När jag är sedd och får en ursäkt.
Så jag har försonats och är villig att förlåta. Det är det jag kan göra, inget ligger mer hos mig. Så därför tänker jag nu leva det livet jag är värd och försöka njuta så mycket jag kan.

Försoning är ett svårt ord, låter lite religiöst eller spådomsaktigt:) Vi ryggar tillbaka, tycker att det låter fånigt, eller som något hemskt som aldrig kommer kunna hända ändå. Något vi förknippar med att glömma allt, att förlåta och godta det han gjort. Men egentligen handlar det mer om oss än om "den andra", den onde. När vi försonats ger det oss frid och ro i kroppen, att lämna de onda känslorna, hämnden och mörkret. Att se på livet för vad det är just nu.

Försoning...Jag har själv inte varit särskilt bra på det, än idag kan jag ibland gå ett steg tillbaka. Få tillbaka känslor som inte går att skriva/uttala här. Då är jag i mörkret och vem säger att det alltid måste vara ljust?
Vi alla är väl i en mörk dal nån gång, backar med allt det vi lärt oss. Men om vi än gång har försonats och "trillar" dit tror jag det är lättare att komm igen, komma upp igen. För det man känner i mörkret är inget man vill känna. Det tar på krafterna, man blir arg, ledsen, de runt en mår dåligt. Nej där vill jag upp ifrån.
Jag vill ha ro inom mig och det vet jag att försoning ger mig. Så kämpar vidare....tror det blir mindre och mindre bakslag om jag bara har hoppet och tron på det.

Jag har tänkt fel, har alltid tänkt att den andre inte ska få övertaget. Jag tänker inte ge mig, du har inte rätt. Lite trotsåldern....
Har tyckt att det varit viktigt att jag lärde mig stå upp för min sak, att inte sluta kämpa, att inte ta någon skit. Att försonats har ju gett honom gul flagg, kör på, kör över mig....trodde jag.
När jag har sett/hört människor som försonats har jag tänkt i fel banor men har velat komma dit ändå, till det fridfulla livet. Något tändes inom mig, tron, hoppet och viljan att nå dit. För att göra mig själv en tjänst, för att göra det jag är värd. Ge mig ett liv fyllt av kärlek, glädje och skratt.
När jag nu lyckats med det själv(för det mesta) är det skönt. Jag är inte längre en av de som hatar, som ser svart, som sitter fast i greppet och som ger all energi just till den som skadat mig mest... Det är han ju inte värd, det är ingen värd.

Låten "Jag är starkare än du" lever vilt i mitt huvud, för det är just det jag är.
Starkare än du, jag kan erkänna mina fel, jag kan be människor om ursäkt, jag är inte perfekt, jag gör fel men lär mig från dem, jag vill och kan kämpa vidare och jag kn släppa dig för du är inte värd detta.
Jag är starkare än du och kan försonas med det som hänt.
Jag är starkare än du som inte hatar mer.
Starkare än du som kan förlåta den som en gång tog mitt liv
Just för att jag tog det tillbaka:)

Men jag säger inte att alla kan,vill, måste och borde göra de. Men för mig funkar det och jag tror att det är viktigt att försöka och jag tror att det är en viktig del i bearbetningen.
Det finns dem som varit med om vidriga saker, en mamma som slår, en pappa som super, nån som mördare er dotter eller våldtar er son. Det är inte ok och jag tror det vore oerhört svårt att försonas med någon som gjorde mina barn eller familj illa men jag vet vet hur hemskt det är att leva i hatet så hade velat försonas med mig själv om inte annat eller för min skull.

Det gör inte att jag accepterar allt, att man kan stampa på mig, inte se mig och utnyttja mig.
Att bli lyssnad på, att bli trodd är ofta svårt för en människa som råkat ut för något som kränker själen. Men utan det är försoning inte möjlig. Man måste prata om det som hänt med någon. Annars kommer skulden och skammen, den kryper nära på en, in i en och förökar sig snabbt och då är det svårt att bli av med den och försoningen är långt borta.
Försoning kan aldrig börja med att någon slätar över problemet, låtsas som om ingenting har hänt, vänder bort blicken. Det krävs sanning.

Jag känner mig fri, jag har försonats. Jag kan till och med tycka synd om "honom" ibland för att han inte har den självinsikten, för det måste/borde nån gång komma tillbaka till en. Vad man gjort...
För att komma vidare måste den som begått felet erkänner vad den gjort. Det är oftast väldigt svårt, de skyller ofta ifrån sig mm. Så kan inte en försoning börja..
Man måste ta ansvar för det man själv har gjort, det är svårt. Vet själv när man gjort något dumt (som att bryta sig in i scouternas lada för att ha fest när jag var 15 år). När man sedan blir tvingad av sin pappa att gå och be om ursäkt skäms man ju ihjäl! Pinsamt, hemskt och jobbigt men nödvändigt. Jag gjore ju fel och får ta nsvar för det.

Det är dags att våga försonas. Våga, det är värt det, DU är värd det

Kram Paulina