To be or not to be

Tiden har många gånger stått still, jag liksom fastnade i tankar och mönster som varken var sanna eller nyttiga för mig. Jag fastnade även i minnen och känslor kring det förflutna. Skam, skuld, ångest och hat var vardag för mig.
Det stod still och jag kom inte framåt, snarare bakåt. Jag blev den isolerade, rädda och ensamma tjej han en gång ville åt, ville ha och äga.
Jag levde inte, jag andades inte av den friska doften, jag njöt inte av solen eller dennes strålar mot min kind....
Jag fanns inte, existerade inte.
Den känslan har jag provat.
Jag har även varit i förträngarkänslan, som ett starkt djur inom mig höll mig tillbaka för att känna och minnas. För min skull var jag tvungen, främst för mina nära, min barn.
Det var även ett annat djur, lika stark som också ville komma fram, ville bearbetas, måste ses.
Ville inte veta av det, ville inte ta i det.

När jag kom fram till vägskälet där två frågor stod.
"Är du villig och kämpa och leva" var till ena hållet och "Lägg dig ner och dö" åt det andra. För jag hade under väldigt länge vetat att dessa frågor var de viktigaste. Ja visste också svaret, det fanns aldrig något alternativ. Jag valde att kämpa, att leva och det är jag glad över idag.
För trots det hemska man gått igenom kan man inte se sig som ett offer hela livet, bara ge upp och invänta att se ljuset....(eller vad man nu ser). Man kan inte förändra det som hänt men man kan förändra sig själv och det man bär på.

Man måste ta tag i det, det är skitsvårt men nödvändigt. Det är man värd. Det var jag värd! Det var mina barn värda!

Just nu sitter jag med ett leende och lite fuktiga ögon...jag tjuvlyssnar på mina barn. Den stora tjejen läser för den lilla. Vad underbart, vad fint, denna syskonkärlek. Deras band gör dem starka, även mig lyfter den. Tänk om jag vid tidpunkten för vägskälet valt den andra vägen....gett upp. Då hade jag inte fått denna känsla inom mig som jag har idag, lycka. Att få njuta av varje dag,varje stund med dessa två flickebarn. Jag ryser.....vad livet kan vara underbart och ljust trots det mörka.
Antar att man bara får det man klarar av och detta ska jag absolut klara. Livet ligger framför mig....

Kom ihåg att ni är värdefulla!

Kramar en överlevare (inget offer)